Jag har observerat en återkommande gemensam musiklektion för förskoleklassen och åk 2. De har samlingen i ett tomt klassrum en gång i veckan. Då deltar som mest 32 barn och 5 pedagoger. Min lokala lärarutbildare (hädanefter kallad LLU) håller i den. Den lektionen jag deltog i hade de lite rörelsetema samt att gruppen började ett demokratiskt urval av vilka två sånger de skulle sjunga på skolavslutningen. De har ganska nyss haft en vårkonsert för föräldrarna.
När jag kommer in i rummet (jag kom in senare än de flesta) stod förskoleklassen och höll händerna. Jag hade svårt att uppfatta vad som hänt, men jag förstod att de behövde samla sig. Åk 2 ramlade in och betraktade en stund vad som hände. Sen sa LLU åt förskoleklassen att sätta sig ner, åk 2 fick sätta sig i mellanrummen så det blev varannan 2- och förskoleklassare. LLU presenterade vad som skulle göras idag. De skulle sjunga men också ägna sig lite åt musikfunderingar. Med de orden bad hon alla barnen att ställa sig upp och så spelade hon första ackordet till deras startsång; ”Vi har kommit hit för vi gillar musik”. LLU undrar om dom har vaknat och säger att de kan ta i mera, så sjunger gruppen sången en gång till. Den här gången är barnen med i hela kroppen. Många tar ut rörelserna stort och sjunger starkt. Sen fortsätter LLU nästan direkt efter att barnen satt sig ner med som hon uttrycker det en gammal goding. ”Hej” av Olle Widestrand. Nu tar barnen i och låter jättemycket. När den sången är slut berömmer LLU barnen att de låter bra, som en riktig kör. En pojke räcker upp handen och får ordet. Han säger att han inte gillar att skrika. LLU svarar att det har de pratat om vid ett annat tillfälle att det inte låter bra när man skriker, däremot när man sjunger starkt. Pojken nöjer sig med svaret och nästa låt utannonseras: ”Farbror Abraham.” Barnen lyser upp och nu verkar det svårt att sjunga samtidigt som att hålla reda på att alla kroppsdelar rör sig. Det skrattas mycket bland barnen. LLU gör en lustig min och börjar på en version av mora Träsks ”tigerjakt”-ramsa där det är Schimpanser som är ute i djungeln och röjer. Alla moment har rörelser som barnen hakar på allt eftersom. Det roligaste är att hålla minen, många barn tycker det är jätteroligt. LLU försöker upprätta call and response, men barnen vill gärna ramsa med henne på ”försången”. Det är en uppsluppen stämning efter den här ramsan. Efter ett andetag fortsätter de med en låt som börjar med orden ”Vinka med tårna”. Det är samma princip som föregående låt att röra sig och sjunga samtidigt. Men nu lägger LLU in ett tävlingsmoment; hinner ni med mig när jag ökar takten? Till slut är det så snabbt att många av barnen kollapsar. Efter detta mindre gympapass ställer sig LLU upp och berättar om skolavslutningen och ber alla att tänka tyst för sig själv en minut om de vet en sång som de sjungit här som de vill ha med på skolavslutningen. Under tiden barnen tänker (vissa högre än andra) tar hon fram en Whiteboardpenna och börjar skriva siffrorna 1-10 på tavlan. Sedan lät hon alla barn som ville ett och ett (först 2e klassarna sen förskoleklassarna) säga sina förslag. Det fick ta sin tid. Efter ett slag var det ett 10-tal sånger uppskrivna med plustecken för de som blivit sagda fler gånger. De avslutade med en av dem, ”Sitter på ett berg” och barnen gjorde rörelser till. Efter det berömde LLU dem och så fick alla gå som hette ett visst namn, hade en viss färg på tröjan och så vidare.
LLU ser den här gemensamma lektionen förutom musiklektion också som ett sätt att integrera klasserna och skapa en sammanhållning i arbetslaget. Jag har tänkt på att själva formationen, den sittande ringen är demokratisk, alla ser alla och det finns ingen början eller slut.
Vi är alla beroende av att känna oss hemma i ett större kulturellt och socialt fält för att utveckla identitet och självmedvetande. S. 50, Ruud
Synen på musikaliteten tolkar jag utifrån vad jag observerat som relativ (Hallin, 080429). Med det menas att den är förvärvad, alla får vara med, det är upplevelsebaserat och ökar förståelsen för musiken. Funktionen kan också vara en stor del av socialiseringsprocessen. Barnen får öva på många olika egenskaper som medförs av stora grupper: som att följa instruktioner, visa hänsyn och respekt för varandra (Lpo94).
Kulturella aktiviteter och inte minst deltagande i musiklivet kan vara en källa till upplevelse av bemästrande och självtillit, till att se sig själv som en kompetent person som kan stå upp på en social arena och handla. s.47, Ruud.
Att uppleva processen att växa från individer i en grupp till en grupp med individer är ovärderligt och jag påstår att de estetiska verksamheterna kan ge en stor knuff i rätt riktning!
Källförteckning:
Hallin, Mona, ”Vem är musikalisk?”, föreläsning 080429 på Högskolan för Scen och musik.
Lpo94; Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklass och fritidshemmet.
Ruud Even, Varma Ögonblick - om musik, hälsa och livskvalitet, 2001.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar