Reflektion över min nya roll

Litteraturseminarium på pedagogen i Göteborg är väldigt olikt Pedagogen i Örebro. De djupa samtalen är på nått förbytta mot flygövningar precis ovanför texten. Det känns som att diskussionen förs endast för att det står på schemat. Det känns inte grundat. Var är det goda samtalet där alla hörs för att de har något att säga? Här spaltar vi upp bitar av boken som alla läst. Ingen möter någons blick.

Jag känner att jag inte är så aktiv i det här ämnet. För att få ut nåt måste man ta in och det tar en stund för mig och matten att kommunicera - helst skulle jag vilja ha en kontakttolk bredvid. För jag är nog blind.

Det kunde vara så intressant. Men så förminskar alla det till en bok och lyfter inte huvudet och ser helheten.

Jaja. Jag ska egentligen inte klaga för jag hade inte mod att säga.

Men det är viktigt att dokumentera för en tredje part. Det gör jag i viss mån nu. Även om 3e part är väldigt diffus. nästa vecka är det VFU igen - jag kommer ut till två tredjedelars kända barn och ett helt nytt arbetslag (förutom en jag känner som är på semester). Spänning i luften. Vilka är dessa pedagoger och var kan jag möta dom?

Winnetkakort

Jag gräver djupare ner i matematikdidaktiska kurslitteraturen. I veckan så har vi talat om Addition och Subtraktion. Jag upptäckte för mig personligen en lustig grej i vår huvudbok "Grundläggande Aritmetik" av Madeleine Löwing. För att automatisera (lära sig utantill) exempelvis 10-kamraterna ger Löwing ett förslag på något som kallas Winnetkakort. det är rektangulära lappar som är klippta i hörnen. På ena sidan står en uppgift och på andra sidan svaret. Det kan användas både som individuell självförhörande material eller parvis förhörare. Jag fick en deja vú från min egen skolgång och rotade idag fram en uppsättning Winnetkakort med subtraktioner som jag gjorde när jag gick i lågstadiet. Det var rätt häftigt - dom korten är ju rätt gamla, det blev häftigt att se en länk från det förflutna och nu. Jag önskade att jag kunde varit i mitt klassrum 1991 - som en fluga på väggen och observera vad som hände. Gärna hoppa in i mina lärares huvuden också och höra hur dom tänkte.

VFUtider stundar - stjärnorna lyser

Jag har liksom inte vaknat upp ifrån påskens dvala. Men i nästa vecka på onsdag börjas det igen med Verksamhetsförlagda utbildningen. Då ska jag åter ligga och pendla grytidigt mellan Göteborg och Stenungsund. Det tar så emot tycker jag. Speciellt nu som det är bedömning på gång. En kontrollant från lärarutbildningen ska komma och bedömma mitt sätt att hålla i lektioner, planera elevernas skoltid och kort och gott kolla om jag är värdig att bli lärare så smått. Jag är verkligen inne i en svacka just nu. Det känns väldigt instängt att utbilda sig. Det är inte lite som vi lärarkandidater ska bemästra för att passera spärren. Och sen är det inte heller lite som ska klaffa på andra sidan. Och samtidigt är det ett jobb och det stör mig att vi lärare inte får mer betalt för allt arbete vi förväntas lägga på de framtida medborgarnas utveckling framåt. Det är hedersvärt och mycket viktigt - men inte ekonomiskt lönsamt att vara lärare. Jag kommer att ha läst hur många poäng som helst när jag kommer ut.

Är jag en bra lärare? Håller jag måttet för det uppdraget?

Det enda jag vet är att jag är en bra teaterpedagog - för det känner jag i ryggmärgen och har någon slags fallenhet för. Har jag fallenhet för Läraryrket då?Bara tiden kan stå till svars. Bara framtiden vet.