Det här om grupparbete

Jag har svårt för grupparbete på universitetsnivå. Även om jag vet att det behövs i en utbildning där grupprocesser är centrala så känner jag att gruppmedlemmarna blir övergivna åt sig själva att äta på varandra bäst de vill.

Den processen som jag deltar i nu har varit dramatisk med tvära kast. En halkade av för att den inte respekterade gruppens arbetstider eller engagerade sig. Jag kan tycka att det rått ett ältande efter det som jag inte känner mig bekväm med. Men gruppen har nu en enad front.

Men ska det bli en kurs i konflikthantering helt plötsligt utan handledning.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det är universitetsnivå och vi är vuxna människor som inte ska behövas daddas med. Det fungerar ju i teorin. Men när det dyker upp någon som är oförmögen att se till gruppens bästa. Vilket sätt är bra då?

Det är ju också en fråga om betyg. I den aktuella kursen kan alla bara få G. Det betyder att hade vi tillåtit personens beteende så hade den fått G utan motsvarande prestation.

Vi skulle kunna jämföra oss med ett lärarlag, då hade denna utgång försvårat fortsatt arbete. Man tvingas ju faktiskt jobba med de som är anställda och de kan vara av många olika åsikter. möter man någon som inte kan kompromissa så blir det svårt.

Syokonsulenten says

Nu efter ett halvårs uppvärming i mina paradämnen rytmik, musik och drama har jag kommit fram till att jag behöver större utmaningar och så sökte jag inriktningsbyte: Svenska för tidiga åldrar. Nu var jag hos en studievägledare här i Göteborg och fick reda på i veckan att ja blivit beviljad bytet.

Såhär ser min preliminära studieplan ut:

ht08 svenska för tidigare år Grundkurs, 30hp
vt09 svenska för tidigare år Fortsättningskurs, 30 hp
ht09 matematik i barnens värld, 30hp
vt10 Vetenskapligt tänkande, arbete och förhållningssätt 10 hp, Lärandets villkor och process:ur sociala och samhälleliga perspektiv, 10 hp
ht10 Lärandets villkor och process: ur ett samspelsperspektiv 10hp, Examensarbete 10hp

Det kan förlängas med en termin till med fördjupning i Svenska för att få behörighet att forska. Det vet jag inte just nu.

Alltså - den här bloggen kommer finnas i 2,5-3år till.

Obeservationsuppgift

Jag har observerat en återkommande gemensam musiklektion för förskoleklassen och åk 2. De har samlingen i ett tomt klassrum en gång i veckan. Då deltar som mest 32 barn och 5 pedagoger. Min lokala lärarutbildare (hädanefter kallad LLU) håller i den. Den lektionen jag deltog i hade de lite rörelsetema samt att gruppen började ett demokratiskt urval av vilka två sånger de skulle sjunga på skolavslutningen. De har ganska nyss haft en vårkonsert för föräldrarna.

