En politisk parentes kring skola

Jag satte mig ner med Rytm, musik och utbildning av Emile Jauques Dalcroze. Tänkte rekapitulera lite termer att använda till min kursbeskrivning för Drömverkstan som jag ska sätta ihop innan sommarens slut. Boken är sliten efter mycket bläddrande och pärmarna har lossnat från ryggen. Det är en speciell känsla att öppna den, förväntning.

Jag hinner läsa till sidan 20 innan jag stoppar upp. Det är ett kapitel som avhandlar hur musikundervisningen i skolan skulle kunna reformeras. Detta är Dalcrozes argumentation för att införa rytmik som ämne - men också ansluter sig till Lev Vygotskijs syn på barn som utforskande små vardagskonstnärer. Ett citat.

Nutida konstnärer har försett sig med nya verktyg för sitt skapande. Dessa
verktyg måste sättas i händerna på amatörerna. Dessutom måste vi lära dem
att
hantera dem, vid en tidpunkt då de har som lättast att lära, då
händernas
anpassningsförmåga är störst, då lusten att pröva dem ännu inte
släcks av
trötthet, då etablerade äldre metoder inte hindrar dem att
framgångsrikt pröva
nya. Det är ju så att ingen framgångsrik utveckling är
möjlig utan ungdomens
medverkan.(...) Vi bör se morgondagens vuxna i
dagens barn! s.
20

Ja just det. Sista meningen där. Nu kan jag inte låta bli att bli lite politiskt
orienterad. Vad vi ger dagens barn kommer morgondagens vuxna leva. Hur blir det
med ett nedrustande samhälle?

I den kommun jag arbetar har ett sparbeting utlösts vilket tvingar en väldigt bra f-6 skolas nerläggning till fördel för en ombyggnasion förskola. Min första tanke är att politiker inte tänker långsiktigt. Dessa förskolebarn kommer väldigt snart att hoppa upp i grundskolan. Då får den kommande förskolan byggas tillbaka till skola.

Vår ärade skolminister Jan Björklund sprider sina tentakler om allt som byggts upp och är snart beredd att driva upp det med rötterna.

Vår politik är på inget sätt extrem. Det handlar om att återupprätta
bildningsskolan, som i verklig mening skapar jämlikhet och ger
förutsättningar
till klassresor för barn. (Jan Björklund i SVD
080220)

Jag tror att Björklund behöver se över sina begrepp, bildningsskolan innebär
INTE ytterligare snuttifierande av ämnen eller uppdelning av befintliga. Det som
behövs är ett HELHETSPERSPEKTIV på lärandet. Inom svenska språket (Det gränslösa
språkrummet, Rigmor Lindö 2002) talas det om helspråksundervisning, en
direktöversättning utav det engelska begreppet "whole language-education". Jan
Björklunds förslag att lyfta ut litteraturvetenskap ur svenskämnet ter sig rätt
idiotiskt. Motivationen i skrivandet hittas i läsandet och tvärtom. Det är två
redskap som polinerar varandra och skapar en nödvändig symbios. Han verkar ha
totalt glömt bort en väldigt viktig del: det talade språket! Det om något borde
markeras i dagens självsäljande samhälle.

En annan sak. Snart kommer ny Läroplan och lärarutbildningen kommer ändras igen. Vad kommer det innebära? Nya läroplanerhar en tendens att förkasta mycket av det tidigare läroplaner kämpat för. Kunskapssynen förskjuts sakta så att fakta kommer före förståelse. Att kunna räkna ut omkretsen på en cirkel värderas plötsligt högre än kunskapen varför man gör det. Auktorisation planeras att bli infört 2010 senast, vilket gör lärare till licens-bärare. I praktiken innebär det att ett år läggs till utbildningen som praktikår, förmodligen med mindre i lön. Bara lönefrågan är trist. För att få lite perspektiv; en lokförare med ett års betald utbildning får 25000 kr ingångslön. Ett år känns väldigt kort tid i jämförelse med de 3,5-5 år som lärare lägger på sin utbildning. Det känns kort tid bara när jag tänker på min första och pågående yrkeskarriär som Teaterpedagog (studielån, utbildning 2 år).

Men jag är inte bitter. Jag är faktiskt inte det!

