Tusen gånger starkare

Vi har skönlitteratur på vår läselista igen - äntligen! Jag har precis lagt ifrån mig Christina Herrströms bioaktuella bok Tusen gånger starkare. Den är full av blyertsmarkeringar. Jag läste verkligen med pennan i handen den här gången. Boken är väldigt tankeväckande. Jag minns när den kom ut. Jag hittade den på biblioteket i Östersund. Jag hade fått mitt första jobb som teaterpedagog på en amatörteater och jag letade material till en pjäs. Jag fick aldrig läst hela - livet kom emellan - men nu läser jag den och möter mig själv - både som lärare och som elev. Jag har varit många av dessa karaktärerna... Det har vi alla. Ingen kan komma undan och säga att du aldrig varit den tysta Signe. Eller Läraren Olle som lägger skulden på andra. Eller Mimi som trycker ner andra för att själv bli större. Eller Saga som ifrågasätter. Eller Musikläraren Björn som har förmågan att se varje elev.

Jag hoppas bara att jag kan vara som Björn lite oftare. Jag vet att jag varit det vid vissa tillfällen. Men jag vet även att jag varit raka motsatsen vid andra. Jag erkänner det - men jag är ju såklart inte stolt över det.

Läs boken!

(jag ska nog gå och se filmen också)

Processkrivande kring Fanny Ambjörnssons avhandling

Bilden visar en dörr med en vaddå? Är det bara vaddå som går in genom dörren? Vad händer om en annan än Vaddå går in? Blir man en vaddå när man varit där inne? Kan dörren vara låst för vissa?

"Genus måste nämligen ständigt återskapas för att vara övertygande. Och detta återskapande - denna nödvändiga upprepning - som gör att genus inte kan betraktas som ett statiskt tillstånd. Snarare måste det ses som ett verb, ett oavbrutet pågående - en process." Fanny Ambjörnsson En Klass för sig s. 13.

Göra, tillverka genus. Det är rolltagande och rollgivande. Många barn strävar lång tid med sitt genusgörande - med hjälp av lekar, attribut, tix. Livet är en teater och du kan få vilken roll som helst - du måste kunna spela den bra bara. Den jobbigaste rollen är den odefinierade. Människor runt dig behandlar dig efter de signaler du sänder ut. En kung blir bara kung i undersåtars sällskap. Men samtidigt får du en roll - som du säger ja eller nej till. Har du sagt ja är det ibland svårt att tacka nej senare.

Jag ser alla dessa uttryck för rollgestaltning väldigt tydligt. Jag ser att efter åk 4 händer något med mina dramagrupper. Gruppdynamiken ändras. Inte så sällan försvinner alla killar till andra fritidsaktiviteter. Jag funderar på hur jag kan undersöka detta närmare med akademiska förtecken. Går det?

Jag vill sluta apa mig - jag vill bara bli en (man)

Läser just nu Bo Sundins "Den kupade handen" som är en av böckerna på teknikkursens lista. Det är väldigt intressant hur nära teknikens utveckling står samhällsutvecklingen. Det är något som jag känner inte kommit fram under min skolgång. Inte uttalat i allafall. Jag är fascinerad över människans uppfinningsrikedom och förmåga att hela tiden utveckla saker som komplicerar och underlättar vardagen - eller bara förnöjer. Datorer känns som piece of cake i jämförelse med konstruktion av pyramider och katedraler och att hitta på hur man kan göra upp eld. Enligt King Loui i Djungelboken är förmågan att göra upp eld det som skiljer honom från Mowgli.

Intressant är också att se klyftan mellan filosofin och den praktiska hantverken. Genom skriftspråket har människor genast skapat kontroll genom envägskommunikation. Det blir ett maktmedel att påverka människor. Det liknas vid dagens datoranvändare och datorvägrare - vilka de förra har makt över de senare. Det framträder ett mönster att hålla sig uppdaterad inom modern teknologi och kommunikationsmedel ger makt. Kunskap ger makt för att somliga har det och andra inte - lite som Mowgli har makt över King Louie som inte har kunskapen om att göra upp eld.

Kan inte låta bli att fundera över om det var en man eller kvinna som upptäckte eldens fördelar och lärde sig bemästra den? Va säger oss sångtexten till King Loui egentligen?
Försök inte lura mig gosse jag inga konster tål

Att känna till hur eld blir till är mina drömmars mål

Din hemlighet vill jag veta Hör nu säg hur det går till

för då blir jag visst en man till sist och det är vad jag vill

Det var sådana som King Louie som fick oss människor nyfikna och ambitiösa - kanske lite för ambitiösa för vårt eget bästa ibland...

Varför pedagogisk dokumentation?

”I penseldraget, formandet av leran eller i leken skapas meningen.” (Taguchi:1997:38)

Lenz Taguchi skriver i sin bok; ”Varför pedagogisk dokumentation?” hur vi pedagoger genom att dokumentera barnens aktiviteter kan göra deras kunskapsutveckling synlig både för dom själva och oss. Hon vill även att pedagogen ska får syn på sin egen roll (som kulturbärare) som företrädesvis är som (Taguchi:1997:54) medkonstruktör i barnets kunskapande. Men vi pedagoger måste ha lika mycket tålamod med oss själva som vi har med barnen; Rom byggdes inte under en natt. Taguchi förespråkar en pragmatisk inställning till pedagogernas yrkesutövande. Hon säger att vi ska locka fram kunskapsbegäret genom att erbjuda material att utforska med (Taguchi:1997:59).

