Han höll Geometrins ABC i handen och påpekade att jag skulle kunna det om mindre än en vecka. Ni kan ju gissa vilka ord som inte hör hemma där, som jag bara hittat på:
Area, A+B=C
Basen multiplicerat med höjden, Brobygge
Cirkel, Cylinder(HATT)
Diagonal, Diameter, Drakar, Demoner, Dramatik
En punkt, En annan punkt och En till punkt
Fyrhörning, Femhörning, Flerhörning
Grader, Grodor
Hörn, Hejåhå
Jox, jalla jalla
Klot, Kon, Kub, Kvadrat, Kastmärke
Likbent, Likformig, Likbil, Liksidig, Lullull, Linje, Lojal
Meter, Minuter, Mesar
Naturliga tal, Nu
Omkrets, Oförstående
Parallella, Parallellogram, Pyramid
Que?
Radie, Radio, Rektangel, Romb, Rätblock, Rätvinklig, Rätt
Spetsig, Sträcka, Sluten kurva, Sprucken, Sliten, Slätstruken
Triangel, Trubbel, Trubbig vinkel, Taskig vinkel
Underverk
Vinkel, Vadmal, Vila
X-tal
Y-tal, yada yada
Zebrarandig, Zinkensdamm
Årtal, Ågren Ågren Ågren Ågren
Älska och Hata
Öva, Öva Öva Öva, Övervinna
Visar inlägg med etikett teori. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett teori. Visa alla inlägg
lördag 28 november 2009
onsdag 21 maj 2008
Obeservationsuppgift
Jag har observerat en återkommande gemensam musiklektion för förskoleklassen och åk 2. De har samlingen i ett tomt klassrum en gång i veckan. Då deltar som mest 32 barn och 5 pedagoger. Min lokala lärarutbildare (hädanefter kallad LLU) håller i den. Den lektionen jag deltog i hade de lite rörelsetema samt att gruppen började ett demokratiskt urval av vilka två sånger de skulle sjunga på skolavslutningen. De har ganska nyss haft en vårkonsert för föräldrarna.
När jag kommer in i rummet (jag kom in senare än de flesta) stod förskoleklassen och höll händerna. Jag hade svårt att uppfatta vad som hänt, men jag förstod att de behövde samla sig. Åk 2 ramlade in och betraktade en stund vad som hände. Sen sa LLU åt förskoleklassen att sätta sig ner, åk 2 fick sätta sig i mellanrummen så det blev varannan 2- och förskoleklassare. LLU presenterade vad som skulle göras idag. De skulle sjunga men också ägna sig lite åt musikfunderingar. Med de orden bad hon alla barnen att ställa sig upp och så spelade hon första ackordet till deras startsång; ”Vi har kommit hit för vi gillar musik”. LLU undrar om dom har vaknat och säger att de kan ta i mera, så sjunger gruppen sången en gång till. Den här gången är barnen med i hela kroppen. Många tar ut rörelserna stort och sjunger starkt. Sen fortsätter LLU nästan direkt efter att barnen satt sig ner med som hon uttrycker det en gammal goding. ”Hej” av Olle Widestrand. Nu tar barnen i och låter jättemycket. När den sången är slut berömmer LLU barnen att de låter bra, som en riktig kör. En pojke räcker upp handen och får ordet. Han säger att han inte gillar att skrika. LLU svarar att det har de pratat om vid ett annat tillfälle att det inte låter bra när man skriker, däremot när man sjunger starkt. Pojken nöjer sig med svaret och nästa låt utannonseras: ”Farbror Abraham.” Barnen lyser upp och nu verkar det svårt att sjunga samtidigt som att hålla reda på att alla kroppsdelar rör sig. Det skrattas mycket bland barnen. LLU gör en lustig min och börjar på en version av mora Träsks ”tigerjakt”-ramsa där det är Schimpanser som är ute i djungeln och röjer. Alla moment har rörelser som barnen hakar på allt eftersom. Det roligaste är att hålla minen, många barn tycker det är jätteroligt. LLU försöker upprätta call and response, men barnen vill gärna ramsa med henne på ”försången”. Det är en uppsluppen stämning efter den här ramsan. Efter ett andetag fortsätter de med en låt som börjar med orden ”Vinka med tårna”. Det är samma princip som föregående låt att röra sig och sjunga samtidigt. Men nu lägger LLU in ett tävlingsmoment; hinner ni med mig när jag ökar takten? Till slut är det så snabbt att många av barnen kollapsar. Efter detta mindre gympapass ställer sig LLU upp och berättar om skolavslutningen och ber alla att tänka tyst för sig själv en minut om de vet en sång som de sjungit här som de vill ha med på skolavslutningen. Under tiden barnen tänker (vissa högre än andra) tar hon fram en Whiteboardpenna och börjar skriva siffrorna 1-10 på tavlan. Sedan lät hon alla barn som ville ett och ett (först 2e klassarna sen förskoleklassarna) säga sina förslag. Det fick ta sin tid. Efter ett slag var det ett 10-tal sånger uppskrivna med plustecken för de som blivit sagda fler gånger. De avslutade med en av dem, ”Sitter på ett berg” och barnen gjorde rörelser till. Efter det berömde LLU dem och så fick alla gå som hette ett visst namn, hade en viss färg på tröjan och så vidare.
