Nyttighetstänkande

Hur går entreprenörskap ihop med att lägga ner estetisk verksamhet som obligatorum? Hur skall ungdomar få verktyg att "think outside the box" när de hela tiden blir insorterade i små boxar? Som Sven Eric Liedman skriver i PM:nr4:36 om den nya skolans kunskapssyn: "Hjärnan skall disciplineras. Allt annat är flum."

Hur kan man disciplinera hjärnan att vara kreativ? Samhället kommer behöva kreativa människor som ser en vidare horisont. Men skolan kommer premiera narrowminded thoughts. Frågor med bestämda och mätbara svar.

Hur ska det berika samhället att rapa upp redan uppäten kunskap?

Eller ska vi kanske bara, som Bourdieu och Tesfahuney säger, reproducera samhällets strukturer?

Var kommer de nya tankarna? Jag tror inte att nobelpristagare haft lätt i svensk skola (ehm. finns väl inte så många svenska nobelpristagare va?).Det verkar som nyttigheten är gjord av skolämnen, betyg, bedömning. Jag har också skrivit på det kontraktet i viss mån när jag utbildat mig till en "nyttig" f-5 lärare i sv, ma, eng istället för att kuska runt och sälja in mitt "onyttiga" Teaterpedagogämbete överallt. Det är inte jag som säger att Teaterpedagoger är onyttiga - men samhället tvingar mig att anpassa mig genom att inga jobb med normal arbetsbelastning erbjuds eller ges utrymme för.

Barn behöver få tänka fritt - skapa förutsättningslöst. Men ungdomar behöver det nog än mer - eftersom kraven kryper dem närmre. Någonstans måste oliktänkande premieras. Tycker jag. Det är nyttigt för samhället att bli ifrågasatt.

Ibland är dagar bilder

idag är den här bilden min dag. Röda konflikter, passion, pärliga tårar, dömande ögon, vackra ögon och tysta tankar.

Jag funderar på hur barn skulle kunna reflektera över bilder på ett bra sätt just nu. Hur kan en bild locka till berättelse?

(bilden är min - tog den i samband med en bollywoodföreställning, på bilden ser ni Anette Poija.)

Inspirerande

Jag och skrivkollegan skriver på vår b-uppsats. Den har haft arbetsnamnet Mind the gap and mend it. Ser ut att det blir det namnet med en liten förklaring där under. Det blir en kvalitativ intervjustudie av lärares syn på elevers kunskapsspridning i matematik.

Det absolut roligaste och mest spännande har varit att besöka de 4 lärare som vi intervjuat. Att se hur deras klassrum ser ut, lyssna till klokheter och bara få känna in olika förutsättningar som finns för lärare ute i skolorna.

Jag är imponerad av samtliga, på deras engagemang och deras yrkeskunnande. Det är häftigt och viktigt med förebilder!

Processkrivande kring Fanny Ambjörnssons avhandling

Bilden visar en dörr med en vaddå? Är det bara vaddå som går in genom dörren? Vad händer om en annan än Vaddå går in? Blir man en vaddå när man varit där inne? Kan dörren vara låst för vissa?

"Genus måste nämligen ständigt återskapas för att vara övertygande. Och detta återskapande - denna nödvändiga upprepning - som gör att genus inte kan betraktas som ett statiskt tillstånd. Snarare måste det ses som ett verb, ett oavbrutet pågående - en process." Fanny Ambjörnsson En Klass för sig s. 13.

Göra, tillverka genus. Det är rolltagande och rollgivande. Många barn strävar lång tid med sitt genusgörande - med hjälp av lekar, attribut, tix. Livet är en teater och du kan få vilken roll som helst - du måste kunna spela den bra bara. Den jobbigaste rollen är den odefinierade. Människor runt dig behandlar dig efter de signaler du sänder ut. En kung blir bara kung i undersåtars sällskap. Men samtidigt får du en roll - som du säger ja eller nej till. Har du sagt ja är det ibland svårt att tacka nej senare.

Jag ser alla dessa uttryck för rollgestaltning väldigt tydligt. Jag ser att efter åk 4 händer något med mina dramagrupper. Gruppdynamiken ändras. Inte så sällan försvinner alla killar till andra fritidsaktiviteter. Jag funderar på hur jag kan undersöka detta närmare med akademiska förtecken. Går det?

