Gunilla Lindqvist och Lev Vygotskij

Fantasi och Kreativitet i barndomen av Lev Vygotskij
Vygotskij (1995) utgår från att alla människor är kreativa och kan utveckla skaparglädjen (s.45) under rätt omständigheter och uppmuntran. Fantasi är något alla människor har och är lika viktig för såväl färdigställande av konstverk som vetenskapliga upptäckter. Leken är central i alla hans resonemang; lek är barnens livsskola. Han knyter ihop emotion och intellekt i motsats till utvecklingspsykologins väktare Piaget och Freud, som särar de två sakerna som olika grenar. Lev Vygotskij uppmärksammar oss även på att i gruppaktiviteter har en socialt fostrande funktion.

Vygotskij menar att medvetandet är i ständig dialog med olika tankeformer, till skillnad från intellektet som är solitärt. Genom blandat reproduktion och kreation lär vi oss till slut att skapa nåt nytt, genom kreativitet. Han förklarar själva produkten är bara ett litet led i den stora helheten. En människa i full harmoni är inte kreativ; människan är lat i sin natur och gör inte mer än nödvändigt. Verkligheten och fantasin föder varandra. Uppfattningen om att barnet har mer fantasi än vuxna stämmer inte enligt Vygotskij (s.41), men de är mer närvarande i sina fantasier och tror på dem bättre än vuxna. Därför kan deras värld uppfattas mer magisk än en vuxen persons. Tvärtom har vuxna mer möjlighet till fantasi i och med sitt erfarenhetsförråd. Han förespråkar en aktiv pedagog som är i dialog med barnet. Det estetiska skapande ger nyanser åt livet. Att rita är ett naturligt behov hos barn Han uppehåller sig länge vid skriftspråkets införande i barnets medvetande. Det är ett mycket abstrakt kommunikationssätt jämfört med talspråket. Barnet känner sig vilse kanske på grund av att minspelet går förlorat?
Kapitlet om teater var intressant. Vygotskij talar om barns förtjusning i hela processen –de vill ofta vara med på alla moment (s.82); från skådespeleriet, till scenografi, rekvisita och kostymtillverkning. Vygotskij tar upp ritandet hos barn som den främsta formen av tidigt skapande. Barnet börjar rita ut minnet och går sedan mot realismen.. Det tar upp en ytterst intressant ståndpunkt om barn och teater som han tillskriver vissa pedagoger. Det är en uppfattning som jag själv stött på: att barn absolut inte skall spela teater eftersom det kan leda till ”fåfänga, onaturlighet osv. hos barnet”. Detta kan jag verkligen inte hålla med om –och Vygotskij ställer sig lite och väger. Jag kan tycka att det inte är nåt fel i att ha en avslutande föreställning i slutet av processen. Det hjälper att knyta ihop säcken och allt vad barnen lärt sig blir synligt för dem och deras föräldrar. Barn är inriktade på handlandet mer än resultatet. Det som inte får glömmas bort är att vägen dit skall vara meningsfull och rolig för barn och vuxna. Vygotskij säger att en riktig barnens teater (s.84) innebär att barnet ska ha gjort allt själv. Nu tror jag inte Vygotskij menade så fyrkantigt att pedagogerna inte får blanda sig. Min erfarenhet är att när pedagogen är medskapande så kan de mest fantastiska saker hända.

Lekens möjligheter av Gunilla Lindqvist
Om Vygotskij levde hade nog han och Gunilla Lindqvist kommit rätt bra överens. Gunilla blir min bro mellan det praktiska görandet och Vygotskijs teoretiska tänkande. Hon ger flera exempel om hur vi förskolepedagoger kan locka barn till dramalek. På ett överskådligt sätt redogör hon för lek i Sveriges förskolekultur genom tiderna och nämner även några europeiska länders skoltraditioner. Länge har idealet en passiv observerande pedagog, som omärkligt försedde barnet med redskap för att underlätta dennes fria lek (s.53), dominerat. Det har inte haft en central plats utan mer funnits som ett inslag i mängden. Drama har även funnits länge, men utan att dramapedagogiska tankar färgat av sig på verksamheten. Hon talar om dualism mellan vuxenstyrda (bundna) aktiviteter och barnstyrda (fria) aktiviteter och om att finna en balans mellan de två. Lindqvist ger exempel på hur en lekvänlig miljö kan skapas och påvisar skillnaden mellan vuxna och barns behov.(s.66) Lek är inget isolerat fenomen utan flyter ihop med andra uttrycksformer. Hon tar upp folksagan som en bra utgångspunkt när man vill skapa skeenden i barnens vardagslek eftersom folksagan innehåller kamp mot olika öden. Hon dammar också av ordet tema så det känns nytt och spännande med tre infallsvinklar; värld, handling och karaktär.
Av de två böckerna fastnade jag mer för Lindqvists bok, den kändes mer lättillgänglig och Vygotskij förklarades på ett bra sätt. Jag fastnade för de praktiska exemplen hon gav från förskolorna; att göra pjäser för och med barnen. Det vill jag göra!
Diskussionsfrågor
Det som vi kallar skapande är ofta bara den dramatiska födelseakt som är resultatet av ett mycket långvarigt havandeskap, av ett fosters utveckling.(Vygotskij 1995, s. 31)


Hur kan vi pedagoger uppmuntra långa processer och tankebågar? Hur ska vi prioritera vår planeringstid?

Både Vygotskij och Lindqvist ser barnet ur ett helhetsperspektiv. Vad innebär det idag för oss pedagoger i vardagen?

Vetenskapen kontra fantasin – hur finns den motsättningen idag?
Hur kan vi bygga upp lekmiljöer i dagens förskolemiljö: baracker på ett bra sätt?