Estetiska Läroprocesser

Oftast diskuteras skolan i medierna som ekonomiska poster. Eller att Sverige placeras lågt i internationella utvärderingar av språk- eller matematikkunskaper. Jag frågar mig varför olika sätt att ta till sig information premieras mer än andra?

Kunskap finns inte bara i böcker eller i reproduktiv färdighetsträning. Kunskap kan växa ur dialoger kring hur och varför. Estetiska läroprocesser kan utmana fantasin eftersom inga direkta svar eller facit finns i arbetet. Både lärare och elever utforskar tillsammans, det är tillåtet att förundras under tidens gång. Läraren är så mycket mer än kunskapsförmedlare i denna arbetsform, hen är inspiratör, kreatör, vägledande och framför allt en närvarande lyssnare. Läraren behöver vara lyhörd för sina elevers tankar och ändå kunna leda dem mot nya utmaningar där de får chans att överträffa sig själva. Estetik har stor betydelse för alla ämnen, inte bara de klassiskt estetiska ämnena. I estetiska läroprocesser är eleven en medskapare istället för att reduceras till ett förvaringskärl för obearbetad information.

Nämner någon ordkombinationen Estetiska läroprocesser spetsar jag automatiskt öronen. Jag söker fortfarande efter en vattentät definition av vad det är, även om jag som teaterpedagog har arbetat med detta länge. Jag upplever att det är nästan ett modeord som de flesta projektansökningar slänger sig med. Begreppet består av dels ordet Estetisk som betyder sinnlig. Sinnlighet är något som främst tillskrivit kvinnor i samhället, även om en viss uppluckring pågår. Kvinnor har varit rätt osynliga tills nyligen i den akademiska världen. Det kan förklara varför det inte har tagit så mycket plats ännu. Läroprocess är det andra ordet. Att lära sig genom en process. För mig är ordet process belastat med negativ klang. Men det beror nog på en processtokig medstudent jag hade att göra med när jag läste mot min teaterpedagogexamen för några år sen. Hen såg process i allt och allt skulle ta jättelång tid. Min upplevelse är att ute i verksamheten komprimeras görandet ofta för att ge plats åt visandet. Produkten får mer cred än själva arbetet dit, men det är en helt annan disskussion jag får ta separat.

Om ett kulturprojekt genomförs i skolan är det viktigt att också skolan, dess lärare och elever, är aktiva även i inledningsskedet. Projektet bör förankras i skolmiljön, vara angeläget för eleverna och planeras och utvärderas av alla deltagande parter. Om inte är risken stor att det blir ett ovanifrån styrt projekt där eleverna blir passiva mottagare och verktyg för de vuxna snarare än aktiva sändare och skapare av kunskap. Korta insatser ger korta effekter, långa insatser ger långa effekter. Skapande ämnen mår bra av båda delarna, det vi måste fråga oss inför varje projekt är vad syftet är?

Föreställningen om att en skola med kulturprofil kan utmana treämnesskolan och göra skolan mindre tråkig och mer angelägen tycker jag är konstig. Varför kan de inte lära av varandra istället?

Det finns mycket att säga om ämnet och det sista är inte sagt på den här bloggen!

bilden är hämtad här!

Projektarbetet "från skrot till scenografi"

Genom att skapa rekvisita och scenografi av skrot skulle vi fånga barnens intresse i en gestaltning. Min grupp hade först tänkt gestalta en bit ur Robin Hood, genom oss själva. Men efter lite turbulens och avhopp så bytte vi linje. Vi gjorde ett tält till vår scen, där vi spelade i, omkring och framför med dockor. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som när vi satt och gjorde de här dockorna helt opretentiöst av petflaskor och söndriga keramikvaser och aluminiumfolie och massa annat. Vi var ute i en förskola utanför Göteborg och spelade upp vår berättelse och barnen satt helt tysta och var helt inne i berättelsen och när vi sjungit sista sången satt dom och ville ha mer. gott betyg. det roligaste var nog att det var gjort av saker som dom ser i sin vardag. Det enkla. Vi lät dem behålla sakerna och jag tror de kommer hitta på tusen sagor med det material som folk slängt bort. Jag tror dessutom de kanske kommer skapa sina egna små dockor av saker de hittar. Det är väl ett bra budskap i dessa tider där alla talar om att vi konsumerar för mycket helfabrikat.