Idag lämnade jag ordet till eleverna och fick lära mig både det ena och det andra om grekland och romarriket. Eleverna är fantastiska resurser! Idag kände jag ändå att vi hade en dialog - alltså ett samtal där ingen vann eller förlorade - men alla deltog efter förmåga.

Att vara nyfiken

Jag mediterade lite över vad som är lärarens största drivkraft i sin pedagogiska gärning under ett möte idag. Det slog mig - Nyfikenhet. Att var nyfiken på sina elever - det borde vara det som gör att en pedagog kan fortsätta arbeta länge. För nyfikenhet kräver ju vidvinkelsyn. Se eleven - men även omgivningen runt eleven. Att bära med sig ett frågande förstoringsglas, att se detaljer och lyfta frågor - genuina undringar. Tänker lite på "Jag undrar"-samtalen som Aidan Chambers talar om i sin bok "Böcker inom oss: om boksamtal" som jag läste på svenskaåret. Är inte det en schysst grej ändå? Det får inte blir retoriska frågor - utan det är verkligen något som jag som pedagog undrar över - helst tillsammans med elevgruppen. Pedagogen får ju inte bli nån rumpnisse som bara säger "Vaffö-då-då?" på rutin, då tröttnar vi ju på att förklara hur vi tänker!

Jag vill försöka vara en nyfiken pedagog, någon som hamnar i dialog - som skapar kommukativa situationer. Där kan vi dela med oss - av våra funderingsjuveler - ta fram dom och begrunda tillsammans.

Ojoj - här tror jag att jag fått tag i en tråd som kommer spinna vidare kretsar kring min omgivning! Så - tråden finns här - vad tycker/tänker/tror du? Jag är jättenyfiken!