fick lite tid över. läser Kalle Stropp och Grodan Boll av Thomas Funck. Det är väldigt roligt språk med mycket rim och rytm. Boken är illustreradav Einar Norelius och texten är layoutad så att det ständigt händer nåt i den. Funderar på om detta kanske är nästa dramatisering för kulturskolan? Den har potential. - Om ni hittar spelfilmen (inte dom tecknade) från 1956 så är ni lyckliga - sese!
här får ni ett citat som för vissa politiska patrioter kan te sig lustigt på tal om koalitionsregeringar!
- Godmorgon Mickel Räv, sa Kalle Stropp
- Ähö ähö ähö, tjena moss! sa Räven. Vem är du? Äru inte klok? Du är ju alldeles grön!
- Nej hör nu..! försökte Kalle Stropp anmärka.
Men Räven fortsatte:
- Det göresamma förresten, ähö, man är ju alldeles röd själv!
söndag 29 mars 2009
En språkutvecklande miljö
Vi fick i uppgift att skriva om vår Pedagogiska Grundsyn och här bjuder jag er på min teoridel. Didaktikdelen kommer kanske någon gång. Men just nu vill jag ha den för mig själv.
Jag tror att alla barn kommer till skolan med olika kunskaper och erfarenheter av läsning och skrivning. Jag vill börja med en metafor för min syn på läs och skrivinlärning vid en teatermask. En tom teatermask kan ofta te sig skrämmande vid första mötet – eftersom det är ett stelnat uttryck som inte möter vår blick. Men om någon tar upp masken och för den till ansiktet finns det plötsligt ett par ögon som möter vår blick, det går plötsligt att tolka innehållet bakom symbolen. En dag vågar vi ta på oss teatermasken själva och utforska dess uttryck, efterhand har vi genomskådat masken. Detta kan kopplas till Pernilla Mårtenssons (090128) uttalande att om barn upplever att det finns en funktion med språk motiverar de sig själva till att utforska vidare. Den förundran inför vad en text är och vad den kan bli vill jag att mina elever ska upptäcka. Vi är gränslösa bara vi tillåter oss!
Jag som pedagog måste vara väl medveten om och välja den sociala miljö jag skapar i skolan tillsammans med eleverna (Skolverket, 2003, s.15). Jag önskar skapa en plats där alla i och runt klassen kan gå i och ur olika roller. Att variera arbetet så att möten sker mellan olika gruppstorlekar är också en viktig aspekt som pedagog att kunna ikläda sig en annan fiktiv roll eller fylla en artefakt med liv tycker jag är en värdefull funktion. Utifrån detta kan vi även föra ett ständigt deliberativt samtal, det vill säga samtal som utmanar den egna världsuppfattningen (Englund, 2000, s.7). Yttrandefrihet råder i vårt samhälle och så även i skolan, vi pedagoger bör ge barnen respons och nya perspektiv på deras funderingar. Skolan skall reflektera den mångkulturella vardag som finns i resten av samhället, att skapa möten över alla gränser hjälper barnen att alstra stoff till sitt identitetsskapande (Skolverket, 2003, 14).
Det ideala klassrummet för mig skulle kunna liknas vid ett klätterträd. En plats att samlas på för att ta del av en bok, en plats att röra sig och utmana sig själv och sin förmåga och samtidigt ska det alltid finnas ett vidöppet fönster till samhället i stort. Jag låter mig gärna inspireras utav filmen (090306) om skolan i Manhattan där den naturliga samlingsplatsen är mattan i ett hörn av salen. Jag vill placera bord i formationer om fyra så att alla elever har var sin bestämda arbetsplats. Det skall även finnas en tavla att anteckna på i närheten av borden, interaktiv eller ”manuell”. Jag skulle gärna vilja ha ett svällande förråd med böcker, lätt tillgängliga för alla och lådor med massa spännande innehåll och material som tar för lång tid att gå in på i detalj just här. Detta i den bästa av världar, men det viktigaste är egentligen de relationer vi skapar i klassrummet. Kaos får inte betraktas som enbart en motsats till struktur. Rutiner är bra för alla, det är tryggt att veta vad som förväntas av en. Rutiner ger också barnen ett tidsbegrepp. Det är min fasta övertygelse att kaos och struktur kan samverka för en mer mångfacetterad helhet.