Utmaning - processkriv på de här 5 L-n!

Var på en jättebra föreläsning via lärarförbundet. Ulla Wiklund - fick mig att tänka till som en galning. Många tankar kommer att hamna här inom kort (förbigående i en komplex kontext). Jag utmanade mig själv i att skriva om de 5 heliga Ln som Ulla nämnde kort. utmana gärna dig själv och se va som kommer fram.

LÄRANDE
Är ett aktivt ord. Någon som är i "lärande"-mode sitter med vikten framåt. Den kan också sitta tillbakalutad med ett aktivt inre. Lärandet har många ansikten. Lärandet är ljuvligt. Att få se en aha-upplevelse är så häftigt och ger rysningar av välbehag. Lärande är att testa gränser. Låt barn klättra i träd. Låt barnen uppsöka farligheterna precis som Ronja - men finns där... för eventuell tolk mellan upplevelse och barn. Lärandet balanserar på 3 hörn: perception - reflektion - produktion. Reflektionen bör få större plats i både lärarens och elevens vardag.

LEKTION
Lektion. Att hålla lektion. Nästan som att hålla låda. Nej men nej. Så får du inte skriva tänker jag. Det låter ju negativt. Jag tänker på slaviska 40 minuterspass, jag funderar om 40 minuter kan ge något fördjupning egentligen. Men jag gillar lektioner. Lektioner ska va fyllda av tanke i aktivitet. Det ska höras att det är lektion på gång. Vi måste ta tillbaka det här ordet - det är en av undervisningens alla legobitar.

LOKAL
"Meh... vi har ju ingen lokal!" Jag kan fundera på hur vissa lyckas bedriva undervisning när jag ser deras förutsättningar. Jag tänker på hur hen kan organisera sin lokal för undervisning. Hur kan vi bygga bort sittastillpedagogiken? Hur bygger vi in rörelse i barnens vardag? Gör plats för växande!

LÄRARE
Ständigt i hetluften står vi där och ska reflektera samtidigt som vi gör saker som eleverna gör saker. Förebilder. Föräldrautbildare. Framåt. Flexibla. Fiffiga. Finurliga. Fantastiska. Finns oändligt mycket att skriva här.

LÄXA
Lydighet. "Det behöver du lära dig för att klara högstadiet" - kan ett barn i år 1 ta till sig det argumentet? Nej. Den enda läxan jag vill ge är att leka och fundera och vara nyfiken!

Jag funderar på status

Stenmark ovanför visar en rätt sorglig bild av status. Barn-varandet slutar för att den vita medelålders högutbildade mannen diagnostiserat så. Förr sågs det som ett bristtillstånd. Barn var "ofärdiga". Jag tänker på Peter Pan som aldrig vill bli stor. På Wendy som vill fortsätta vara med sina bröder i barnrummet, men där Pappa George antyder att hon är vuxen snart. Jag tänker på Mary Poppins - min ledstjärna som kommer och sätter barnen i centrum. Att barnen inte är inredningsprylar.

Mött många som är rädda för att bli vuxna. De är rädda för att förknippas. De har en föreställning om att vuxna är "Färdiga". Det finns en tro att vuxna är statiska och färdigtänkta. Det krockar med min upplevelse av vuxen. Vuxen för mig är någon som gör val och tar konsekvenserna för dom. De tar ansvar för sina handlingar. Alltså kan ett barn vara vuxet. Vuxen är för mig inte ett tillstånd - det är ett beteendemönster.

Barn är ibland ett nedsättande ord: smaka på ordet "Barnslig". Känns det inte som någon förlöjligar dig om du får det som epitet? Det har ju egentligen med status i samhället att göra. Barn i samhället har inte hög status. Medelålders män från medelklassen har hög status. Det är dessa som vi lyssnar på. De är de som tar beslut.

Ung kvinna. Ger det makt? Nej - det ger ett underläge. Om du vill höras. Men vill du synas kan det ge ett överläge. Ung Kvinna syns ofta på omslag. Syns ofta i Tidningar. Men lyssnar vi på Ung Kvinna? Jag upplever att Ung Kvinna syns men inte hörs. Folk drar ner volymen och tittar bara.