När jag kommer in i rummet (jag kom in senare än de flesta) stod förskoleklassen och höll händerna. Jag hade svårt att uppfatta vad som hänt, men jag förstod att de behövde samla sig. Åk 2 ramlade in och betraktade en stund vad som hände. Sen sa LLU åt förskoleklassen att sätta sig ner, åk 2 fick sätta sig i mellanrummen så det blev varannan 2- och förskoleklassare. LLU presenterade vad som skulle göras idag. De skulle sjunga men också ägna sig lite åt musikfunderingar. Med de orden bad hon alla barnen att ställa sig upp och så spelade hon första ackordet till deras startsång; ”Vi har kommit hit för vi gillar musik”. LLU undrar om dom har vaknat och säger att de kan ta i mera, så sjunger gruppen sången en gång till. Den här gången är barnen med i hela kroppen. Många tar ut rörelserna stort och sjunger starkt. Sen fortsätter LLU nästan direkt efter att barnen satt sig ner med som hon uttrycker det en gammal goding. ”Hej” av Olle Widestrand. Nu tar barnen i och låter jättemycket. När den sången är slut berömmer LLU barnen att de låter bra, som en riktig kör. En pojke räcker upp handen och får ordet. Han säger att han inte gillar att skrika. LLU svarar att det har de pratat om vid ett annat tillfälle att det inte låter bra när man skriker, däremot när man sjunger starkt. Pojken nöjer sig med svaret och nästa låt utannonseras: ”Farbror Abraham.” Barnen lyser upp och nu verkar det svårt att sjunga samtidigt som att hålla reda på att alla kroppsdelar rör sig. Det skrattas mycket bland barnen. LLU gör en lustig min och börjar på en version av mora Träsks ”tigerjakt”-ramsa där det är Schimpanser som är ute i djungeln och röjer. Alla moment har rörelser som barnen hakar på allt eftersom. Det roligaste är att hålla minen, många barn tycker det är jätteroligt. LLU försöker upprätta call and response, men barnen vill gärna ramsa med henne på ”försången”. Det är en uppsluppen stämning efter den här ramsan. Efter ett andetag fortsätter de med en låt som börjar med orden ”Vinka med tårna”. Det är samma princip som föregående låt att röra sig och sjunga samtidigt. Men nu lägger LLU in ett tävlingsmoment; hinner ni med mig när jag ökar takten? Till slut är det så snabbt att många av barnen kollapsar. Efter detta mindre gympapass ställer sig LLU upp och berättar om skolavslutningen och ber alla att tänka tyst för sig själv en minut om de vet en sång som de sjungit här som de vill ha med på skolavslutningen. Under tiden barnen tänker (vissa högre än andra) tar hon fram en Whiteboardpenna och börjar skriva siffrorna 1-10 på tavlan. Sedan lät hon alla barn som ville ett och ett (först 2e klassarna sen förskoleklassarna) säga sina förslag. Det fick ta sin tid. Efter ett slag var det ett 10-tal sånger uppskrivna med plustecken för de som blivit sagda fler gånger. De avslutade med en av dem, ”Sitter på ett berg” och barnen gjorde rörelser till. Efter det berömde LLU dem och så fick alla gå som hette ett visst namn, hade en viss färg på tröjan och så vidare.

LLU ser den här gemensamma lektionen förutom musiklektion också som ett sätt att integrera klasserna och skapa en sammanhållning i arbetslaget. Jag har tänkt på att själva formationen, den sittande ringen är demokratisk, alla ser alla och det finns ingen början eller slut.

Vi är alla beroende av att känna oss hemma i ett större kulturellt och socialt fält för att utveckla identitet och självmedvetande. S. 50, Ruud

Synen på musikaliteten tolkar jag utifrån vad jag observerat som relativ (Hallin, 080429). Med det menas att den är förvärvad, alla får vara med, det är upplevelsebaserat och ökar förståelsen för musiken. Funktionen kan också vara en stor del av socialiseringsprocessen. Barnen får öva på många olika egenskaper som medförs av stora grupper: som att följa instruktioner, visa hänsyn och respekt för varandra (Lpo94).

Kulturella aktiviteter och inte minst deltagande i musiklivet kan vara en källa till upplevelse av bemästrande och självtillit, till att se sig själv som en kompetent person som kan stå upp på en social arena och handla. s.47, Ruud.

Att uppleva processen att växa från individer i en grupp till en grupp med individer är ovärderligt och jag påstår att de estetiska verksamheterna kan ge en stor knuff i rätt riktning!

Källförteckning:
Hallin, Mona, ”Vem är musikalisk?”, föreläsning 080429 på Högskolan för Scen och musik.
Lpo94; Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklass och fritidshemmet.
Ruud Even, Varma Ögonblick - om musik, hälsa och livskvalitet, 2001.

Verksamhetsförlagd utbildning v. 18-19

Introduktion
Jag har gjort två veckors VFU på en F-6 skola i en förskoleklass med 16 barn, 12 pojkar och 4 flickor. Förskoleklassen tillhör ett arbetslag som arbetar med F-2 verksamheten, skolan är starkt präglad av arbetslagstanken. I ”mitt” arbetslag finns förskollärare, fritidspedagoger och lärare. Min lokala lärarutbildare (hädanefter kallad LLU) är utbildad förskollärare. Hon är en pedagog som inte låter sig hindras, det är härligt att möta pedagoger med tydlig yrkesstolthet! Förskoleklassen har två rum, ett klassrum med ett angränsande byggrum, som fritids tar över när skoldagen slutar. Under mina två veckor (som av olika anledningar är mina 2 första på den här arbetsplatsen) har jag bland annat utfört två uppgifter, en i rytmik och en i drama, som jag tänker redovisa för här nedan.

Rytmik
Jag skulle genomföra ett Rytmikpass på 20-30 minuter. Mitt redskap till passet var Claves.