LLU ser den här gemensamma lektionen förutom musiklektion också som ett sätt att integrera klasserna och skapa en sammanhållning i arbetslaget. Jag har tänkt på att själva formationen, den sittande ringen är demokratisk, alla ser alla och det finns ingen början eller slut.
Vi är alla beroende av att känna oss hemma i ett större kulturellt och socialt fält för att utveckla identitet och självmedvetande. S. 50, Ruud
Synen på musikaliteten tolkar jag utifrån vad jag observerat som relativ (Hallin, 080429). Med det menas att den är förvärvad, alla får vara med, det är upplevelsebaserat och ökar förståelsen för musiken. Funktionen kan också vara en stor del av socialiseringsprocessen. Barnen får öva på många olika egenskaper som medförs av stora grupper: som att följa instruktioner, visa hänsyn och respekt för varandra (Lpo94).
Kulturella aktiviteter och inte minst deltagande i musiklivet kan vara en källa till upplevelse av bemästrande och självtillit, till att se sig själv som en kompetent person som kan stå upp på en social arena och handla. s.47, Ruud.
Att uppleva processen att växa från individer i en grupp till en grupp med individer är ovärderligt och jag påstår att de estetiska verksamheterna kan ge en stor knuff i rätt riktning!
Källförteckning:
Hallin, Mona, ”Vem är musikalisk?”, föreläsning 080429 på Högskolan för Scen och musik.
Lpo94; Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklass och fritidshemmet.
Ruud Even, Varma Ögonblick - om musik, hälsa och livskvalitet, 2001.
När jag kommer in i rummet (jag kom in senare än de flesta) stod förskoleklassen och höll händerna. Jag hade svårt att uppfatta vad som hänt, men jag förstod att de behövde samla sig. Åk 2 ramlade in och betraktade en stund vad som hände. Sen sa LLU åt förskoleklassen att sätta sig ner, åk 2 fick sätta sig i mellanrummen så det blev varannan 2- och förskoleklassare. LLU presenterade vad som skulle göras idag. De skulle sjunga men också ägna sig lite åt musikfunderingar. Med de orden bad hon alla barnen att ställa sig upp och så spelade hon första ackordet till deras startsång; ”Vi har kommit hit för vi gillar musik”. LLU undrar om dom har vaknat och säger att de kan ta i mera, så sjunger gruppen sången en gång till. Den här gången är barnen med i hela kroppen. Många tar ut rörelserna stort och sjunger starkt. Sen fortsätter LLU nästan direkt efter att barnen satt sig ner med som hon uttrycker det en gammal goding. ”Hej” av Olle Widestrand. Nu tar barnen i och låter jättemycket. När den sången är slut berömmer LLU barnen att de låter bra, som en riktig kör. En pojke räcker upp handen och får ordet. Han säger att han inte gillar att skrika. LLU svarar att det har de pratat om vid ett annat tillfälle att det inte låter bra när man skriker, däremot när man sjunger starkt. Pojken nöjer sig med svaret och nästa låt utannonseras: ”Farbror Abraham.” Barnen lyser upp och nu verkar det svårt att sjunga samtidigt som att hålla reda på att alla kroppsdelar rör sig. Det skrattas mycket bland barnen. LLU gör en lustig min och börjar på en version av mora Träsks ”tigerjakt”-ramsa där det är Schimpanser som är ute i djungeln och röjer. Alla moment har rörelser som barnen hakar på allt eftersom. Det roligaste är att hålla minen, många barn tycker det är jätteroligt. LLU försöker upprätta call and response, men barnen vill gärna ramsa med henne på ”försången”. Det är en uppsluppen stämning efter den här ramsan. Efter ett andetag fortsätter de med en låt som börjar med orden ”Vinka med tårna”. Det är samma princip som föregående låt att röra sig och sjunga samtidigt. Men nu lägger LLU in ett tävlingsmoment; hinner ni med mig när jag ökar takten? Till slut är det så snabbt att många av barnen kollapsar. Efter detta mindre gympapass ställer sig LLU upp och berättar om skolavslutningen och ber alla att tänka tyst för sig själv en minut om de vet en sång som de sjungit här som de vill ha med på skolavslutningen. Under tiden barnen tänker (vissa högre än andra) tar hon fram en Whiteboardpenna och börjar skriva siffrorna 1-10 på tavlan. Sedan lät hon alla barn som ville ett och ett (först 2e klassarna sen förskoleklassarna) säga sina förslag. Det fick ta sin tid. Efter ett slag var det ett 10-tal sånger uppskrivna med plustecken för de som blivit sagda fler gånger. De avslutade med en av dem, ”Sitter på ett berg” och barnen gjorde rörelser till. Efter det berömde LLU dem och så fick alla gå som hette ett visst namn, hade en viss färg på tröjan och så vidare.
