Idag dansades hösten in av mina småttingar på 2-4 år tillsammans med de vuxna på många flera år samt några syskon som var yngre ändå. Vi samlades i blackboxen runt vattenpölen med de vackra höstlöven. Att sjunga namnsång och få höra sitt namn - helt plötsligt har vi 10 solar i rummet som skiner. Barnen fick sätta sig närmare vattenpölen (ett blått hopprep lagt i en ring med löv innanför) och valde bland alla löv som fanns. Så började det blåsa med musiken - och plötsligt hade vi 10 virvlande löv i rummet. Högt och lågt. Fort och långsamt - alla löven fick olika flygturer. Vi kastade löven och försökte fånga. Allt till Mozartmusik. Men så sjönk löven ner i vattenpölen igen. Vi tog på oss Julias stövlar och sa åt henne "Kom julia vi gå". Så träffade vi vargar, sniglar, ihåliga träd med ugglor i. Vi gjorde rytmiserade mackor. Vi träffade älgar stora som hus. Så kom björnen lufsande och somnade i mitten. Smyga runt och sjunga svagt. Och lyckan att bli tagen och få vara sovande björn. Men tiden gick och klockan ville inte hinna mer för dagen - så vinkade vi hejdå med gitarren. Frukten smakade gott - och efteråt var det flera segervarv runt i rummet för samtliga barn som kunde gå!
Att få lov att fånga den stunden. Den rytmikstunden. Den stunden när barnet sträcker ut sin själ till sammanhanget och lånar varandras vingar för att flyga tillsammans. Dom stunderna lever jag för.