Del 1: Introduktion av redskapet
Alla barn håller varandra i händerna i en lång kedja. De kommer smygande in och sätter sig i en ring. Jag ber dom hämta var sin pinne så tyst dom kan för att pinnarna ”sover”. Jag börjar med att berätta lite om pinnarna, hur de en gång var små frön som växte till träd som sedan höggs ner och blev till pinnar. Barnen fick testa att växa upp till träd till min tamburin och på ett slag så ramlar de ner med pinnen i handen. Efter några gånger utvecklas det till att bara pinnarna får ramla ner på golvet. Det var svårt att hitta sin egen pinne efteråt.

Kommentar: Min LLU har vid ett flertal tillfällen påpekat att det är svårt med transporter, gärna vill barnen leka och glömmer bort var de ska i sin lek. Därför ville jag prova att skapa ett spänningsmoment (att smyga för pinnarna sover) och en taktil trygghet (hålla varandra i händerna). Jag tyckte det fungerade bra. Att komma in i ett annat rum, ett rum som används till lekrum och musiklektionsrum tror jag var bra. Det var inte många saker i rummet som stal fokus, utan det var ett rum med tomt golv och en hög med madrasser i ett hörn, samt lite bänkar längs väggarna. Att smyga sig till ”clavesboet” ökade koncentrationen i gruppen. Växa upp och falla blev en rolig tävling, jag tyckte barnen såg ut att ha det roligt i fallet.

Del 2: Lyssna/Samarbete
Vi återgick till sittande i en ring. Jag delade upp gruppen så de hamnade två och två med sina närmaste grannar. Sen bad jag dem att göra en bild med pinnarna. Vi behöll samma par där jag sa att det var lim på båda ändarna av pinnen. Så satte jag ena handflatan mot en ände och lånade LLU´s hand att ”fästa” den andra änden på. Denna övning var en stor utmaning för dem. De fick tid att utforska den nya varelsen de blev. Jag lät dem surra lite. Ett par gick och lade sig i det hörnet där det fanns en madrassliknande hög och sa att det var tråkigt. Jag valde att ta in det men sedan låta dem få titta en stund. Båda återkom till gruppen efter en stund. Jag ökade svårighetsgraden successivt med att byta kontaktyta i ordningen: tumme, bröstet, pannan. Efter detta återgick vi till ringen igen där några delade med sig av sina intryck från övningen.

Kommentar: Bilden med pinnarna, alla gjorde det och det krävdes en del snack för att komma överens. Jag tror kanske inte alla var klara när jag bröt för att vi skulle se på de olika tecknen i golvet. För de flesta barnen hade gjort olika tecken. Bokstäver som T, L, V och =. Men det fanns även ”katapulter” bland alstren. Jag gjorde fel när jag lät dem sitta kvar i ringen och visa. Vi skulle nog ha gått runt som på ”vernissage”. Det hade hindrat en del barns ändringar också. Det fanns de barn som efter att ha sett de andras resultat, ändrade på sin för att likna dem. Om det var ett sätt att visa att det var en bra idé, eller rädsla för att göra annorlunda var svårt att bedöma i stunden. ”Limpinnen” var en stor utmaning för dem. De fick utforska den nya varelsen de blev. Jag lät det surra lite. Ett par gick och la sig i madrasshörnet och sa att det var tråkigt. Jag valde att låta dom vara. När vi talade senare om intrycken var de flestas händer ivrigt viftande i luften och jag ställdes för tidsdilemmat om jag skulle låta alla tala eller bryta för att hinna göra lite fler saker. Jag valde det senare för jag kände mig ivrig att se hur de skulle ta emot nästa moment och för att rastlösheten inte skulle bli för stor i gruppen.

Del 3: Följa instruktioner/Sång
Jag introducerade Flygplanen på handryggen. Pinnarna lades på handryggen och så fick barnen röra sig i rummet. Vi använde mig som ”bas” att återkomma till och min tamburin som flygsignal/homingsignal. När tamburinen hördes så fick barnen flyga, när den var tyst skulle det återgå till basen. Det utvecklade sig till parflygning (de fick hålla varandra i handen och ha flygplanet på andra handen). Jag lät barnen själv välja par. Efter några vändor så återgick vi till ringen där jag körde en imitationslek. Så vi knackade –jag först. Sen dom. Vi skickade till slut en ”gnista” med pinnarna runt i ringen. Man knackar sin pinne i den som sitter bredvid pinne och så skickas pulsen vidare på så sätt från den ena till nästa. Efter detta såg jag att tiden runnit iväg en smula. Pinnarna behövde sova igen sa jag. Alla fick lägga pinnen framför sig och så lärde jag ut en vaggvisa, Öga i Öga, till pinnarna. Jag sjöng först och så fick barnen sjunga efter några gånger. När jag uppfattade det som de var säkra på sången så sjöng vi den långsamt igenom. Vi avslutade med en kort hejdåramsa. Bom(stamp)Bom(stamp)Hej(klapp).