LLU ser den här gemensamma lektionen förutom musiklektion också som ett sätt att integrera klasserna och skapa en sammanhållning i arbetslaget. Jag har tänkt på att själva formationen, den sittande ringen är demokratisk, alla ser alla och det finns ingen början eller slut.
Vi är alla beroende av att känna oss hemma i ett större kulturellt och socialt fält för att utveckla identitet och självmedvetande. S. 50, Ruud
Synen på musikaliteten tolkar jag utifrån vad jag observerat som relativ (Hallin, 080429). Med det menas att den är förvärvad, alla får vara med, det är upplevelsebaserat och ökar förståelsen för musiken. Funktionen kan också vara en stor del av socialiseringsprocessen. Barnen får öva på många olika egenskaper som medförs av stora grupper: som att följa instruktioner, visa hänsyn och respekt för varandra (Lpo94).
Kulturella aktiviteter och inte minst deltagande i musiklivet kan vara en källa till upplevelse av bemästrande och självtillit, till att se sig själv som en kompetent person som kan stå upp på en social arena och handla. s.47, Ruud.
Att uppleva processen att växa från individer i en grupp till en grupp med individer är ovärderligt och jag påstår att de estetiska verksamheterna kan ge en stor knuff i rätt riktning!
Källförteckning:
Hallin, Mona, ”Vem är musikalisk?”, föreläsning 080429 på Högskolan för Scen och musik.
Lpo94; Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklass och fritidshemmet.
Ruud Even, Varma Ögonblick - om musik, hälsa och livskvalitet, 2001.
söndag 2 mars 2008
Varför pedagogisk dokumentation?
”I penseldraget, formandet av leran eller i leken skapas meningen.” (Taguchi:1997:38)
Lenz Taguchi skriver i sin bok; ”Varför pedagogisk dokumentation?” hur vi pedagoger genom att dokumentera barnens aktiviteter kan göra deras kunskapsutveckling synlig både för dom själva och oss. Hon vill även att pedagogen ska får syn på sin egen roll (som kulturbärare) som företrädesvis är som (Taguchi:1997:54) medkonstruktör i barnets kunskapande. Men vi pedagoger måste ha lika mycket tålamod med oss själva som vi har med barnen; Rom byggdes inte under en natt. Taguchi förespråkar en pragmatisk inställning till pedagogernas yrkesutövande. Hon säger att vi ska locka fram kunskapsbegäret genom att erbjuda material att utforska med (Taguchi:1997:59).
Lenz-Taguchi (Taguchi:1997:14) beskriver hur nya pedagoger kommer ut i en verksamhet med nya idéer men ändå efter några år är inkörda i sina kollegors hjulspår – som kan vara snarlika över hela landet. När jag läser detta kopplar jag det till Pedagogiska Magasinets senaste nummer med temat ”det sitter i väggarna”. Det är svårt att komma in i ett sammanhang där det finns ”ett sätt” som man alltid håller sig till. Detta kan jag känna igen mig ifrån mitt yrkesutövande, mina innovativa idéer möttes oftast med ett ”ja, ja du lugnar nog ner dig om 10 år!”. Makten över den pedagogiska verksamheten säger Taguchi (och hänvisar till Foucault), kommer inte helt och hållet uppifrån eller nedifrån – den skapas utav varje enskild individ. Det viktigaste tycker hon är att se att pedagogen alltid är delaktig i detta maktskapande. Makten att omskapa äger alla (Taguchi:1997:32).