Status. Jag skall arbeta med statusövningar nu i vår med många av mina teatergrupper. Speciellt den grupp där jag skall gestalta deras högstadielärare. Det är ett svårt uppdrag. Att gestalta sin egen yrkeskategori (även om jag kommer hamna med yngre elever är vi ändå samma sort) snällt men underhållande. Det är lätt att det blir skämt på min proffessions bekostnad. Eller kan vi göra en föreställning frikopplad från detta? Jag samlar statussymboler för Högstadieläraren. eleverna gav mig en rätt yster skara "fokus-ord": Kristen, godhjärtad, äldre, strikt. Är det PK? behöver det vara PK?

hjälp...

Hur skapar jag Rum för lärande?

Va roligt hen kan ha med paint egentligen... Bilden ska ge en känsla av rum i rummet.

Förmågan att skapa rum i rummet. Hitta sin egen bubbla - dela andras bubblor. Ständigt in och utgående. Fokusera och avfokusera. Lägga sig i och lägga sig till. Lägga av och lägga på. Hur kan vi ha simultan verksamhet utan att störa varandra och samtidigt inte glömma bort varandra? Mitt ansvar. Ett klassrum... tänk om hen fick jobba på en plats där det inte fanns några bänkar eller "placeringsbord" - skulle vara intressant att se hur ytorna skulle användas. Va kan vi fylla ett klassrum med då? Får hela världen plats - eller måste vi kanske göra ett urval? - Vem gör det urvalet och varför? Hade en dansk kollega som jobbat i Danmark många år på en skola där det inte fanns klassrum. Det fanns samlingsplatser och avskärmade rum - men ingen klass ägde något klassrum. Spännande - eller otryggt?

Valbar läsupplevelse

Nu har jag läst klart min "valbara" bok för delkursen. Typiskt nog har jag under tiden hittat flera andra böcker jag skulle vilja ha läst också - men jag gillar att avsluta påbörjade projekt och de andra böckerna får vänta tills det finns tid över. Jag är inte en person som läser, jag önskade att jag var det - för det goda exemplets skull. Jag har dålig koncentration, att hålla koncentrationen uppe kräver mycket energi. Det krävs koncentration för att läsa och föstå. För mig gör det att det inte blir så många böcker utöver kurslitteraturen.

Men nu tänkte jag göra en kort sammanfattning om min läsupplevelse denna gången.

Det första jag gör med en bok i handen är att betrakta den. Det exemplar jag fått tag i var riktigt slitet. Pärmens framsida är lös och delar av framsidan är avskavd. Söndernött. Boken har inte åldrats med värdighet om vi säger så. Jag öppnar boken och får reda på vad boken heter. Boken som jag valde heter Kreativ Matematik, skriven av Gudrun Malmer, utgiven på Ekelunds förlag 1990. Min första tanke; jaha boken kom ut när jag var 5 år. Det vill säga att den funnits i 20 år. 1990, Lgr80 sjöng på sista versen och datorer var fortfarande inte vardag. Jag försöker tänka mig tillbaks i tiden. Gudrun Malmer har jag hört om, hon har lärarna på matematikkursen refererat flitigt till. Så det är här hon gömt sig.

Jag läser om en matematikundervisning som går från helhet till del. Malmer kallar det Matemtatik på Talets Grund som en koppling till Ulrika Leimars Läsning på Talets Grund. Jag som närmast innan det här matematikäventyret kommer från mitt inriktningsår i svenska känner igen mig. Matematik och svenska flätas samman för mina ögon och jag trivs i korsreferenserna. Författaren talar om det problembaserade lärandet, om samspelet mellan göra-pröva och tänka-tala. Malmer ger många argument för att läroboken ska få en mindre framträdande roll. Hon talar om behovet av specialpedagoger innan dessa fanns, om friskvård istället för sjukvård, det vill säga att förebygga svårigheter. Men hon fråntar inte eleven sitt ansvar - det är eleven som kunskapar - inte pedagogen, pedagogen är den nyfikna, frågvisa och sambandsvisande samarbetspartnern. Jag finner samma reflektioner jag haft om snuttifieringsmentaliteten i skolan, om behovet av långa sammanhang med tydlig byte av fokus från resultatet till själva processen. Frågorna är viktigare än svaren. Jag känner igen whole language-tankarna om att bygga upp ett gemensamt begreppslandskap. Gudrun Malmer tar in förskolepedagogikens helhetstänkande i skolan, barnet i fokus.