Kommentar: Barnen var inne i sina flygrutter, det var några som krockade med varandra. Detta var tänkt som en ”pausfågel” från varandra men det gick så bra så jag utvecklade det till parflygning. Jag blev lite väl spontan och lät barnen själv dela upp sig – vilket resulterade att flera av dem hade svårt att välja. En tjej gav upp och satte sig i madrasshörnet. Rytmhärmandet var helt oplanerat, men jag hade lust att få barnen att uppfatta hur pinnarna kunde låta tillsammans. Det var inte helt genomtänkt och jag kände mig otydlig i mina instruktioner. Men det fyllde en funktion hos barnen att få höras. Jag observerade att de slutade prata när de knackade i golvet, det tyder på koncentration. Jag blev glad när jag såg hur bra de var på turtagning i ”gnistan”. Här känner jag att det egentligen var ett naturligt avslut i samlingen, men jag ville avrunda lite längre. När jag sa att pinnarna behövde sova sa ett barn direkt på ”Redan? De har ju precis vaknat!” Jag höll med om detta men sa att pinnar bara orkar vara uppe en kort stund i taget. Jag kände att barnen tröttnade och inte konstigt –så länge vi höll på!

Reflektioner
När jag satte mig ner och planerade mitt pass så hade jag mycket mer bakgrundsinformation än vad jag brukar första gången jag möter en grupp. Mitt eget mål med den här uppgiften blev att se barnen arbeta på golvet, se hur de förhöll sig till växlingen mellan jag och vi. Jag ville utmana dem och försöka stärka deras gruppkänsla. Men det var också väldigt viktigt för mig att de skulle uppleva passet positivt, alla skulle lyckas på sin nivå.

Jag är nöjd men lite förbluffad över den här nya pedagogrollen som jag kommer stå inför, som den vuxna förebild barnen möts och stöts med varje dag. Innan när jag jobbat i skolan med rytmik/drama har det varit mer som ”gubben i lådan” som dyker in 40 minuter en dag i veckan för att sedan försvinna. Istället för kortdistanslöperska så blir jag en maratonlöperska som springer bredvid barnen varje dag i en längre tid, det ger mig ett helhetsperspektiv som jag saknat innan. Det är två helt olika jobb som LLU påpekade vid ett senare tillfälle. Hon deltog för övrigt i passet. Det är spännande att se vad som händer när klassens ordinarie lärare finns i klassrummet. Barnen checkar hela tiden av hur hon tar emot mina direktiv och de läser av om hon har roligt. Det hade inte gått så bra om hon hade varit passiv åskådare eftersom hon är deras dagliga referens. Hon ryckte in några gånger tillsynes när hon upplevde att barnen inte lyssnade på mig. Det kändes bra. Det var så skönt att inte vara ensam i klassrummet och arbetslagstanken känns för mig väldigt positiv och spännande. Alla var inte med på tåget hela tiden – men alla var delaktiga i rummet på sitt sätt och alla fick lyckas någon gång. Vid en handledarstund sa min handledare lite kort om va hon sett på Rytmikpasset. Hon lyfte en grej som jag inte tänkt så noga på. Det finns ett barn som är väldigt ”vaktigt” mot de andra barnen, hon glömmer sig själv i att vakta så de andra barnen gör ”rätt”. Där hade jag vid ett tillfälle dykt på henne och sagt ”Du ska inte säga tyst, det gör jag”. Det var ett bra sätt att lyfta bor ansvaret från barnet. Själv tycker jag det låter otrevligt i skrift – men i situationen hittade jag inte bättre ord. Budskapet gick fram, du behöver inte kolla de andra barnen – det är mitt jobb. Min LLU sa att det var väldigt intressant att få se barnen i ett utifrånperspektiv. ”De skulle behöva gå med pinnar mellan sig hela tiden!” sa hon och log. Det känns bra att hon fick ut nåt av det med.

Drama
Jag skulle undersöka klassens berättarkultur och sedan utföra spontanberättelser med barnen.