Det påverkar vilken grundsyn samhället har; vilket religion som utövas, vilken politik som förs. I Sverige har vi länge haft en socialdemokratiskt styre – vilket påverkat åt ett annat håll än om det varit ett högerorienterat parti som haft majoritet. Sveriges sekulariserade samhälle påverkar också olika än i ett land där en religion är enarådande accepterad. Hon berättar om olika diskurser, sättet att tala om och uttrycka sig om, som kan förekomma. En diskurs kan vara till exempel vår läroplan Lpfö98.
En mycket intressant aspekt Lenz Taguchi tog upp var rummet (Taguchi:1997:20); hur rummet talar om för oss hur det ska användas. Hon tar exempel från ett besök på ett daghem med en lekhall och en ateljé som ger helt olika instruktioner till barnen om vad de förväntas göra i dessa miljöer. Rumsmässigt har Svenska Förskolan ofta försökt efterlikna ett hem, vilket ligger rätt långt från Frankrikes skolsal eller Englands laboratorium Jag återkopplar gärna till förra litteraturseminariets diskussion om vad rummet ger och tar för något. Hur kan vi skapa barnanpassade, som förser barn med varierade aktiviteter, rum?
Lenz Taguchi berättar att Förskolan i Sverige har skapat en stark identitet mitt emellan hemmet och den offentliga skolan. Sveriges förskolepedagogik har haft en helhetssyn som innebär att alla barnets timmar på daghemmet räknas som pedagogiska, detta är ett arv från Friedrich Fröbel. Barnet lär sig hela tiden och inte på speciella stunder. Det tematiska arbetet har satt vetandet i ett sammanhang, vilket hjälper barnet att sortera och bearbeta kunskapen. Det har varit rätt mycket lärarcentrerad (Taguchi:1997:30) verksamhet där pedagogen haft svaret som den lotsar barnen till. Barnet blir närmast ett objekt att strukturera upp så att det uppnår och följer vår vilja. De öppna frågorna, det gemensamma undersökandet har inte varit så bra representerat.
Ett citat jag fastnade för var följande,
Inlärning är alltså ett samspel mellan kroppen och omvärlden och inte en rent intellektuell process. Det handlar om att kroppen erövrar världen och inlemmar världen i sig själv.
Taguchi s. 36
Detta tordes för mig vara själva essensen av lärandet. Upplevelsebaserat lärande inbjuder till att hitta sin egen kunskap och bedömer inte resultatet i termer om rätt och fel. Taguchi (Taguchi:1997:37) menar på att det är fördelaktigt att arbeta med skapande eller konstnärliga materiell. Jag håller med eftersom det inte alla parametrar är givna och resultatet inte är helt fastställt. Min erfarenhet föder det kaosartade skapandet en ordning i barnens görande. På vägen har de tid att ställa frågor. Som Lpfö98 uttrycker det:
Förskolan skall vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de
förs fram. Varje barn skall ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar
och göra val utifrån de egna förutsättningarna.
Lpfö98
Taguchi tror inte på en absolut kunskap, kunskap skapas i samklang med andra och är ständigt föränderlig. Stagnerad kunskap är inte värd något. Det går inte att se ett textstycke utan kontexten, bibeln har till exempel olika betydelser i olika religioner.
Jag noterar att historiskt sett sågs kvinnor ha bättre moral än män (Taguchi:1997:23). Därför lämpade sig kvinnor för barnuppfostran bättre än män. Jag frågar mig om denna uppfattning finns kvar? Jag har upplevt att män som arbetar på förskolor ofta får nöja sig med två rollval; antingen macho eller spillevinken.
Flickor och pojkar skall
i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och
intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.
Lpfö98
Det finns mycket att prata om när det gäller genusperspektivet i vår yrkeskår; jag har träffat ett 20-tal anställda män på förskolor jag varit ute i; endast en av dessa har varit utbildad. Det känns ofta som om kvinnor måste ta i mycket mer för att bli synliga i en verksamhet.
Frågor
Om vi ständigt förändras i samspel med andra människor, hur påverkar det vår syn på genusen?
