Förutsättningar
Den förskolan jag placerats på är en förskola med 3 avdelningar; två 1-3år avdelningar och en för 3-5år. Jag hamnade på de äldre barnens avdelning. Det är 21 inskrivna barn med 1 till på väg. Min handledare är utbildad fritidspedagog och åk1-6 lärare, hennes ordinarie kollegor är båda föräldralediga sedan 2 år tillbaka. Därför har hon haft skiftande vikarier; när jag var där var det en manlig fritidsledare på en tjänst och två outbildade ungdomar som delade på den andra.
Förskolan är insprängd i ett lägenhetskomplex i källarvåning och första våningen. Avdelningen jag varit på låg i källaren. När man kommer nerför trappan finns det grovfarstu med alla regnkläder. Vidare går jag in där barnen har sina ytterkläder. Det finns ett kombinerat rast och arbetsrum; ett förrådsrum med kopiator och pedagogiskt material, ett omklädningsrum för personal. Det finns en glasad dörr in till avdelningen som gör att man ser in i avdelningen. När vi tar steget in på avdelningen så finns det toaletter/tvättställ direkt till höger, mittemot finns det lådor där barnen kan förvara sina småsaker. Det är en korridor med en soffa som används på vilan. Vidare finns ett datarum, ett läsrum, ett målarrum och alla dessa rum har fönster så det är lätt att se vad som händer. Sedan finns ett kombinerat kök/dockvrå/byggställe och bakom en vikvägg finns en lekhall som innehåller lite kuddar. Det finns högt placerade fönster som släpper in ljus. Intrycket är stort, luftigt och ljust med en flexibel interiör dom lätt kan flytta dit det behövs. Detta skulle Lenz Taguchi klassificera som en barnanpassad miljö.
Barnens fria lek fick lov att ta mycket plats; miljöer de byggt upp fick stå kvar över mellanmål. En typisk dag innehöll frukost, morgonsamling, grupp*, utelek, lunch, vila, fri lek, mellanmål, fri lek och hemgång. Avdelningens barn var uppdelade i 3 grupper som alla hade ”sin” gruppdag. När man hade grupp så kan man ägna sig åt exempelvis skapande eller gymnastik i mindre grupp inomhus medan de andra är ute. När jag var där gjordes ”griseknoar” av papier mache som sedan hängdes upp över matplatserna till barnen.
Grupperna användes även som ”matgrupper”, för att få en lugn måltidsmiljö fick barnen sitta i sina grupper med var sin pedagog i var sitt rum och äta. Den stunden på dagen såg min handledare som en av de viktigaste; det kanske var enda gången som barnen fick oavbruten kommunikation med en vuxen. Ett starkt arv från Fröbel kan tyckas.
Pedagogisk dokumentation använder förskolan sedan några år tillbaka i form av Portfoliopärmar. Några barn var mycket stolta över dessa medan andra försökte komma undan när det var dags att dokumentera. Min handledare var noga med att ta kort när olika aktiviteter gjordes; temasamlingar, skapande, osv. Dessa sätts in i pärmen som innehåller olika rubriker/mål direkt hämtade ur Lpfö. Min handledare tycker att Lpfö är mycket användbar i föräldrakontakt och i motivation varför vissa saker genomförs.
I samband med några intervjuer jag gjorde med barnen framkom en del stress över att det var olika ”fröknar” där varje dag. Några av barnen saknade en fröken som försvunnit väldigt oväntat och fort då hon fått en fast anställning annorstädes. Det är fantastiskt att se att de flesta barnen ha sådan trygghet trots avsaknaden av rutiner så som återkommande vuxna i arbetslaget.
Drama
Eftersom att jag fick reda på att barnen inte var vana vid Lärare i Roll, bestämde jag mig för att närma mig dem försiktigt. Första dagen gick jag bredvid min handledare för observation. Jag såg att barnen var intresserade av att bygga upp kojor och banor. Dessa banor var ofta fyllda med farliga hinder som hav med hajar till exempel. Något jag även såg var rollekar så som familjer, djurägarrelationer. Några barn satt lugnt ner och pysslade med lego och sjöng vad de gjorde under tiden. Mitt första intryck av platsen var frihet och tillåtelse hos barngruppen.
