Jag mediterade lite över vad som är lärarens största drivkraft i sin pedagogiska gärning under ett möte idag. Det slog mig - Nyfikenhet. Att var nyfiken på sina elever - det borde vara det som gör att en pedagog kan fortsätta arbeta länge. För nyfikenhet kräver ju vidvinkelsyn. Se eleven - men även omgivningen runt eleven. Att bära med sig ett frågande förstoringsglas, att se detaljer och lyfta frågor - genuina undringar. Tänker lite på "Jag undrar"-samtalen som Aidan Chambers talar om i sin bok "Böcker inom oss: om boksamtal" som jag läste på svenskaåret. Är inte det en schysst grej ändå? Det får inte blir retoriska frågor - utan det är verkligen något som jag som pedagog undrar över - helst tillsammans med elevgruppen. Pedagogen får ju inte bli nån rumpnisse som bara säger "Vaffö-då-då?" på rutin, då tröttnar vi ju på att förklara hur vi tänker!Jag vill försöka vara en nyfiken pedagog, någon som hamnar i dialog - som skapar kommukativa situationer. Där kan vi dela med oss - av våra funderingsjuveler - ta fram dom och begrunda tillsammans.
Ojoj - här tror jag att jag fått tag i en tråd som kommer spinna vidare kretsar kring min omgivning! Så - tråden finns här - vad tycker/tänker/tror du? Jag är jättenyfiken!
