En politisk parentes kring skola

Jag satte mig ner med Rytm, musik och utbildning av Emile Jauques Dalcroze. Tänkte rekapitulera lite termer att använda till min kursbeskrivning för Drömverkstan som jag ska sätta ihop innan sommarens slut. Boken är sliten efter mycket bläddrande och pärmarna har lossnat från ryggen. Det är en speciell känsla att öppna den, förväntning.

Jag hinner läsa till sidan 20 innan jag stoppar upp. Det är ett kapitel som avhandlar hur musikundervisningen i skolan skulle kunna reformeras. Detta är Dalcrozes argumentation för att införa rytmik som ämne - men också ansluter sig till Lev Vygotskijs syn på barn som utforskande små vardagskonstnärer. Ett citat.

Nutida konstnärer har försett sig med nya verktyg för sitt skapande. Dessa
verktyg måste sättas i händerna på amatörerna. Dessutom måste vi lära dem
att
hantera dem, vid en tidpunkt då de har som lättast att lära, då
händernas
anpassningsförmåga är störst, då lusten att pröva dem ännu inte
släcks av
trötthet, då etablerade äldre metoder inte hindrar dem att
framgångsrikt pröva
nya. Det är ju så att ingen framgångsrik utveckling är
möjlig utan ungdomens
medverkan.(...) Vi bör se morgondagens vuxna i
dagens barn! s.
20

Ja just det. Sista meningen där. Nu kan jag inte låta bli att bli lite politiskt
orienterad. Vad vi ger dagens barn kommer morgondagens vuxna leva. Hur blir det
med ett nedrustande samhälle?

I den kommun jag arbetar har ett sparbeting utlösts vilket tvingar en väldigt bra f-6 skolas nerläggning till fördel för en ombyggnasion förskola. Min första tanke är att politiker inte tänker långsiktigt. Dessa förskolebarn kommer väldigt snart att hoppa upp i grundskolan. Då får den kommande förskolan byggas tillbaka till skola.

Vår ärade skolminister Jan Björklund sprider sina tentakler om allt som byggts upp och är snart beredd att driva upp det med rötterna.

Vår politik är på inget sätt extrem. Det handlar om att återupprätta
bildningsskolan, som i verklig mening skapar jämlikhet och ger
förutsättningar
till klassresor för barn. (Jan Björklund i SVD
080220)

Jag tror att Björklund behöver se över sina begrepp, bildningsskolan innebär
INTE ytterligare snuttifierande av ämnen eller uppdelning av befintliga. Det som
behövs är ett HELHETSPERSPEKTIV på lärandet. Inom svenska språket (Det gränslösa
språkrummet, Rigmor Lindö 2002) talas det om helspråksundervisning, en
direktöversättning utav det engelska begreppet "whole language-education". Jan
Björklunds förslag att lyfta ut litteraturvetenskap ur svenskämnet ter sig rätt
idiotiskt. Motivationen i skrivandet hittas i läsandet och tvärtom. Det är två
redskap som polinerar varandra och skapar en nödvändig symbios. Han verkar ha
totalt glömt bort en väldigt viktig del: det talade språket! Det om något borde
markeras i dagens självsäljande samhälle.

En annan sak. Snart kommer ny Läroplan och lärarutbildningen kommer ändras igen. Vad kommer det innebära? Nya läroplanerhar en tendens att förkasta mycket av det tidigare läroplaner kämpat för. Kunskapssynen förskjuts sakta så att fakta kommer före förståelse. Att kunna räkna ut omkretsen på en cirkel värderas plötsligt högre än kunskapen varför man gör det. Auktorisation planeras att bli infört 2010 senast, vilket gör lärare till licens-bärare. I praktiken innebär det att ett år läggs till utbildningen som praktikår, förmodligen med mindre i lön. Bara lönefrågan är trist. För att få lite perspektiv; en lokförare med ett års betald utbildning får 25000 kr ingångslön. Ett år känns väldigt kort tid i jämförelse med de 3,5-5 år som lärare lägger på sin utbildning. Det känns kort tid bara när jag tänker på min första och pågående yrkeskarriär som Teaterpedagog (studielån, utbildning 2 år).

Men jag är inte bitter. Jag är faktiskt inte det!