Hennes presentation av Cruisenairestavar är intressant. Att visa på propotioner och att uppskatta storlekar utan att använda siffror. Hade varit roligt att se dessa användas på riktig.

För nästan alltid när jag stänger en bok uppstår en torr känsla i munnen. Böcker är alltid böcer, en sekundärkälla. De lever inte. Metoder i bok kan aldrig överträffas av att höra på en klok. Eller uppleva själv, det är alltid det bästa tycker jag - det går inte att ersätta med böcker. Mer upplevelsebaserat lärande!

En random reflektion; denna boken har funnits under hela min skolgång - inte har jag märkt av detta arbetsätt. Vad är det som gör tröskeln så hög mellan teori och praktik?

Intressant läsning måste jag säga ändå!

2009 lämnar mig med mersmak

2009 är snart historia,

för mig var det året jag bevisade för mig själv att jag klarar allt
bara jag bestämmer mig för att lyckas - med lite socker i botten går medicinen ner och plötsligt blir det kul. Mary Poppins har varit en ledstjärna. Både på universitetet och på jobbet.
Min största personliga seger var matematiken. Jag har blivit otroligt inspirerad och styrkt. Jag tror jag kan bli en riktigt hyfsad mattelärare - helst den bästa för just mina kommande elever. Det finns öppningar att arbeta med matematik i samband med projektdagar ute i grundskolorna på kulturskolan. Det vore riktigt intressant att koppla matematik till mina undervisningsämnen, det finns många beröringspunkter att upptäcka.
På jobbet har jag fått lov att arbeta med helt otroligt kreativa och handlingskraftiga elever och kolleger. Varje utmaning har tagit, format och haft kul med! 2009 lämnar mig med mersmak.

Så 2010, vad ska det bli för år?

Univeristetet bjuder på nya utmaningar. Nya projekt. Nya perspektiv på lärandet. Vårterminen blir det till att ta upp engelskan igen, språket hamnar åter i fokus. Det blir ny VFU-klass, en åk 5 mitt i brinnande nationella provstider. Spännande. Till hösten börjar mitt sista läsår som lärarkandidat. Mycket pedagogiska teorier, b-uppsatsarbete och förberedelse inför examensarbetet. Det blir tufft.

På jobbet är våren alltid fylld av produktioner, skolföreställningar och utåtriktat arbete, det är då jag ser hur eleverna växer och kastar sig in i det kreativa kaoset utan hämningar. Det är som att se när korna släpps på grönbete - otrolig glädje och iver! Till hösten vet jag inte än vad som händer - visstidsanställningar är ju alltid visstidsanställningar även om jag jobbat på samma ställe i 3 år snart kan vi aldrig veta hur saker utvecklas. Jag stannar gärna kvar ett tag till. det finns mycket som vill göras.

Humlan flyger

Den här bloggen har snart funnits i 2 år. Jag märker att den hjälper mig att bena ut och rensa - som ett filter mellan föreläsningssalen och mina egna värderingar. Läraryrket växer mer och mer ju mer jag umgås med mina reflektioner. Här kan jag vrida och vända - visa på samband och utropa det jag tror på. Det är ett behov som inte alltid tillfredsställs inom universitetsvärlden, där vi behöver ha minst 3 referenser som tyckt likadant innan. Hur kommer nya tankar till?

När jag sitter och läser på i juluppehållstider möter jag följande:

To teach effectively a teacher must develop a feeling for his subject; he cannot make his students sense it´s vitality if he does not sense it himself. He cannnot share his entusiasm when he has no entusiasm to sharecitat av George Póloya på s.9 i Matematikverkstad skriven av Elisabeth Ryrstedt och Lena Trygg

Hjärnan går igång. Läraren måste ha en känsla för sitt ämne. Entusiasm smittar - men det gror inte ur intet. Jag trodde att det var medfött - entusiasm för ett ämne - alltså statiskt - inte dynamiskt... Men uppfattningar ändras och jag bestämde mig för att skaffa entusiasm och det gick.