Gunilla Lindqvist (i Dahlin, 2004, s. 114) belyser att det är viktigt att vara en synlig pedagog. Pedagogen ska inte vara en passiv person i periferin – utan en självklar deltagare. En dramatisering kan kännas på ett större allvar om pedagogen är med och motsägelsen är att barnen får en tydligare bild av mig som pedagog om jag tar mig en annan roll. Det skapar ett parallellt universum – jag blir pedagog och en fiktiv figur. Leken gestaltar sig enligt Rigmor Lindö (2002, s. 98) som en brobyggare, ett kitt som ”binder samman vår inre subjektiva föreställningsvärld med vår yttre subjektiva verklighet.”. Maj Björk och Carolin Liberg nämner leken som ett av de effektivaste inlärningsmetoderna vi kan ta till (1999:20).
”Varje människa är en berättelse” har sagts mig och jag säger att en berättelse är till för att berättas! Jag tror att alla barn kommer med unika berättelser som de andra barnen, jag och mina kollegor vill höra, arbeta med och ta på allvar. Jag tror också att det finns en inneboende vilja att uttrycka sig hos varje barn. Med en fiktiv klasskamrat i form av en nalle kan jag införliva en aktiv berättarkultur och glida mellan fantasi och verklighet på ett smidigt sätt. Vi skapar tillsammans utifrån den initierade berättelsen ett tredje språklandskap och dokumentationen av detta blir en LTG-text, Ulrika Leimars metod läsning på talets grund, som vi kommer att bearbeta till en storbok och lillbok (Längsjö & Nilsson, 2005, s. 64, s. 75). Att upptäcka språket i tillsammans för att sedan få utforska det närmare på egen hand genom detta arbetssätt är för mig ett självklart inslag i undervisningen. Jag tror att jag som pedagog måste vara mycket aktiv, observerande och närvarande under den första skoltiden också ute på rasterna. Genom att ge liv åt en artefakt (det vill säga nallen, den fiktiva klasskamraten) kan vi lyfta in konflikter från rasten till en diskussion utifrån vad den (artefakten) sett och hört. Det går att göra detta med hjälp av en upplevelsebaserad undervisning så som till exempel forumspel. Forumspel är en dramatisering av ett problem som är brännande för eleverna, det är en kort sekvens som slutar i elände. När eleverna sett dramatiseringen kan de gå in och försöka ändra på situationens händelseförlopp som en av karaktärerna i spelet (Byréus, 2001, s. 14). Konflikthantering på detta sätt innefattar även träning i att resonera kring våra olika uppfattningar och fundera över dess konsekvenser.
Litteraturlista
Björk, Maj & Caroline Liberg (1999). Vägar in i skriftspråket, tillsammans och på egen hand. Stockholm: Natur och kultur.
Byréus Katrin (2001) Du har huvudrollen i ditt liv –om forumspel som pedagogisk metod för frigörelse och förändring. Stockholm: Liber
Dahlin, Bo (2004). Om undran inför livet: barn och livsfrågor i ett mångkulturellt samhälle. Lund: Studentlitteratur.
Englund Tomas (2000), Deliberativa samtal som värdegrund - historiska perspektiv och aktuella förutsättningar (http://www.skolverket.se/publikationer?id=752)
Lindö, Rigmor (2002). Det gränslösa språkrummet. Lund: Studentlitteratur.
Internetkällor
Skolverket (2003) Att läsa och skriva. Tillgängligt på
<http://www.multimedia.skolverket.se/data/object/5318/531824.pdf>. Hämtat 090325
Skolverket (2003) VÄRDEGRUNDSBOKEN Tillgängligt på <http://www.skolverket.se/publikationer?id=1194> Hämtat 090325
Muntliga källor
Pernilla Mårtensson, Storföreläsning 4: Vad innebär en helhetssyn på lärandet och hur kan pedagogen inspireras att se barnen i deras egen språkliga verklighet genom sina didaktiska val?, 090128 , Stora Hörsalen på Humanistiska fakultetenPernilla Mårtensson, Storföreläsning 9: Metoder och arbetssätt: Film och diskussion om olika läs och skrivinlärningsmetoder , 090306, Stora Hörsalen på Humanistiska fakulteten
Jag tror att alla barn kommer till skolan med olika kunskaper och erfarenheter av läsning och skrivning. Jag vill börja med en metafor för min syn på läs och skrivinlärning vid en teatermask. En tom teatermask kan ofta te sig skrämmande vid första mötet – eftersom det är ett stelnat uttryck som inte möter vår blick. Men om någon tar upp masken och för den till ansiktet finns det plötsligt ett par ögon som möter vår blick, det går plötsligt att tolka innehållet bakom symbolen. En dag vågar vi ta på oss teatermasken själva och utforska dess uttryck, efterhand har vi genomskådat masken. Detta kan kopplas till Pernilla Mårtenssons (090128) uttalande att om barn upplever att det finns en funktion med språk motiverar de sig själva till att utforska vidare. Den förundran inför vad en text är och vad den kan bli vill jag att mina elever ska upptäcka. Vi är gränslösa bara vi tillåter oss!
