Lärande lek

Här är min äldsta lillkusin Tor på besök från Värmland - som har fått stå ut med alla mina infall och påhitt under sin uppväxt. Han går i förskoleklass nu och är precis lika duktig och busig som alla andra elever i hans klass.

Ni vet dom där söta grynen på 2-6 år. Jag saknar att arbeta med dom. Det skulle vara roligt att få ha rytmik med den åldern igen. Det är så häftigt att se barn i den åldern utforska omvärlden med alla sina sinnen. Att ta del av så många "första-gången"-upplevelser. Jag hade ju ett tag när det var mycket förskolevickande i en kranskommun till Göteborg. Som vikarie kom jag in i förskolan med experimentlust och nya ögon. Jag minns särskillt två tillfällen.

Ett av dom var en grå morgon när jag skulle göra en halvdag på en förskoleavdelning för 1-3åringar (eftermiddagen skulle tillbringas på en av alla Kulturskolor jag vickade runt på.). Jag hade med mig mina rytmiksjalar och några cd-skivor jag skulle använda på eftermiddagens dramapass. Så frågade en av barnskötarna om inte jag kunde hålla i samlingen. Jag tog chansen.
Så vi hade en spontan rytmiksamling - barnen fick varsin sjal över sig och vi såg hur de utforskade materialet till sambatoner. Alla barnen guppade runt och slängde, flög, diggade, rultade, kröp, ålade runt i musikens takt. De var fångade en hel låt (på ungefär 7 minuter). Vilken rörelseglädje!

Det andra minnet är en regnig försommardag - samma förskola fast på en av deras 3-5års avdelningar. Barnen är rastlösa - det har regnat hela veckan och det händer inte så mycket. Ett av barnen kommer till mig med en skatt som hon fått av sin bästa kompis; ett pärlsmycke. Hon säger att det har varit en sjörövarskatt. Detta tolkar jag som en direkt inbjudan till ett processdrama så jag ber henne gömma sin sjörövarskatt i lekhallen och sen rita en skattkarta. Under tiden samlar jag de barn som springer runt och inte har något för sig på avdelningen. Barnet får visa sin skattkarta för alla och vi kommer överrens om att detta är en skatt vi måste hitta. Så vi bygger ett skepp av kuddar och en stor tjockmatta, hissar segel och styr enligt kartläsarnas instruktioner. Vi går genom djungeln med massa djungeldjur och vi går genom öknen och vi klättrar i berg. Barn kommer och går i lekens centrum. Vissa barn leker parallellt i samma rum ett tag för att senare ansluta sig. Hela förmiddagen går åt till att hitta skatten, gömma skatten, rita nya kartor och hitta skatten igenoch barnen fortsätter lektemat flera dagar efteråt (enligt personalen).

Personalen tyckte några gånger jag var en tokfrans som alltid skulle komma och göra tvärtom - men efter en tid lärde vi oss att acceptera varandras egenheter. Jag är glad att de lät mig hållas med mina lekar. Det gav oerhört mycket sen när jag började lärarutbildningen - att få ha testat så mycket i den yngre åldrarna. Allt fungerade ju inte lika smärtfritt som dom här ovanstående aktiviteterna - långt i från. Men det var ju misstagen jag lärde mig mest av.

Ska vi leka? - Nä jag måste tentera först!

"Bland vuxna som inte slutat leka hittar vi våra stora konstnärarer, visionärer och vetenskapsmän. Gemensamt hos dessa, som hos barn, finns förvisssningen att allt inte är som det synes vara, och allt allt inte måste göras som det alltid gjorts!"

/Ulf Jederlund, s. 30 "Musik och språk, ett vidgat perspektiv på barns språkutveckling"

Hur gör vuxna när de leker? Människor slutar inte leka för att vi blir vuxna, de blir dock bättre på att föreställa sig saker direkt i huvudet. Vuxna behöver inte återskapa ett leklandskap i den yttre världen. De föreställer sig. Vuxna för lekfulla samtal, där de provar olika verbala uttryck - de leker med identiteter genom kläder och uttryck. Vuxna leker på många sätt och på många plan. Slutar människan någonsin leka?

"Barns lekar uppstår ofta när barn håller på att lära sig eller försöker
komma underfund med något eller när de behöver befästa något de just lärt
sig."
/citat redovisat från annan källa på s. 56 Gunilla Lindqvist Lekens
möjligheter.

Jag leker just nu med ord, provar mig fram i formuleringar och känner på ord. Bloggandet är till viss del en lek, jag leker med ord, bild och tanke för att fånga det som rör sig där inne i mitt huvud. Göra mina tankar synliga för mig och en eventuell tredje person. Allt går inte att bara tänka - det dunkelt tänkta är det dunkelt sagda har det sagts mig.

Bloggen är ett uttryck för min lek, ett redskap, precis som barnets spade i sandlådan är för dess lek. Barnet formar sanden och lär sig dess egenskaper precis som jag formar orden och ser hur de formar mig.

Vuxna har ju lekar för sig hela tiden - att umgås är roll och regellek på hög nivå. Den här terminen har jag även upptäckt att matte kan vara en lek. Inte lätt men utmanande - med kickar därefter. Ju mer energi du lägger på att nå ett mål - ju mer tryck blir det på den eventuella vinsten.

Ja, ja ni förstår. matte är underbart. Fast i natt och imorgon och natt till fredag kommer jag ändå ligga och värka på tentaångesten inför fredag. Det känns som om jag kan allt men ändå ingenting - som Viktor i basgruppen sa. Nu ska jag fortsätta tatuera in geometriska ord, begrepp och formler i min hjärna. Inget mer bloggande nu förrän det är över.