Lenz-Taguchi berättar att i Reggio Emilia (Taguchi:1997:53) arbetar de ofta i åldershomogena grupper. Jag frågar mig vilka för och nackdelar det medför?
Är en dokumenterande pedagog passiv? Är det en tillbakagång till utvecklingspsykologins analyserande?
Lenz Taguchi skriver i sin bok; ”Varför pedagogisk dokumentation?” hur vi pedagoger genom att dokumentera barnens aktiviteter kan göra deras kunskapsutveckling synlig både för dom själva och oss. Hon vill även att pedagogen ska får syn på sin egen roll (som kulturbärare) som företrädesvis är som (Taguchi:1997:54) medkonstruktör i barnets kunskapande. Men vi pedagoger måste ha lika mycket tålamod med oss själva som vi har med barnen; Rom byggdes inte under en natt. Taguchi förespråkar en pragmatisk inställning till pedagogernas yrkesutövande. Hon säger att vi ska locka fram kunskapsbegäret genom att erbjuda material att utforska med (Taguchi:1997:59).
Lenz-Taguchi (Taguchi:1997:14) beskriver hur nya pedagoger kommer ut i en verksamhet med nya idéer men ändå efter några år är inkörda i sina kollegors hjulspår – som kan vara snarlika över hela landet. När jag läser detta kopplar jag det till Pedagogiska Magasinets senaste nummer med temat ”det sitter i väggarna”. Det är svårt att komma in i ett sammanhang där det finns ”ett sätt” som man alltid håller sig till. Detta kan jag känna igen mig ifrån mitt yrkesutövande, mina innovativa idéer möttes oftast med ett ”ja, ja du lugnar nog ner dig om 10 år!”. Makten över den pedagogiska verksamheten säger Taguchi (och hänvisar till Foucault), kommer inte helt och hållet uppifrån eller nedifrån – den skapas utav varje enskild individ. Det viktigaste tycker hon är att se att pedagogen alltid är delaktig i detta maktskapande. Makten att omskapa äger alla (Taguchi:1997:32).
Det påverkar vilken grundsyn samhället har; vilket religion som utövas, vilken politik som förs. I Sverige har vi länge haft en socialdemokratiskt styre – vilket påverkat åt ett annat håll än om det varit ett högerorienterat parti som haft majoritet. Sveriges sekulariserade samhälle påverkar också olika än i ett land där en religion är enarådande accepterad. Hon berättar om olika diskurser, sättet att tala om och uttrycka sig om, som kan förekomma. En diskurs kan vara till exempel vår läroplan Lpfö98.
En mycket intressant aspekt Lenz Taguchi tog upp var rummet (Taguchi:1997:20); hur rummet talar om för oss hur det ska användas. Hon tar exempel från ett besök på ett daghem med en lekhall och en ateljé som ger helt olika instruktioner till barnen om vad de förväntas göra i dessa miljöer. Rumsmässigt har Svenska Förskolan ofta försökt efterlikna ett hem, vilket ligger rätt långt från Frankrikes skolsal eller Englands laboratorium Jag återkopplar gärna till förra litteraturseminariets diskussion om vad rummet ger och tar för något. Hur kan vi skapa barnanpassade, som förser barn med varierade aktiviteter, rum?
Lenz Taguchi berättar att Förskolan i Sverige har skapat en stark identitet mitt emellan hemmet och den offentliga skolan. Sveriges förskolepedagogik har haft en helhetssyn som innebär att alla barnets timmar på daghemmet räknas som pedagogiska, detta är ett arv från Friedrich Fröbel. Barnet lär sig hela tiden och inte på speciella stunder. Det tematiska arbetet har satt vetandet i ett sammanhang, vilket hjälper barnet att sortera och bearbeta kunskapen. Det har varit rätt mycket lärarcentrerad (Taguchi:1997:30) verksamhet där pedagogen haft svaret som den lotsar barnen till. Barnet blir närmast ett objekt att strukturera upp så att det uppnår och följer vår vilja. De öppna frågorna, det gemensamma undersökandet har inte varit så bra representerat.
Ett citat jag fastnade för var följande,
Inlärning är alltså ett samspel mellan kroppen och omvärlden och inte en rent intellektuell process. Det handlar om att kroppen erövrar världen och inlemmar världen i sig själv.