Yrket är, enligt mina tankar, till sin natur upplagt så att jag vill dela med mig av din entusiasm för världen. Jag är stolt äver mina yrkesval - Teaterpedagog och Grundskollärare. Det förstnämnda valde jag för människornas skull, för att få arbeta kreativt med andra människor i ett fritt sammanhang. Det sistnämnda valde jag för att jag vill jobba kreativt med andra människor i ett styrt sammanhang - jag vill ge upplevelsen av att allt är möjligt. Hos mig har det alltid funnits en vilja att förbättra. Det finns en ständig rörelse framåt - vidare mot nästa moment. Det är både bra och dåligt. Ibland blir jag för ivrig och springer före när den rätta platsen vore att följa efter och observera. Men andra gånger är det bra att visa en väg. Det är noga att det blir EN av MÅNGA vägar. Inte någon värdering om RÄTT och FEL väg.

Mina ämnesval har varit stormiga. Svenska kändes kanske rätt naturlig som koppling till Teater/Drama. Samma med den kommande engelskan. Det är dock inte självklart för en som alltid misslyckats matematik att välja till det - men just därför. Överhörde en koversation som skedde på TV idag. Det var Lennart Hellsing som sa att är de något du har svårt för vill du ofta besegra det och gärna förenkla det för nästkommande. DÄR satte han det på kornet - jag älskar utmaningar och att möta sin värsta fiende och bli vän med den är något så ofantligt tillfredställande. Allt är möjligt bara jag kämpar för det och ser varför det är värt att kämpa. Jag kunde gjort det lätt för mig - men det är ju som att se på en film där nån hela tiden fegar ur - görtrist.

Dagens slutsats är: Våga att UTMANA dig själv! Spänn bågen lite längre än du är bekväm med - och voilá du har ett äventyrsfullt liv. Humlor tror dom kan flyga - alltså gör dom det - jag tror numera att jag kan matematik - alltså gör jag det.

Ska vi leka? - Nä jag måste tentera först!

"Bland vuxna som inte slutat leka hittar vi våra stora konstnärarer, visionärer och vetenskapsmän. Gemensamt hos dessa, som hos barn, finns förvisssningen att allt inte är som det synes vara, och allt allt inte måste göras som det alltid gjorts!"

/Ulf Jederlund, s. 30 "Musik och språk, ett vidgat perspektiv på barns språkutveckling"

Hur gör vuxna när de leker? Människor slutar inte leka för att vi blir vuxna, de blir dock bättre på att föreställa sig saker direkt i huvudet. Vuxna behöver inte återskapa ett leklandskap i den yttre världen. De föreställer sig. Vuxna för lekfulla samtal, där de provar olika verbala uttryck - de leker med identiteter genom kläder och uttryck. Vuxna leker på många sätt och på många plan. Slutar människan någonsin leka?

"Barns lekar uppstår ofta när barn håller på att lära sig eller försöker
komma underfund med något eller när de behöver befästa något de just lärt
sig."
/citat redovisat från annan källa på s. 56 Gunilla Lindqvist Lekens
möjligheter.

Jag leker just nu med ord, provar mig fram i formuleringar och känner på ord. Bloggandet är till viss del en lek, jag leker med ord, bild och tanke för att fånga det som rör sig där inne i mitt huvud. Göra mina tankar synliga för mig och en eventuell tredje person. Allt går inte att bara tänka - det dunkelt tänkta är det dunkelt sagda har det sagts mig.

Bloggen är ett uttryck för min lek, ett redskap, precis som barnets spade i sandlådan är för dess lek. Barnet formar sanden och lär sig dess egenskaper precis som jag formar orden och ser hur de formar mig.

Vuxna har ju lekar för sig hela tiden - att umgås är roll och regellek på hög nivå. Den här terminen har jag även upptäckt att matte kan vara en lek. Inte lätt men utmanande - med kickar därefter. Ju mer energi du lägger på att nå ett mål - ju mer tryck blir det på den eventuella vinsten.

Ja, ja ni förstår. matte är underbart. Fast i natt och imorgon och natt till fredag kommer jag ändå ligga och värka på tentaångesten inför fredag. Det känns som om jag kan allt men ändå ingenting - som Viktor i basgruppen sa. Nu ska jag fortsätta tatuera in geometriska ord, begrepp och formler i min hjärna. Inget mer bloggande nu förrän det är över.