Lenz-Taguchi (Taguchi:1997:14) beskriver hur nya pedagoger kommer ut i en verksamhet med nya idéer men ändå efter några år är inkörda i sina kollegors hjulspår – som kan vara snarlika över hela landet. När jag läser detta kopplar jag det till Pedagogiska Magasinets senaste nummer med temat ”det sitter i väggarna”. Det är svårt att komma in i ett sammanhang där det finns ”ett sätt” som man alltid håller sig till. Detta kan jag känna igen mig ifrån mitt yrkesutövande, mina innovativa idéer möttes oftast med ett ”ja, ja du lugnar nog ner dig om 10 år!”. Makten över den pedagogiska verksamheten säger Taguchi (och hänvisar till Foucault), kommer inte helt och hållet uppifrån eller nedifrån – den skapas utav varje enskild individ. Det viktigaste tycker hon är att se att pedagogen alltid är delaktig i detta maktskapande. Makten att omskapa äger alla (Taguchi:1997:32).

Det påverkar vilken grundsyn samhället har; vilket religion som utövas, vilken politik som förs. I Sverige har vi länge haft en socialdemokratiskt styre – vilket påverkat åt ett annat håll än om det varit ett högerorienterat parti som haft majoritet. Sveriges sekulariserade samhälle påverkar också olika än i ett land där en religion är enarådande accepterad. Hon berättar om olika diskurser, sättet att tala om och uttrycka sig om, som kan förekomma. En diskurs kan vara till exempel vår läroplan Lpfö98.

En mycket intressant aspekt Lenz Taguchi tog upp var rummet (Taguchi:1997:20); hur rummet talar om för oss hur det ska användas. Hon tar exempel från ett besök på ett daghem med en lekhall och en ateljé som ger helt olika instruktioner till barnen om vad de förväntas göra i dessa miljöer. Rumsmässigt har Svenska Förskolan ofta försökt efterlikna ett hem, vilket ligger rätt långt från Frankrikes skolsal eller Englands laboratorium Jag återkopplar gärna till förra litteraturseminariets diskussion om vad rummet ger och tar för något. Hur kan vi skapa barnanpassade, som förser barn med varierade aktiviteter, rum?

Lenz Taguchi berättar att Förskolan i Sverige har skapat en stark identitet mitt emellan hemmet och den offentliga skolan. Sveriges förskolepedagogik har haft en helhetssyn som innebär att alla barnets timmar på daghemmet räknas som pedagogiska, detta är ett arv från Friedrich Fröbel. Barnet lär sig hela tiden och inte på speciella stunder. Det tematiska arbetet har satt vetandet i ett sammanhang, vilket hjälper barnet att sortera och bearbeta kunskapen. Det har varit rätt mycket lärarcentrerad (Taguchi:1997:30) verksamhet där pedagogen haft svaret som den lotsar barnen till. Barnet blir närmast ett objekt att strukturera upp så att det uppnår och följer vår vilja. De öppna frågorna, det gemensamma undersökandet har inte varit så bra representerat.

Ett citat jag fastnade för var följande,

Inlärning är alltså ett samspel mellan kroppen och omvärlden och inte en rent intellektuell process. Det handlar om att kroppen erövrar världen och inlemmar världen i sig själv.
Taguchi s. 36

Detta tordes för mig vara själva essensen av lärandet. Upplevelsebaserat lärande inbjuder till att hitta sin egen kunskap och bedömer inte resultatet i termer om rätt och fel. Taguchi (Taguchi:1997:37) menar på att det är fördelaktigt att arbeta med skapande eller konstnärliga materiell. Jag håller med eftersom det inte alla parametrar är givna och resultatet inte är helt fastställt. Min erfarenhet föder det kaosartade skapandet en ordning i barnens görande. På vägen har de tid att ställa frågor. Som Lpfö98 uttrycker det:

Förskolan skall vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de
förs fram. Varje barn skall ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar
och göra val utifrån de egna förutsättningarna.
Lpfö98

Taguchi tror inte på en absolut kunskap, kunskap skapas i samklang med andra och är ständigt föränderlig. Stagnerad kunskap är inte värd något. Det går inte att se ett textstycke utan kontexten, bibeln har till exempel olika betydelser i olika religioner.

Jag noterar att historiskt sett sågs kvinnor ha bättre moral än män (Taguchi:1997:23). Därför lämpade sig kvinnor för barnuppfostran bättre än män. Jag frågar mig om denna uppfattning finns kvar? Jag har upplevt att män som arbetar på förskolor ofta får nöja sig med två rollval; antingen macho eller spillevinken.

Flickor och pojkar skall
i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och
intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.
Lpfö98

Det finns mycket att prata om när det gäller genusperspektivet i vår yrkeskår; jag har träffat ett 20-tal anställda män på förskolor jag varit ute i; endast en av dessa har varit utbildad. Det känns ofta som om kvinnor måste ta i mycket mer för att bli synliga i en verksamhet.

Frågor

Om vi ständigt förändras i samspel med andra människor, hur påverkar det vår syn på genusen?

Lenz-Taguchi berättar att i Reggio Emilia (Taguchi:1997:53) arbetar de ofta i åldershomogena grupper. Jag frågar mig vilka för och nackdelar det medför?

Är en dokumenterande pedagog passiv? Är det en tillbakagång till utvecklingspsykologins analyserande?