Taguchi s. 36
Detta tordes för mig vara själva essensen av lärandet. Upplevelsebaserat lärande inbjuder till att hitta sin egen kunskap och bedömer inte resultatet i termer om rätt och fel. Taguchi (Taguchi:1997:37) menar på att det är fördelaktigt att arbeta med skapande eller konstnärliga materiell. Jag håller med eftersom det inte alla parametrar är givna och resultatet inte är helt fastställt. Min erfarenhet föder det kaosartade skapandet en ordning i barnens görande. På vägen har de tid att ställa frågor. Som Lpfö98 uttrycker det:
Förskolan skall vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de
förs fram. Varje barn skall ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar
och göra val utifrån de egna förutsättningarna.
Lpfö98
Taguchi tror inte på en absolut kunskap, kunskap skapas i samklang med andra och är ständigt föränderlig. Stagnerad kunskap är inte värd något. Det går inte att se ett textstycke utan kontexten, bibeln har till exempel olika betydelser i olika religioner.
Jag noterar att historiskt sett sågs kvinnor ha bättre moral än män (Taguchi:1997:23). Därför lämpade sig kvinnor för barnuppfostran bättre än män. Jag frågar mig om denna uppfattning finns kvar? Jag har upplevt att män som arbetar på förskolor ofta får nöja sig med två rollval; antingen macho eller spillevinken.
Flickor och pojkar skall
i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och
intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.
Lpfö98
Det finns mycket att prata om när det gäller genusperspektivet i vår yrkeskår; jag har träffat ett 20-tal anställda män på förskolor jag varit ute i; endast en av dessa har varit utbildad. Det känns ofta som om kvinnor måste ta i mycket mer för att bli synliga i en verksamhet.
Frågor
Om vi ständigt förändras i samspel med andra människor, hur påverkar det vår syn på genusen?
Lenz-Taguchi berättar att i Reggio Emilia (Taguchi:1997:53) arbetar de ofta i åldershomogena grupper. Jag frågar mig vilka för och nackdelar det medför?
Är en dokumenterande pedagog passiv? Är det en tillbakagång till utvecklingspsykologins analyserande?
onsdag 20 februari 2008
Gunilla Lindqvist och Lev Vygotskij
Fantasi och Kreativitet i barndomen av Lev Vygotskij
Vygotskij (1995) utgår från att alla människor är kreativa och kan utveckla skaparglädjen (s.45) under rätt omständigheter och uppmuntran. Fantasi är något alla människor har och är lika viktig för såväl färdigställande av konstverk som vetenskapliga upptäckter. Leken är central i alla hans resonemang; lek är barnens livsskola. Han knyter ihop emotion och intellekt i motsats till utvecklingspsykologins väktare Piaget och Freud, som särar de två sakerna som olika grenar. Lev Vygotskij uppmärksammar oss även på att i gruppaktiviteter har en socialt fostrande funktion.
Vygotskij menar att medvetandet är i ständig dialog med olika tankeformer, till skillnad från intellektet som är solitärt. Genom blandat reproduktion och kreation lär vi oss till slut att skapa nåt nytt, genom kreativitet. Han förklarar själva produkten är bara ett litet led i den stora helheten. En människa i full harmoni är inte kreativ; människan är lat i sin natur och gör inte mer än nödvändigt. Verkligheten och fantasin föder varandra. Uppfattningen om att barnet har mer fantasi än vuxna stämmer inte enligt Vygotskij (s.41), men de är mer närvarande i sina fantasier och tror på dem bättre än vuxna. Därför kan deras värld uppfattas mer magisk än en vuxen persons. Tvärtom har vuxna mer möjlighet till fantasi i och med sitt erfarenhetsförråd. Han förespråkar en aktiv pedagog som är i dialog med barnet. Det estetiska skapande ger nyanser åt livet. Att rita är ett naturligt behov hos barn Han uppehåller sig länge vid skriftspråkets införande i barnets medvetande. Det är ett mycket abstrakt kommunikationssätt jämfört med talspråket. Barnet känner sig vilse kanske på grund av att minspelet går förlorat?
