Vad menas med ett Dramapedagogiskt och estetiskt förhållningssätt?

Som blivande svensklärare brukar jag ofta gå tillbaka till ordets betydelse och ta språng ifrån det i mitt resonemang kring det. Inte för att alla svar kanske finns där, men det är ett bra sätt att starta. Owens och Barber (Dramakompassen:2006:10) serverar mig ordets betydelse. Drama härstammar från det grekiska ordet drao och betyder ”något som görs”. Jag kan inte låta bli att nämna John Deweys bevingade ord ”learning by doing” i detta fall. Det är väl kärnan, förstå genom att göra, i vårt fall kanske agera ”som om” i en fiktiv verklighet som alla i gruppen godtagit villkoren för. Jag anser därför att drama är ett sätt att få vara i kunskapen, ett upplevelsebaserat lärande. Drama är något vi gör i en grupp för att utforska det fysiska uttrycket ostört utan yttre krav på att visa upp något slutgiltigt resultat. Kunskapandet i arbetet med drama är under ständig konstruktion, det stelnar inte till förmån för en framställning för en utomstående publik. Att uppleva något med många sinnen förstärker minnet av händelsen (Vangsnes:drama2:2004).

Estetisk kommer från grekiskans ord för förnimmelse, betecknar ordet sinnlig. Jag anser att det förstärker argumentet att upplevelsebaserad undervisning kan ses som en kompletterande inlärningsmetod (Utomhusdidaktik:2004:190). Upplevelsen fångar upp den omtalade tysta kunskapen som identifieras som den sistnämnda egenskapen i Lpo94 F:n, fakta färdighet, förståelse och förtrogenheten (Utomhusdidaktik:2004:188). Förtrogenhet beskrivs i följande citat (Utomhusdidaktik:2004:12)

Den tysta, ännu icke formulerade kunskapen, den som sitter i muskelns spänning, i äpplets doft, i kroppens rytm, i sinnet för propotioner, i språkets rikedom bortom grammatikens och ordlistans korrekthet, bär vår kultur. (…) se, göra och vara.

Ett Dramapedagogiskt och estetiskt förhållningssätt vill jag hävda vara sammanfattat i ordet upplevelsepedagogik. Upplevelsebaserat lärande inbjuder till att hitta sin egen kunskap och bedömer inte resultatet i termer om rätt och fel. Det är ett sätt att göra den tysta kunskapen hörd och erkänd.

Vad ser du för möjligheter och svårigheter med att arbeta med processdrama i detta sammanhang?

Walan (080624) sa att vissa krav behöver vara uppfyllda för att få en bra upplevelse i naturen; människan behöver vara varm, torr, mätt och trygg. Det bevisar att planeringen är väldigt viktig och inte lätt överilad.

Jag ser att det tar mycket planering att göra den här sortens gestaltningslektioner, i alla fall i början. Det är ett projekt jag skulle behöva engagera hela det tänkta arbetslaget, så en del argumentation måste till för att få med alla på tåget. Som Strotz & Svenning i Utomhusdidaktik påpekar så kan det finnas en oro över att kontrollen försämras. De frågar sig vad behovet av kontroll grundar sig i för undervisningssätt och vad för sorts kontroll som är önskvärd. Själv har jag ibland stött på en ängslan hos klasslärare, där jag gått in som kulturpedagog, att eleverna stökar och låter medan jag inte sätter större vikt vid det så länge de är aktivt med på drama/rytmikstunden. Det kan ju bero på att jag är en utifrånkommande resurs och för inte så längesen var skolan uppbyggd på att en lärare var själv i klassrummet. Men jag upplever det lite som en kontrollvärdering, jag anser mig kanske ha kontroll i en situation som klassläraren inte känner sig bekväm med och vice versa.

Det är viktigt att tillåta sig misslyckas och vara öppen med kollegorna, inte minst för att göra förbättringar tills nästa tillfälle. Det upplever jag kanske lite svårt i min nuvarande yrkesroll som kulturpedagog. Det anses ofta av de ordinarie lärarna som att jag är expert i alla lägen. Eftersom det är en etablering som kostar pengar kan det ibland bli att jag istället för att chansa kör på säkra kort för att inte första kontakten med mig ska relateras till något negativt. Det kan jag tycka i reflektion som fegt och i längden inte så utvecklande för mig själv. Jag kommer i framtiden arbeta mer med den genuina kommunikationen, för som Strotz & Svenning skriver så är den fortgående dialogen ett bra sätt att ge lärandet fokus.

En fördel med arbetsmetoden är att den medger både enstaka lektionstillfällen och längre projekt. Det som slarvas med är bedömningen i dessa sammanhang. Ofta när jag kommer ut på skolorna så är jag en enskild bit i schemat som lärarna inte följer upp, ibland närvarar inte ens klassläraren vid lektionstillfället – utan använder tiden till planering. Då får barnen ingen återkoppling till vad som hänt dom under ”mina timmar” och signalen att den kunskap de lär sig hos mig degraderas till inte så viktig.