Yrket eller Ämnet?

Tar en liten paus från tentapluggandet - det har verkligen tagit över hela mitt liv - får stress-utslag över hela kroppen med mera. Men till saken.

Vi satt och räknade några ur vår basgrupp en dag för nån vecka sedan. Plötsligt dyker det upp en skum person som vill fråga några frågor. Okej säger vi.
Först frågar hon om vi är lärarstudenter. Ja. lätt fråga. skönt. Nästa fråga: vad läser ni till för lärare? ajaj... nä det var svårt. Jag svarade F-5lärare. typ. Okej nu kommer personen med frågan: Vilket brinner du mest för - ämnet eller yrket?

Tiden stannar en stund för mig. Jag hasplar ur mig yrket spontant. Personen är nöjd och försvinner till nästa bord med studenter för att fråga ut. Men jag sitter kvar i frågan och känner hur den väger upp och ner i mitt huvud...

Mitt uttövande yrke Teaterpedagog svarar jag ämnet. Utan tvekan. Ämnet är mångfacetterat och väldigt spännande - vilken grupp jag än möter.

Men när jag tänker på yrket lärare finns det fler aspekter. Det är många ämnen att brinna för en grundskollärare. Det är också fler krav att få alla elever att lyckas. Jag ser inte ämnet först. Jag ser eleverna.

Men vänta, stop nu. Då ringer det till i örat - menar jag att jag inte ser eleverna när jag är teaterpedagog? NATURLIGTVIS ser jag eleverna! Det är ju omöjligt att bedriva undervisning utan att se eleverna. MEN ändå blir ämnet i framkant.

Ja... Det var lite flummigt uttryckt för er. Men detta är ju min processblogg - så allt som hamnar här är inte färdigtänkt...

Nu går jag under jorden med min tentaångest, under tiden går det bra att läsa på min och marias pedagogblogg - har skrivit ett inlägg om arbetsmarknad och utbildning.

Reflektion över min nya roll

Litteraturseminarium på pedagogen i Göteborg är väldigt olikt Pedagogen i Örebro. De djupa samtalen är på nått förbytta mot flygövningar precis ovanför texten. Det känns som att diskussionen förs endast för att det står på schemat. Det känns inte grundat. Var är det goda samtalet där alla hörs för att de har något att säga? Här spaltar vi upp bitar av boken som alla läst. Ingen möter någons blick.

Jag känner att jag inte är så aktiv i det här ämnet. För att få ut nåt måste man ta in och det tar en stund för mig och matten att kommunicera - helst skulle jag vilja ha en kontakttolk bredvid. För jag är nog blind.

Det kunde vara så intressant. Men så förminskar alla det till en bok och lyfter inte huvudet och ser helheten.

Jaja. Jag ska egentligen inte klaga för jag hade inte mod att säga.

Men det är viktigt att dokumentera för en tredje part. Det gör jag i viss mån nu. Även om 3e part är väldigt diffus. nästa vecka är det VFU igen - jag kommer ut till två tredjedelars kända barn och ett helt nytt arbetslag (förutom en jag känner som är på semester). Spänning i luften. Vilka är dessa pedagoger och var kan jag möta dom?

Obeservationsuppgift

Jag har observerat en återkommande gemensam musiklektion för förskoleklassen och åk 2. De har samlingen i ett tomt klassrum en gång i veckan. Då deltar som mest 32 barn och 5 pedagoger. Min lokala lärarutbildare (hädanefter kallad LLU) håller i den. Den lektionen jag deltog i hade de lite rörelsetema samt att gruppen började ett demokratiskt urval av vilka två sånger de skulle sjunga på skolavslutningen. De har ganska nyss haft en vårkonsert för föräldrarna.