Kapitlet om teater var intressant. Vygotskij talar om barns förtjusning i hela processen –de vill ofta vara med på alla moment (s.82); från skådespeleriet, till scenografi, rekvisita och kostymtillverkning. Vygotskij tar upp ritandet hos barn som den främsta formen av tidigt skapande. Barnet börjar rita ut minnet och går sedan mot realismen.. Det tar upp en ytterst intressant ståndpunkt om barn och teater som han tillskriver vissa pedagoger. Det är en uppfattning som jag själv stött på: att barn absolut inte skall spela teater eftersom det kan leda till ”fåfänga, onaturlighet osv. hos barnet”. Detta kan jag verkligen inte hålla med om –och Vygotskij ställer sig lite och väger. Jag kan tycka att det inte är nåt fel i att ha en avslutande föreställning i slutet av processen. Det hjälper att knyta ihop säcken och allt vad barnen lärt sig blir synligt för dem och deras föräldrar. Barn är inriktade på handlandet mer än resultatet. Det som inte får glömmas bort är att vägen dit skall vara meningsfull och rolig för barn och vuxna. Vygotskij säger att en riktig barnens teater (s.84) innebär att barnet ska ha gjort allt själv. Nu tror jag inte Vygotskij menade så fyrkantigt att pedagogerna inte får blanda sig. Min erfarenhet är att när pedagogen är medskapande så kan de mest fantastiska saker hända.
Lekens möjligheter av Gunilla Lindqvist
Om Vygotskij levde hade nog han och Gunilla Lindqvist kommit rätt bra överens. Gunilla blir min bro mellan det praktiska görandet och Vygotskijs teoretiska tänkande. Hon ger flera exempel om hur vi förskolepedagoger kan locka barn till dramalek. På ett överskådligt sätt redogör hon för lek i Sveriges förskolekultur genom tiderna och nämner även några europeiska länders skoltraditioner. Länge har idealet en passiv observerande pedagog, som omärkligt försedde barnet med redskap för att underlätta dennes fria lek (s.53), dominerat. Det har inte haft en central plats utan mer funnits som ett inslag i mängden. Drama har även funnits länge, men utan att dramapedagogiska tankar färgat av sig på verksamheten. Hon talar om dualism mellan vuxenstyrda (bundna) aktiviteter och barnstyrda (fria) aktiviteter och om att finna en balans mellan de två. Lindqvist ger exempel på hur en lekvänlig miljö kan skapas och påvisar skillnaden mellan vuxna och barns behov.(s.66) Lek är inget isolerat fenomen utan flyter ihop med andra uttrycksformer. Hon tar upp folksagan som en bra utgångspunkt när man vill skapa skeenden i barnens vardagslek eftersom folksagan innehåller kamp mot olika öden. Hon dammar också av ordet tema så det känns nytt och spännande med tre infallsvinklar; värld, handling och karaktär.
Av de två böckerna fastnade jag mer för Lindqvists bok, den kändes mer lättillgänglig och Vygotskij förklarades på ett bra sätt. Jag fastnade för de praktiska exemplen hon gav från förskolorna; att göra pjäser för och med barnen. Det vill jag göra!
Diskussionsfrågor
Det som vi kallar skapande är ofta bara den dramatiska födelseakt som är resultatet av ett mycket långvarigt havandeskap, av ett fosters utveckling.(Vygotskij 1995, s. 31)
Hur kan vi pedagoger uppmuntra långa processer och tankebågar? Hur ska vi prioritera vår planeringstid?
Både Vygotskij och Lindqvist ser barnet ur ett helhetsperspektiv. Vad innebär det idag för oss pedagoger i vardagen?
Vetenskapen kontra fantasin – hur finns den motsättningen idag?
Hur kan vi bygga upp lekmiljöer i dagens förskolemiljö: baracker på ett bra sätt?
Vygotskij (1995) utgår från att alla människor är kreativa och kan utveckla skaparglädjen (s.45) under rätt omständigheter och uppmuntran. Fantasi är något alla människor har och är lika viktig för såväl färdigställande av konstverk som vetenskapliga upptäckter. Leken är central i alla hans resonemang; lek är barnens livsskola. Han knyter ihop emotion och intellekt i motsats till utvecklingspsykologins väktare Piaget och Freud, som särar de två sakerna som olika grenar. Lev Vygotskij uppmärksammar oss även på att i gruppaktiviteter har en socialt fostrande funktion.
