makten kan var oväntad

Reflektion över min nya roll

Litteraturseminarium på pedagogen i Göteborg är väldigt olikt Pedagogen i Örebro. De djupa samtalen är på nått förbytta mot flygövningar precis ovanför texten. Det känns som att diskussionen förs endast för att det står på schemat. Det känns inte grundat. Var är det goda samtalet där alla hörs för att de har något att säga? Här spaltar vi upp bitar av boken som alla läst. Ingen möter någons blick.

Jag känner att jag inte är så aktiv i det här ämnet. För att få ut nåt måste man ta in och det tar en stund för mig och matten att kommunicera - helst skulle jag vilja ha en kontakttolk bredvid. För jag är nog blind.

Det kunde vara så intressant. Men så förminskar alla det till en bok och lyfter inte huvudet och ser helheten.

Jaja. Jag ska egentligen inte klaga för jag hade inte mod att säga.

Men det är viktigt att dokumentera för en tredje part. Det gör jag i viss mån nu. Även om 3e part är väldigt diffus. nästa vecka är det VFU igen - jag kommer ut till två tredjedelars kända barn och ett helt nytt arbetslag (förutom en jag känner som är på semester). Spänning i luften. Vilka är dessa pedagoger och var kan jag möta dom?

F-2a eller homogen klass?

Varit ute sedan onsdag på VFU nu. En diskussion slår mig, detta med åldershomogena indelade klasser kontra åldersheterogena F-2or. Vad finns det för fördelar och nackdelar? Och hur är f-2 organiserade så vi får mest fördelar ut av det?

De som är emot F-2 klasser säger att åk 2 blir understimulerade. Att Förskolebarnen blir för tidigt inskolifierade. Att ettorna försvinner i mängden. Att det blir mycket logistik istället för lärande.

De som är för F-2 klasser menar att ålderssegregeringen motverkas, att tillsammansarbetet främjar samarbetsegenskaper, att de går att dela upp klassen i grupper efter behov - större och mindre och att fler lärare kan vara i gruppen.

Jag vet inte vad jag tycker.

Varför pedagogisk dokumentation?

”I penseldraget, formandet av leran eller i leken skapas meningen.” (Taguchi:1997:38)

Lenz Taguchi skriver i sin bok; ”Varför pedagogisk dokumentation?” hur vi pedagoger genom att dokumentera barnens aktiviteter kan göra deras kunskapsutveckling synlig både för dom själva och oss. Hon vill även att pedagogen ska får syn på sin egen roll (som kulturbärare) som företrädesvis är som (Taguchi:1997:54) medkonstruktör i barnets kunskapande. Men vi pedagoger måste ha lika mycket tålamod med oss själva som vi har med barnen; Rom byggdes inte under en natt. Taguchi förespråkar en pragmatisk inställning till pedagogernas yrkesutövande. Hon säger att vi ska locka fram kunskapsbegäret genom att erbjuda material att utforska med (Taguchi:1997:59).

Lenz-Taguchi (Taguchi:1997:14) beskriver hur nya pedagoger kommer ut i en verksamhet med nya idéer men ändå efter några år är inkörda i sina kollegors hjulspår – som kan vara snarlika över hela landet. När jag läser detta kopplar jag det till Pedagogiska Magasinets senaste nummer med temat ”det sitter i väggarna”. Det är svårt att komma in i ett sammanhang där det finns ”ett sätt” som man alltid håller sig till. Detta kan jag känna igen mig ifrån mitt yrkesutövande, mina innovativa idéer möttes oftast med ett ”ja, ja du lugnar nog ner dig om 10 år!”. Makten över den pedagogiska verksamheten säger Taguchi (och hänvisar till Foucault), kommer inte helt och hållet uppifrån eller nedifrån – den skapas utav varje enskild individ. Det viktigaste tycker hon är att se att pedagogen alltid är delaktig i detta maktskapande. Makten att omskapa äger alla (Taguchi:1997:32).