Gunilla Lindqvist och Lev Vygotskij

Fantasi och Kreativitet i barndomen av Lev Vygotskij
Vygotskij (1995) utgår från att alla människor är kreativa och kan utveckla skaparglädjen (s.45) under rätt omständigheter och uppmuntran. Fantasi är något alla människor har och är lika viktig för såväl färdigställande av konstverk som vetenskapliga upptäckter. Leken är central i alla hans resonemang; lek är barnens livsskola. Han knyter ihop emotion och intellekt i motsats till utvecklingspsykologins väktare Piaget och Freud, som särar de två sakerna som olika grenar. Lev Vygotskij uppmärksammar oss även på att i gruppaktiviteter har en socialt fostrande funktion.

Vygotskij menar att medvetandet är i ständig dialog med olika tankeformer, till skillnad från intellektet som är solitärt. Genom blandat reproduktion och kreation lär vi oss till slut att skapa nåt nytt, genom kreativitet. Han förklarar själva produkten är bara ett litet led i den stora helheten. En människa i full harmoni är inte kreativ; människan är lat i sin natur och gör inte mer än nödvändigt. Verkligheten och fantasin föder varandra. Uppfattningen om att barnet har mer fantasi än vuxna stämmer inte enligt Vygotskij (s.41), men de är mer närvarande i sina fantasier och tror på dem bättre än vuxna. Därför kan deras värld uppfattas mer magisk än en vuxen persons. Tvärtom har vuxna mer möjlighet till fantasi i och med sitt erfarenhetsförråd. Han förespråkar en aktiv pedagog som är i dialog med barnet. Det estetiska skapande ger nyanser åt livet. Att rita är ett naturligt behov hos barn Han uppehåller sig länge vid skriftspråkets införande i barnets medvetande. Det är ett mycket abstrakt kommunikationssätt jämfört med talspråket. Barnet känner sig vilse kanske på grund av att minspelet går förlorat?
Kapitlet om teater var intressant. Vygotskij talar om barns förtjusning i hela processen –de vill ofta vara med på alla moment (s.82); från skådespeleriet, till scenografi, rekvisita och kostymtillverkning. Vygotskij tar upp ritandet hos barn som den främsta formen av tidigt skapande. Barnet börjar rita ut minnet och går sedan mot realismen.. Det tar upp en ytterst intressant ståndpunkt om barn och teater som han tillskriver vissa pedagoger. Det är en uppfattning som jag själv stött på: att barn absolut inte skall spela teater eftersom det kan leda till ”fåfänga, onaturlighet osv. hos barnet”. Detta kan jag verkligen inte hålla med om –och Vygotskij ställer sig lite och väger. Jag kan tycka att det inte är nåt fel i att ha en avslutande föreställning i slutet av processen. Det hjälper att knyta ihop säcken och allt vad barnen lärt sig blir synligt för dem och deras föräldrar. Barn är inriktade på handlandet mer än resultatet. Det som inte får glömmas bort är att vägen dit skall vara meningsfull och rolig för barn och vuxna. Vygotskij säger att en riktig barnens teater (s.84) innebär att barnet ska ha gjort allt själv. Nu tror jag inte Vygotskij menade så fyrkantigt att pedagogerna inte får blanda sig. Min erfarenhet är att när pedagogen är medskapande så kan de mest fantastiska saker hända.

Lekens möjligheter av Gunilla Lindqvist
Om Vygotskij levde hade nog han och Gunilla Lindqvist kommit rätt bra överens. Gunilla blir min bro mellan det praktiska görandet och Vygotskijs teoretiska tänkande. Hon ger flera exempel om hur vi förskolepedagoger kan locka barn till dramalek. På ett överskådligt sätt redogör hon för lek i Sveriges förskolekultur genom tiderna och nämner även några europeiska länders skoltraditioner. Länge har idealet en passiv observerande pedagog, som omärkligt försedde barnet med redskap för att underlätta dennes fria lek (s.53), dominerat. Det har inte haft en central plats utan mer funnits som ett inslag i mängden. Drama har även funnits länge, men utan att dramapedagogiska tankar färgat av sig på verksamheten. Hon talar om dualism mellan vuxenstyrda (bundna) aktiviteter och barnstyrda (fria) aktiviteter och om att finna en balans mellan de två. Lindqvist ger exempel på hur en lekvänlig miljö kan skapas och påvisar skillnaden mellan vuxna och barns behov.(s.66) Lek är inget isolerat fenomen utan flyter ihop med andra uttrycksformer. Hon tar upp folksagan som en bra utgångspunkt när man vill skapa skeenden i barnens vardagslek eftersom folksagan innehåller kamp mot olika öden. Hon dammar också av ordet tema så det känns nytt och spännande med tre infallsvinklar; värld, handling och karaktär.
Av de två böckerna fastnade jag mer för Lindqvists bok, den kändes mer lättillgänglig och Vygotskij förklarades på ett bra sätt. Jag fastnade för de praktiska exemplen hon gav från förskolorna; att göra pjäser för och med barnen. Det vill jag göra!
Diskussionsfrågor
Det som vi kallar skapande är ofta bara den dramatiska födelseakt som är resultatet av ett mycket långvarigt havandeskap, av ett fosters utveckling.(Vygotskij 1995, s. 31)


Hur kan vi pedagoger uppmuntra långa processer och tankebågar? Hur ska vi prioritera vår planeringstid?

Både Vygotskij och Lindqvist ser barnet ur ett helhetsperspektiv. Vad innebär det idag för oss pedagoger i vardagen?

Vetenskapen kontra fantasin – hur finns den motsättningen idag?
Hur kan vi bygga upp lekmiljöer i dagens förskolemiljö: baracker på ett bra sätt?