Jag som pedagog måste vara väl medveten om och välja den sociala miljö jag skapar i skolan tillsammans med eleverna (Skolverket, 2003, s.15). Jag önskar skapa en plats där alla i och runt klassen kan gå i och ur olika roller. Att variera arbetet så att möten sker mellan olika gruppstorlekar är också en viktig aspekt som pedagog att kunna ikläda sig en annan fiktiv roll eller fylla en artefakt med liv tycker jag är en värdefull funktion. Utifrån detta kan vi även föra ett ständigt deliberativt samtal, det vill säga samtal som utmanar den egna världsuppfattningen (Englund, 2000, s.7). Yttrandefrihet råder i vårt samhälle och så även i skolan, vi pedagoger bör ge barnen respons och nya perspektiv på deras funderingar. Skolan skall reflektera den mångkulturella vardag som finns i resten av samhället, att skapa möten över alla gränser hjälper barnen att alstra stoff till sitt identitetsskapande (Skolverket, 2003, 14).
Det ideala klassrummet för mig skulle kunna liknas vid ett klätterträd. En plats att samlas på för att ta del av en bok, en plats att röra sig och utmana sig själv och sin förmåga och samtidigt ska det alltid finnas ett vidöppet fönster till samhället i stort. Jag låter mig gärna inspireras utav filmen (090306) om skolan i Manhattan där den naturliga samlingsplatsen är mattan i ett hörn av salen. Jag vill placera bord i formationer om fyra så att alla elever har var sin bestämda arbetsplats. Det skall även finnas en tavla att anteckna på i närheten av borden, interaktiv eller ”manuell”. Jag skulle gärna vilja ha ett svällande förråd med böcker, lätt tillgängliga för alla och lådor med massa spännande innehåll och material som tar för lång tid att gå in på i detalj just här. Detta i den bästa av världar, men det viktigaste är egentligen de relationer vi skapar i klassrummet. Kaos får inte betraktas som enbart en motsats till struktur. Rutiner är bra för alla, det är tryggt att veta vad som förväntas av en. Rutiner ger också barnen ett tidsbegrepp. Det är min fasta övertygelse att kaos och struktur kan samverka för en mer mångfacetterad helhet.
Gunilla Lindqvist (i Dahlin, 2004, s. 114) belyser att det är viktigt att vara en synlig pedagog. Pedagogen ska inte vara en passiv person i periferin – utan en självklar deltagare. En dramatisering kan kännas på ett större allvar om pedagogen är med och motsägelsen är att barnen får en tydligare bild av mig som pedagog om jag tar mig en annan roll. Det skapar ett parallellt universum – jag blir pedagog och en fiktiv figur. Leken gestaltar sig enligt Rigmor Lindö (2002, s. 98) som en brobyggare, ett kitt som ”binder samman vår inre subjektiva föreställningsvärld med vår yttre subjektiva verklighet.”. Maj Björk och Carolin Liberg nämner leken som ett av de effektivaste inlärningsmetoderna vi kan ta till (1999:20).
”Varje människa är en berättelse” har sagts mig och jag säger att en berättelse är till för att berättas! Jag tror att alla barn kommer med unika berättelser som de andra barnen, jag och mina kollegor vill höra, arbeta med och ta på allvar. Jag tror också att det finns en inneboende vilja att uttrycka sig hos varje barn. Med en fiktiv klasskamrat i form av en nalle kan jag införliva en aktiv berättarkultur och glida mellan fantasi och verklighet på ett smidigt sätt. Vi skapar tillsammans utifrån den initierade berättelsen ett tredje språklandskap och dokumentationen av detta blir en LTG-text, Ulrika Leimars metod läsning på talets grund, som vi kommer att bearbeta till en storbok och lillbok (Längsjö & Nilsson, 2005, s. 64, s. 75). Att upptäcka språket i tillsammans för att sedan få utforska det närmare på egen hand genom detta arbetssätt är för mig ett självklart inslag i undervisningen. Jag tror att jag som pedagog måste vara mycket aktiv, observerande och närvarande under den första skoltiden också ute på rasterna. Genom att ge liv åt en artefakt (det vill säga nallen, den fiktiva klasskamraten) kan vi lyfta in konflikter från rasten till en diskussion utifrån vad den (artefakten) sett och hört. Det går att göra detta med hjälp av en upplevelsebaserad undervisning så som till exempel forumspel. Forumspel är en dramatisering av ett problem som är brännande för eleverna, det är en kort sekvens som slutar i elände. När eleverna sett dramatiseringen kan de gå in och försöka ändra på situationens händelseförlopp som en av karaktärerna i spelet (Byréus, 2001, s. 14). Konflikthantering på detta sätt innefattar även träning i att resonera kring våra olika uppfattningar och fundera över dess konsekvenser.