Det påverkar vilken grundsyn samhället har; vilket religion som utövas, vilken politik som förs. I Sverige har vi länge haft en socialdemokratiskt styre – vilket påverkat åt ett annat håll än om det varit ett högerorienterat parti som haft majoritet. Sveriges sekulariserade samhälle påverkar också olika än i ett land där en religion är enarådande accepterad. Hon berättar om olika diskurser, sättet att tala om och uttrycka sig om, som kan förekomma. En diskurs kan vara till exempel vår läroplan Lpfö98.

En mycket intressant aspekt Lenz Taguchi tog upp var rummet (Taguchi:1997:20); hur rummet talar om för oss hur det ska användas. Hon tar exempel från ett besök på ett daghem med en lekhall och en ateljé som ger helt olika instruktioner till barnen om vad de förväntas göra i dessa miljöer. Rumsmässigt har Svenska Förskolan ofta försökt efterlikna ett hem, vilket ligger rätt långt från Frankrikes skolsal eller Englands laboratorium Jag återkopplar gärna till förra litteraturseminariets diskussion om vad rummet ger och tar för något. Hur kan vi skapa barnanpassade, som förser barn med varierade aktiviteter, rum?

Lenz Taguchi berättar att Förskolan i Sverige har skapat en stark identitet mitt emellan hemmet och den offentliga skolan. Sveriges förskolepedagogik har haft en helhetssyn som innebär att alla barnets timmar på daghemmet räknas som pedagogiska, detta är ett arv från Friedrich Fröbel. Barnet lär sig hela tiden och inte på speciella stunder. Det tematiska arbetet har satt vetandet i ett sammanhang, vilket hjälper barnet att sortera och bearbeta kunskapen. Det har varit rätt mycket lärarcentrerad (Taguchi:1997:30) verksamhet där pedagogen haft svaret som den lotsar barnen till. Barnet blir närmast ett objekt att strukturera upp så att det uppnår och följer vår vilja. De öppna frågorna, det gemensamma undersökandet har inte varit så bra representerat.

Ett citat jag fastnade för var följande,

Inlärning är alltså ett samspel mellan kroppen och omvärlden och inte en rent intellektuell process. Det handlar om att kroppen erövrar världen och inlemmar världen i sig själv.
Taguchi s. 36

Detta tordes för mig vara själva essensen av lärandet. Upplevelsebaserat lärande inbjuder till att hitta sin egen kunskap och bedömer inte resultatet i termer om rätt och fel. Taguchi (Taguchi:1997:37) menar på att det är fördelaktigt att arbeta med skapande eller konstnärliga materiell. Jag håller med eftersom det inte alla parametrar är givna och resultatet inte är helt fastställt. Min erfarenhet föder det kaosartade skapandet en ordning i barnens görande. På vägen har de tid att ställa frågor. Som Lpfö98 uttrycker det:

Förskolan skall vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de
förs fram. Varje barn skall ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar
och göra val utifrån de egna förutsättningarna.
Lpfö98

Taguchi tror inte på en absolut kunskap, kunskap skapas i samklang med andra och är ständigt föränderlig. Stagnerad kunskap är inte värd något. Det går inte att se ett textstycke utan kontexten, bibeln har till exempel olika betydelser i olika religioner.

Jag noterar att historiskt sett sågs kvinnor ha bättre moral än män (Taguchi:1997:23). Därför lämpade sig kvinnor för barnuppfostran bättre än män. Jag frågar mig om denna uppfattning finns kvar? Jag har upplevt att män som arbetar på förskolor ofta får nöja sig med två rollval; antingen macho eller spillevinken.

Flickor och pojkar skall
i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och
intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.
Lpfö98

Det finns mycket att prata om när det gäller genusperspektivet i vår yrkeskår; jag har träffat ett 20-tal anställda män på förskolor jag varit ute i; endast en av dessa har varit utbildad. Det känns ofta som om kvinnor måste ta i mycket mer för att bli synliga i en verksamhet.

Frågor

Om vi ständigt förändras i samspel med andra människor, hur påverkar det vår syn på genusen?

Lenz-Taguchi berättar att i Reggio Emilia (Taguchi:1997:53) arbetar de ofta i åldershomogena grupper. Jag frågar mig vilka för och nackdelar det medför?

Är en dokumenterande pedagog passiv? Är det en tillbakagång till utvecklingspsykologins analyserande?