När jag kommer in i rummet (jag kom in senare än de flesta) stod förskoleklassen och höll händerna. Jag hade svårt att uppfatta vad som hänt, men jag förstod att de behövde samla sig. Åk 2 ramlade in och betraktade en stund vad som hände. Sen sa LLU åt förskoleklassen att sätta sig ner, åk 2 fick sätta sig i mellanrummen så det blev varannan 2- och förskoleklassare. LLU presenterade vad som skulle göras idag. De skulle sjunga men också ägna sig lite åt musikfunderingar. Med de orden bad hon alla barnen att ställa sig upp och så spelade hon första ackordet till deras startsång; ”Vi har kommit hit för vi gillar musik”. LLU undrar om dom har vaknat och säger att de kan ta i mera, så sjunger gruppen sången en gång till. Den här gången är barnen med i hela kroppen. Många tar ut rörelserna stort och sjunger starkt. Sen fortsätter LLU nästan direkt efter att barnen satt sig ner med som hon uttrycker det en gammal goding. ”Hej” av Olle Widestrand. Nu tar barnen i och låter jättemycket. När den sången är slut berömmer LLU barnen att de låter bra, som en riktig kör. En pojke räcker upp handen och får ordet. Han säger att han inte gillar att skrika. LLU svarar att det har de pratat om vid ett annat tillfälle att det inte låter bra när man skriker, däremot när man sjunger starkt. Pojken nöjer sig med svaret och nästa låt utannonseras: ”Farbror Abraham.” Barnen lyser upp och nu verkar det svårt att sjunga samtidigt som att hålla reda på att alla kroppsdelar rör sig. Det skrattas mycket bland barnen. LLU gör en lustig min och börjar på en version av mora Träsks ”tigerjakt”-ramsa där det är Schimpanser som är ute i djungeln och röjer. Alla moment har rörelser som barnen hakar på allt eftersom. Det roligaste är att hålla minen, många barn tycker det är jätteroligt. LLU försöker upprätta call and response, men barnen vill gärna ramsa med henne på ”försången”. Det är en uppsluppen stämning efter den här ramsan. Efter ett andetag fortsätter de med en låt som börjar med orden ”Vinka med tårna”. Det är samma princip som föregående låt att röra sig och sjunga samtidigt. Men nu lägger LLU in ett tävlingsmoment; hinner ni med mig när jag ökar takten? Till slut är det så snabbt att många av barnen kollapsar. Efter detta mindre gympapass ställer sig LLU upp och berättar om skolavslutningen och ber alla att tänka tyst för sig själv en minut om de vet en sång som de sjungit här som de vill ha med på skolavslutningen. Under tiden barnen tänker (vissa högre än andra) tar hon fram en Whiteboardpenna och börjar skriva siffrorna 1-10 på tavlan. Sedan lät hon alla barn som ville ett och ett (först 2e klassarna sen förskoleklassarna) säga sina förslag. Det fick ta sin tid. Efter ett slag var det ett 10-tal sånger uppskrivna med plustecken för de som blivit sagda fler gånger. De avslutade med en av dem, ”Sitter på ett berg” och barnen gjorde rörelser till. Efter det berömde LLU dem och så fick alla gå som hette ett visst namn, hade en viss färg på tröjan och så vidare.

LLU ser den här gemensamma lektionen förutom musiklektion också som ett sätt att integrera klasserna och skapa en sammanhållning i arbetslaget. Jag har tänkt på att själva formationen, den sittande ringen är demokratisk, alla ser alla och det finns ingen början eller slut.

Vi är alla beroende av att känna oss hemma i ett större kulturellt och socialt fält för att utveckla identitet och självmedvetande. S. 50, Ruud

Synen på musikaliteten tolkar jag utifrån vad jag observerat som relativ (Hallin, 080429). Med det menas att den är förvärvad, alla får vara med, det är upplevelsebaserat och ökar förståelsen för musiken. Funktionen kan också vara en stor del av socialiseringsprocessen. Barnen får öva på många olika egenskaper som medförs av stora grupper: som att följa instruktioner, visa hänsyn och respekt för varandra (Lpo94).

Kulturella aktiviteter och inte minst deltagande i musiklivet kan vara en källa till upplevelse av bemästrande och självtillit, till att se sig själv som en kompetent person som kan stå upp på en social arena och handla. s.47, Ruud.

Att uppleva processen att växa från individer i en grupp till en grupp med individer är ovärderligt och jag påstår att de estetiska verksamheterna kan ge en stor knuff i rätt riktning!

Källförteckning:
Hallin, Mona, ”Vem är musikalisk?”, föreläsning 080429 på Högskolan för Scen och musik.
Lpo94; Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklass och fritidshemmet.
Ruud Even, Varma Ögonblick - om musik, hälsa och livskvalitet, 2001.