Litteraturlista
Björk, Maj & Caroline Liberg (1999). Vägar in i skriftspråket, tillsammans och på egen hand. Stockholm: Natur och kultur.
Byréus Katrin (2001) Du har huvudrollen i ditt liv –om forumspel som pedagogisk metod för frigörelse och förändring. Stockholm: Liber
Dahlin, Bo (2004). Om undran inför livet: barn och livsfrågor i ett mångkulturellt samhälle. Lund: Studentlitteratur.
Englund Tomas (2000), Deliberativa samtal som värdegrund - historiska perspektiv och aktuella förutsättningar (http://www.skolverket.se/publikationer?id=752)
Lindö, Rigmor (2002). Det gränslösa språkrummet. Lund: Studentlitteratur.
Internetkällor
Skolverket (2003) Att läsa och skriva. Tillgängligt på
<http://www.multimedia.skolverket.se/data/object/5318/531824.pdf>. Hämtat 090325
Skolverket (2003) VÄRDEGRUNDSBOKEN Tillgängligt på <http://www.skolverket.se/publikationer?id=1194> Hämtat 090325
Muntliga källor
Pernilla Mårtensson, Storföreläsning 4: Vad innebär en helhetssyn på lärandet och hur kan pedagogen inspireras att se barnen i deras egen språkliga verklighet genom sina didaktiska val?, 090128 , Stora Hörsalen på Humanistiska fakultetenPernilla Mårtensson, Storföreläsning 9: Metoder och arbetssätt: Film och diskussion om olika läs och skrivinlärningsmetoder , 090306, Stora Hörsalen på Humanistiska fakulteten
tisdag 10 mars 2009
splittrat, mycket och oreflekterat
Tänk vad mångfacetterat lärarjobbet är egentligen. Det spänner från att vara en praktisk fixare som ser tillfället i stunden - till en långsiktig planerare som förutser utan att låsa sig. Du ska vara flexibel - men ändå fast. Just nu flyger all kunskap likt breven på bilden all världens väg. Det är en mycket splittrad teoribas med många småkrig mellan olika teorifalanger. Just nu är det mycket skoltrötthet i leden. Det börjar kännas av att det är en 15hp kurs och inte något lätt övergående. Idag hade vi lingvistisk medvetenhet hela dagen från morgon till eftermiddag. Stavningsregler. grammatik. lite blahablaha blir det i min hjärna för själv går jag i föreställningstankar. Jag och mina kulturskoleelever har föreställningsdag på måndag. Då blir det Midsommarnatt 3 föreställningar och jag missar 2 viktiga föreläsningar.
Å ena sidan tycker en proffessor
Å andra sidan tycker en student
Å tredje sidan tycker en annan proffessor
Varför välja? tycker läraren ute i verkligheten
Börja blanda tycker jag.
Allt är inte svart och vitt. Även om universitetet måste framställa olika ståndpunkter önskade jag att de kunde skippa skitsnacket om varandras idéer. Det är inte deras sak att välja - det är våran uppgift att skaffa oss en uppfattning och en grundsyn.
Vi har 3 arbeten att skriva nu fram till 27/3. först är det en bedömning av elevtext. Sen är det en pedagogisk hemtenta om "Pedagogisk grundsyn - grovplanering för första 3 månaderna i åk 1" och sist är det en slutuppgift som går under frågan "vad kan läs och skrivsvårigheter bero på?". Innan detta har vi haft praktik och dessförinnan en tenta. Jag tycker det är mycket för en halv termin - men det ska väl vara så antar jag. Men vi missar chansen att reflektera och bottna i alla resonemang vi ställs inför. Det är synd.
Det är också val- val av kurser. Jag har bestämt mig för att läsa Matematik i barnens värld i höst. Det behövs nog en hel termin för att få grepp om detta ämnet. Ett kärnämne. Efter det har jag sista "ämnesterminen" och då står jag och väger mellan SO eller Engelska. Men det känns som att SO kommer vinna. På grund av att det är brett och att jag har lite engelska från mittuniversitetet från innan. Efter det är det pedagogik en termin, examensarbete+fördjupning en termin och sen sista pedagogikterminen med ett till examensarbete.
Tycker det känns skrämmande att veta vad man ska syssla med så långt fram i tiden. Färdig blir jag först vårterminen 2011. Kanske har vi ny läroplan då. Kanske ny lärarutbildning. Vem vet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)