Jag började med att plantera en ”gammal gumma” i deras rollekar genom att ta en sjal om huvudet och knacka på under en pågående rollek. Det var väldigt spännande att se deras reaktioner. Det var 4 barn ”inne i leken”. 2 barn tog hand om gumman och gav henne mat, 1 barn stod stilla och tittade väldigt fascinerat på gumman och tog inte kontakt förrän senare när gumman frågade om vädret. Då tog han tag i gummans hand och pekade på ”fönstret” och berättade att det var sol ute. Det fjärde barnet sa först att ”gumman” inte fanns på riktigt utan att fröken skulle sluta låtsas – ”fröken kan inte leka!”. Men sedan bytte han attityd tvärt och ville hjälpa ”gumman” upp ur stolen när väderbarnet ville visa gumman solen. Leken fortgick en stund – några barn gick in och ur leken. Gumman lämnade rummet och utanför gick jag ”ur roll” och lämnade sjalen på golvet framför dörren. Sen satte jag mig vid ett bord med uppsikt över dörren, under tiden hjälpte jag en tjej att pärla på sitt halsband. Det dröjde inte lång stund förrän en av de lekinvigda kom och plockade med sig sjalen. Under veckan återkom den här ”gamla gumman” inte bara i deras lek, utan också i andras. De lärde också en vikarie hur man skulle vara ”gumman”.
En eftermiddag kändes barnen sprattliga. Efter mellanmålet tog jag in de som ville (kanske 8-10 barn?) i lekhallen för att ha lite drama. Det var ytterst spontant och därför kom jag på efterhand i stunden och plockade upp teman barnen tyckte va kul själva. Vi startade med en kullek som jag kallar Stenkull; alla är stenar förutom kycklingen som blir jagad av vargen. Barnen satte igång med liv och lust och jagade varandra. Det var så roligt att de först glömde att knacka stenar på ryggen så de byttes av. Mitt i alltihopa kom en förälder och skulle hämta ett av barnen, vilket gjorde att koncentrationen bröts. Föräldern avbröt leken för barnet rätt så abrupt, vilket hon inte gick med på helt. Barnet fick stanna en stund tills leken hade avslutats. Då de hade gått bytte vi lek till Ormjage (en pojke sa att han ville va orm istället och dom andra ville det också). När alla låg på marken så fick dom låta som ormar och hasa sig fram och åla. Jag började att vara huggorm och det var med skräckblandad förtjusning som de ömsom ville bli ”bitna” ömsom ville därifrån. Efter 2 byten av huggorm kändes det som de var färdiga med ormar så vi ställde oss upp. Jag introducerade en resa genom att fråga var de skulle vilja resa om dem fick välja själva. Det dök upp två förslag: Afrika och Buslandet. Vi valde hur vi skulle åka till Afrika. Alla ville åka buss. Vi la ner en tjockmatta på golvet och befolkade den. Väl i Afrika dök det upp en hövding som lärde barnen en sång (Aloé). Efter sången blev det resa till Buslandet där vi hoppade och sprallade. Barnen visade tydligt att de tyckte det var kul, men när de blev trötta sa jag att alla fick explodera ner i en hög för sig själv. Så tog den lilla stunden slut med att vi alla sa Bombomhej (en magisk formel som fick oss tillbaka till lekhallen).
Pippi Långstrumptema samling
De hade redan planerat Astrid Lindgren-tema när jag kom vilket gjorde att jag per automatik kunde inskränka mina val inom hennes figurvärld. Jag ville ha en busig figur som barnen kunde känna igen sig i. Jag funderade först på Karlsson på Taket och undersökte lite i barngruppen genom sporadiska intervjuer om vad dom verkade mest intresserade av. Karlsson på Taket tyckte några var kul men andra hade aldrig sett honom förut. Det slutade med att Pippi Långstrump var den figur som alla barnen kände någonting för. Eftersom 2 veckor inte är lång tid så valde jag att ta med Pippi Långstrump till samlingen. Jag och handledaren planerade en temaintroduktion med påföljande skapande arbete. Min handledare tipsade om att gå in i roll framför barnen – för att inte fastna i avslöjandefasen att ”du är ju inte pippi – du är ju Alex!”. Därför packade jag en ”rollväska” (som teaterpedagog har jag använt mig av en rollväska i barngrupperna jag mött; en gammeldags väska med färgglada klistermärken.)