Berättarkulturen
Det råder en varm och levande berättartradition i den förskoleklass jag varit i. Det finns både stora och små lite magiska inslag i skoldagen, alla saker har sina historier och berättandet finns med som ett tydligt pedagogiskt redskap. LLU har utvecklat något hon kallar nallepedagogik. Det består av nallar som kommer från och finns i Nallelandet. Nallelandet ska vara en trygg och omhändertagande plats. Jag tolkar det som att där kan man hitta tröst en stund, vilket kan va skönt. Att börja förskoleklass är rätt omtumlande upplevelse, nya barn, nya vuxna, ny plats, nya rutiner. Jag fick en liten bok som en tidigare årskull hade fått med sig hem genom deras föräldrar. Där presenterades nallen Blunda från Öland som också skulle börja förskoleklass och hans funderingar. LLU sa att det inte bara var skrivit för barnen utan även föräldrarna. Hon försöker få föräldrarna lika insatta som barnen. Det finns en hylla ovanför sofforna som är helt proppfull med nallar, alla har dom sitt namn och sin historia. Några av nallarna har olika kunskapsområden. Nallen Pi till exempel är matteälskare. Han kommer ofta på fredagar och ger barnen matteproblem. Sista fredagen hade Pi och klassnallen Pontus följt med min LLU ner till Skåne på äventyr och utifrån det fick de på mattesamlingen räkna hästben. Utan att tänka på det så arbetade förskoleklassen med 4:ans multiplikationstabell! Jag som själv haft det avigt med matte blev rätt paff när jag insåg hur lustfullt det kunde vara och glasklart. Barnen fick ibland en nalle nertagen åt sig från hyllan om dom ville till samlingen – om nallen lovade att sitta stilla. Nallarna dramatiserar ibland orättvisor i ”nalleteater”. Då kan barnen visa vad som hänt genom nallen, sen pratar de om problemet och försöker lösa det tillsammans. Jag tror det är väldigt bra att få en distansering från jaget i konflikter. Ett barn utmanar LLU och säger vid upprepade tillfällen ”Dom lever inte”. LLU svarar då ”Det beror på dig, om du tror på dom så lever dom.”

Barnens och mitt berättande
Barnen är också väldigt framåt och berättar gärna historier för mig, vilket jag märkte när jag testade småhistorier. Eftersom det redan fanns ett givet karaktärsuniversum med nallarna så tyckte jag det var roligare att barnen fick hitta på figurerna som skulle vara med. Vi fick ju utveckla karaktärer som vi kunde ta ut på VFU, men jag kände ingen lust att använda dom. En dag i början av perioden hittade jag fem barn på en filt i gräset som pärlade. Det var eftermiddag och fritids. Jag föreslog att vi kunde hitta på en historia ihop. Barnen var genast ivriga. Vi hittade på en fantastisk berättelse om en tandlös drake som behövde gå till tandläkaren att få löständer, genom hela berättelsen dök det upp nya karaktärer och i slutet så var draken inte med ens. En annan dag lekte jag och några ur förskoleklassen krokodiljage ute på gården. Efter en stund var vi alla så trötta att vi inte orkade springa mer. Det finns ett litet rödmålat runt lusthus på gården som är väldigt inbjudande till att sitta och berätta historier i. Vi slog oss ner där och medan de hämtade andan så började jag berätta om prinsessan som blev förvandlad till en groda. Vi höll på länge och det blev en följetång över två dagar. En av de sista dagarna så fick jag möjlighet att ta med mig några barn in i det angränsande byggrummet under ett fritt arbetspass för att hitta på en ny historia. Det var fem pojkar och en flicka som var med totalt, men de kom och gick lite under tiden. Det började med en farbror och en flicka och slutade med ett stort spindelslott. Det fanns lådor med plastdjur och insekter och byggklossar som vi använde till att gestalta historien. Berättelsen utvecklade sig till ett lektema för barnen, jag såg hur de lekte med detta flera dagar efteråt. De bjöd också in andra barn i den här leken. Vi hade en utflyktsdag när vi gick rätt långt. Då återkom berättelsen som vi berättat i lusthuset om prinsessgrodan. Jag väljer därför att återge den (så gott minnet räcker) längst bak i den här rapporten.

Hur bemöter vi barn? Det har jag funderat på mycket under hela den här VFU-perioden. I grund och botten är det mötet mellan mig och barnet som avgör om det blir en bra eller dålig dag. Eller berättelse, eller mattestund eller vad nu målet med mötet är just då. ”Barn ska få den gåvan tillit ger, de växer när vi tror och lyssnar på deras förmåga” /LLU. Min LLU kan lätt växla i de olika rollerna som en ”fröken” har; lekkamrat, mattelärare, sagoberättare, gränssättare, inspiratör med mera. Det är tur att jag har många år på mig att öva!