Vygotskij menar att medvetandet är i ständig dialog med olika tankeformer, till skillnad från intellektet som är solitärt. Genom blandat reproduktion och kreation lär vi oss till slut att skapa nåt nytt, genom kreativitet. Han förklarar själva produkten är bara ett litet led i den stora helheten. En människa i full harmoni är inte kreativ; människan är lat i sin natur och gör inte mer än nödvändigt. Verkligheten och fantasin föder varandra. Uppfattningen om att barnet har mer fantasi än vuxna stämmer inte enligt Vygotskij (s.41), men de är mer närvarande i sina fantasier och tror på dem bättre än vuxna. Därför kan deras värld uppfattas mer magisk än en vuxen persons. Tvärtom har vuxna mer möjlighet till fantasi i och med sitt erfarenhetsförråd. Han förespråkar en aktiv pedagog som är i dialog med barnet. Det estetiska skapande ger nyanser åt livet. Att rita är ett naturligt behov hos barn Han uppehåller sig länge vid skriftspråkets införande i barnets medvetande. Det är ett mycket abstrakt kommunikationssätt jämfört med talspråket. Barnet känner sig vilse kanske på grund av att minspelet går förlorat?
Kapitlet om teater var intressant. Vygotskij talar om barns förtjusning i hela processen –de vill ofta vara med på alla moment (s.82); från skådespeleriet, till scenografi, rekvisita och kostymtillverkning. Vygotskij tar upp ritandet hos barn som den främsta formen av tidigt skapande. Barnet börjar rita ut minnet och går sedan mot realismen.. Det tar upp en ytterst intressant ståndpunkt om barn och teater som han tillskriver vissa pedagoger. Det är en uppfattning som jag själv stött på: att barn absolut inte skall spela teater eftersom det kan leda till ”fåfänga, onaturlighet osv. hos barnet”. Detta kan jag verkligen inte hålla med om –och Vygotskij ställer sig lite och väger. Jag kan tycka att det inte är nåt fel i att ha en avslutande föreställning i slutet av processen. Det hjälper att knyta ihop säcken och allt vad barnen lärt sig blir synligt för dem och deras föräldrar. Barn är inriktade på handlandet mer än resultatet. Det som inte får glömmas bort är att vägen dit skall vara meningsfull och rolig för barn och vuxna. Vygotskij säger att en riktig barnens teater (s.84) innebär att barnet ska ha gjort allt själv. Nu tror jag inte Vygotskij menade så fyrkantigt att pedagogerna inte får blanda sig. Min erfarenhet är att när pedagogen är medskapande så kan de mest fantastiska saker hända.
Lekens möjligheter av Gunilla Lindqvist
Om Vygotskij levde hade nog han och Gunilla Lindqvist kommit rätt bra överens. Gunilla blir min bro mellan det praktiska görandet och Vygotskijs teoretiska tänkande. Hon ger flera exempel om hur vi förskolepedagoger kan locka barn till dramalek. På ett överskådligt sätt redogör hon för lek i Sveriges förskolekultur genom tiderna och nämner även några europeiska länders skoltraditioner. Länge har idealet en passiv observerande pedagog, som omärkligt försedde barnet med redskap för att underlätta dennes fria lek (s.53), dominerat. Det har inte haft en central plats utan mer funnits som ett inslag i mängden. Drama har även funnits länge, men utan att dramapedagogiska tankar färgat av sig på verksamheten. Hon talar om dualism mellan vuxenstyrda (bundna) aktiviteter och barnstyrda (fria) aktiviteter och om att finna en balans mellan de två. Lindqvist ger exempel på hur en lekvänlig miljö kan skapas och påvisar skillnaden mellan vuxna och barns behov.(s.66) Lek är inget isolerat fenomen utan flyter ihop med andra uttrycksformer. Hon tar upp folksagan som en bra utgångspunkt när man vill skapa skeenden i barnens vardagslek eftersom folksagan innehåller kamp mot olika öden. Hon dammar också av ordet tema så det känns nytt och spännande med tre infallsvinklar; värld, handling och karaktär.
Av de två böckerna fastnade jag mer för Lindqvists bok, den kändes mer lättillgänglig och Vygotskij förklarades på ett bra sätt. Jag fastnade för de praktiska exemplen hon gav från förskolorna; att göra pjäser för och med barnen. Det vill jag göra!
Diskussionsfrågor
Det som vi kallar skapande är ofta bara den dramatiska födelseakt som är resultatet av ett mycket långvarigt havandeskap, av ett fosters utveckling.(Vygotskij 1995, s. 31)
Hur kan vi pedagoger uppmuntra långa processer och tankebågar? Hur ska vi prioritera vår planeringstid?
Både Vygotskij och Lindqvist ser barnet ur ett helhetsperspektiv. Vad innebär det idag för oss pedagoger i vardagen?
Vetenskapen kontra fantasin – hur finns den motsättningen idag?
Hur kan vi bygga upp lekmiljöer i dagens förskolemiljö: baracker på ett bra sätt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)