På morgonen samlades barnen som vanligt. Några hade redan sett min väska och frågade vad det var i den. Vi satte oss ner i ringen och jag frågade vem som kunde vara i väskan. Det var direkt massor av förslag. Vi tittade i väskan och hittade en grön strumpa den tog jag på mig. Vi hittade en blå klänning och jag tog på mig den. Nu var det några barn som såg varthän det barkade. Sista attributet var en Pippiperuk och alla sa i mun på varandra: Pippi Långstrump. I och med det så ”blev” jag Pippi och sa hej till barnen på nytt. Vi pratade lite de fick säga att de hade pippidockor, filmer osv. Pippi blev förvånad över att dom visste så mycket om henne. Hon tog fram gitarren och undrade om barnen kunde någon sång om henne. Så sjöngs den med sång och gitarr. Sen dök Herr Nilsson upp ur väskan med sången Tänk om jag hade en liten apa, även den med gitarr. Barnen undrade var Lilla Gubben var; Pippi berättade att han var bortsprungen – om dom kunde rita efterlysningsbilder på honom så han blev upphittad igen? Barnen lovade det. Sen undrade Pippi om dom visste vad bus var och om de hade gjort det någon gång. Då berättade Pippi om när hon mötte Kling och Klang och hur Kling hade busat när Klang inte såg. Barnen fick lära sig sången ”här kommer polisen” och själva ge förslag på förbud som polisen sa och några fick vara poliser. Det var mycket populärt. En pojke ville absolut inte vara med, han ställde sig med armarna i kors. När Pippi speglade honom log han lite försiktigt men fortsatte att betrakta det hela – mer aktivt än innan. Sen fick barnen prova att gå baklänges som alla gör i Egypten och Pippi lekte kull med dom en stund. Hon ramlade ner och hittade en kikare ( en tom hushållsrulle) i väskan. Plötsligt kikade hon in i den och utbrast att hon såg sin pappa. Alla barnen ville också se. Det blev mycket snack om pappor. Sen såg Pippi på klockan och sa att barnen skulle hjälpa henne att trolla fram Alex igen så att hon kunde få fortsätta lära sig bli fröken. Pippi introducerade trollformeln Bombomhej. Och vips så var Alex tillbaka och det var dags att gå ut i solen på gården. Herr Nilsson fick cirkulera hos barnen under dagen, det tyckte barnen var riktigt spännande att ta hand om honom i olika situationer.
Rytmik
Jag hade en morgonsamling med hela barngruppen. Vi hade en förälder på besök också. Jag började med en namnsång som Magnus musik lärt oss. Tjena tjejen/grabben; den gick hem. Efter det gjorde jag en fingerlek: gå igenom skogen (kryp med fingrarna ner för håret), knacka på dörren (knacka på pannan) vrid om låset (vrid på näsan) och gå in(fingret i munnen). Den fick vi göra 4 gånger för barnen tyckte den var så rolig. Efter det tog jag fram trumman i ringen (jag har en jättedjembé) och barnen fick höra hur den kunde låta på olika sätt. Jag sa att de skulle ramla ner på basslag och växa upp på kantslag. Det utvecklades till en rolig tävling om vem som kunde komma först ner och upp, roligast var ju såklart att ramla ner! Jag bytte så de skulle gå i rummet när trumman lät och stanna när den var tyst. Jag varierade tempot och barnen hängde på. Efter några test så fick alla som ville prova på att trumma medan de andra gick. Två barn var helt lyckliga där de satt på trumman och slog. Jag tog tillbaks trumman och bad dem dansa till det jag spelade, sen slutade jag tvärt och sa ”hitta några kompisar, era tummar sitter fast i varandra!” alla barnen satte fast tummarna på varandra så sa vi ”tummarna sitter fast!”. Jag introducerade Flyg fula lim – trollformeln och de lossnade och kunde dansa igen. Det här upprepades 3-4 gånger med olika kroppsdelar. Plötsligt bröt sig ett av barnen ut som hade tyckt det var spännande att trumma själv och sa ”tiger!”. Det gick ju inte att motstå frestelsen att dra igång lite tigerjakt. Jag frågade var tigrarna var – plötsligt var golvet fyllt med farliga fräsande tigrar, sen små tigerungar. ”alla tigrar samlas i en ring!” Vi sjöng Aloe på barnens begäran (några av dem hade redan gjort den med mig under dramastunden och var jätteivriga). Sen avslutade vi med en liten tågresa (på barnens begäran) till hopparlandet och simmarlandet. Till slut hamnade vi i sittarlandet och avslutade samlingen.