Sagan om prinsessan som blev en groda

Det var en gång en väldigt mäktig kung som hade ett stort slott, kantat av guld och safirer, i ett land där solen alltid sken på dagen och stjärnorna glimmade om kvällarna. Han hade bara en sorg här i världen och det var att hans son inte hittat någon att gifta sig med. Sonen var ju kronprins och skulle ta över styret i landet en dag, dessutom ville både kungen och hans drottning få barnbarn innan de blev för gamla.

Prinsen blev utskickad i världen för att leta efter en prinsessa att gifta sig med. Han fick inte komma tillbaka utan sa Kungen. Så Prinsen tog sin häst och började leta. Han besökte alla närliggande kungariken. Men i ett kungarike var prinsessan så tråkig att hennes tjänare somnade. I ett annat fanns det ett par tvillingar som mest gjorde livet surt för deras tjänare, de var så bortskämda. Det tredje kungariket hade en prinsessa som skrek hela tiden, hon kunde inte hjälpa det men var tvungen att skrika. Efter en lång vecka satte sig Prinsen helt utmattad av att ha träffat så många människor under ett träd i en skog. Vad han inte visste var att den här skogen var en riktig trollskog. Prinsen dåsade till där han satt.

Det fanns en nästa helt osynlig stig vid trädets fot. På den stigen gick en flicka. Hade flickan inte haft en liten krona på huvudet hade ingen misstänkt att hon var Prinsessa, för hon var klädd i fattigkläder, lappade flera gånger. Hon fick syn på Prinsen och blev dökär, så kär att hon glömde bort allt annat och bara tittade på honom. Det gick säkert 10 minuter, då knäcktes en gren… Prinsen vaknade till ”vad va det?”, så såg han att det bara var hästen som trampat på en torr gren – men så. Plötsligt mötte han ögonen till Prinsessan som stod helt förtrollad på stigen och tittade på honom fortfarande. Prinsen hade aldrig sett en så vacker flicka i hela sitt liv. Han for genast upp och sa ”hej!”. Prinsessan svarade inte. Hon var helt förstenad. Prinsen gick närmare och knackade på hennes panna ”hallå, är det någon där?” frågade han. Prinsen blev villrådig. Här stod den Prinsessa han ville gifta sig med och var hon som förtrollad. Han tog upp sin magiska klocka och frågade vad han skulle göra för att ta bort förtrollningen. Den svarade: ”när en prinsessa är förtrollad så kan bara en prins rädda henne genom att pussa henne”. Prinsen tänkte efter; jag är ju en prins. Och jag vill gärna pussa på henne. Saken är klar! Jag gör det nu! Sagt och gjort. Prinsen tog tag i Prinsessans kinder och pussade henne på munnen.

Men det som sedan hände hade han inte räknat med. Prinsessan försvann och en gröngul groda med superlånga ben hoppade fram. Prinsen blev helt förskräckt, hur kunde det bli så? Grodan hoppade runt och kväkte och såg rätt olycklig ut. Prinsen visslade till sig hästen och tog upp grodan i handen och galopperade iväg till hans pappa kungen. När Kungen såg sin son komma in genom portarna blev han glad – nu måste han hittat en fästmö.

”Pappa! Jag har hittat en flicka jag vill gifta mig med!” Sa Prinsen och visade grodan som log lite försiktigt. ”Har du blivit tokig?! Ska du gifta dig med en groda?” utbrast drottningen och svimmade. ”Pappa, det var en vacker flicka, men så var hon förtrollad till sten och min magiska klocka sa att ja måste pussa henne för att hon skulle komma till liv igen. Vi måste rädda henne!”. Kungen tänkte en lång stund och sedan sa han ”Vi går till min morbror trollkarlen, han kan säkert trolla tillbaks henne.” Sagt och gjort – de gick till Trollkarlens hem uppe på ett berg där molnen alltid vilade. De berättade för Trollkarlen om deras problem. ”Det ska vi kunna ordna, om du kan svara på den här gåtan: Vad är lättare än en fjäder men svårare att hålla?” Prinsen svarade direkt ”Andan!”. Så trollade dom tillbaka Prinsessan till sitt vanliga jag. Det blev stort bröllop redan samma helg och vad jag vet så har nog Kungen och Drottningen fler barnbarn än vad dom önskat nu. Snipp snapp snut så va sagan slut.