Musik
Jag hade en ”spontan” gitarrlektion med några barn en eftermiddag. De fick pilla och utforska gitarren och dra på en sträng i taget, sen alla strängar. De fick dra medan jag höll ner några strängar och höra om det var någon skillnad. När alla hade provat en stund så sjöng vi en sång de kunde från innan (Jag och min kompis) tillsammans. Sen ville de göra en egen sång om avdelningen – så det gjorde vi. Den blev riktigt svängig. Vi spelade upp den för de barnen som kom in i rummet. Det blev en hit. Över huvud taget visade barnen stort intresse över att göra egna sånger, prova instrument och sitt eget skapande.
Jag hade även en sångsamling tillsammans med min handledare. Hon började med lite matematik i stil med hur många är vi här idag? Och även svenska som att klappa stavelser i namn och ord. Sen fick jag lära dom ”Tidigt varje morgon” och vi viskade när vi sjöng den för att lugna stämningen. Det gick bra. Barnen fick lära sig ”Om jag vill kan jag dansa” – sången. Den mottogs lite skeptiskt till en början men efteråt sjöng dom den hela tiden. Vi hittade på olika sätt att röra sig till sången ute på gården senare. Aloé-sången återkom ständigt i barnens lekar, det var spännande att se vad mycket de påverkades av min närvaro.
Slutligen…
När jag nu sitter här och skall sammanfatta de två veckorna känns det svårt att hitta saker som inte fungerat alls. Allt har i princip gått som smort vad gäller de praktiska uppgifterna. Jag tycker att jag kunnat balansera min spontanitet med en viss planering. Jag upplever dock en svårighet att sära på rytmik, musik, dramabegreppen då jag arbetat med dom integrerat. Anledningen till att jag valde att integrera ämnena i varandra var för att barnen skulle få en kontinuitet den korta tid (2 veckor) som jag skulle vara där. En röd tråd som motverkar snuttifiering och lösryckta sammanhang.
Min handledare har varit den enda utbildade på plats. De andra har varit strövikarier. Min handledare känner sig mindre spontan, det blir tyvärr barnpassning när resurser och intresset för barnen hos kollegor inte finns. Jag kommer inte att kunna ställa upp på liknande förutsättningar. Att vara den enda utbildade på plats medför ett obetalt mellanchefsjobb. Jag tänker på vilket ansvar det är att hålla ensam i 21 förutsättningar barns välmående/utveckling. Att själv stå till svars för föräldrarna. En pojke var väldigt utåtagerande till följd av osäkerheten som kommer med ständiga personalbyten. Det verkade inte vara väl förankrat hos rektor hur tillståndet var; rektorn hade istället planer på att uttöka barngruppen med 1 barn. Det har varit en liten väckarklocka att få vara ute på praktik, det har fått mig att fundera på om jag verkligen ska ge mig in i detta. Just nu väger det mesta mot. Tyvärr. Det är stor skillnad att gå in som vikarie än som lärarstudent. Man tänker längre och blir nedslagen lättare eftersom det inte bara och endast handlar om här och nu. Som förskolans lärare har man ett långsiktigt ansvar också – vilket skrämmer mig. Det kommer behövas engagerade lärare i förskolan, det räcker ju nästan att en i personalen är ”trött” för att hela arbetslaget ska lida sviter av det. Det finns många energibovar att övervinna. Men samtidigt så mycket att vinna på att använda de praktisk estetiska uttrycksmedlen.
