Valbar läsupplevelse

Nu har jag läst klart min "valbara" bok för delkursen. Typiskt nog har jag under tiden hittat flera andra böcker jag skulle vilja ha läst också - men jag gillar att avsluta påbörjade projekt och de andra böckerna får vänta tills det finns tid över. Jag är inte en person som läser, jag önskade att jag var det - för det goda exemplets skull. Jag har dålig koncentration, att hålla koncentrationen uppe kräver mycket energi. Det krävs koncentration för att läsa och föstå. För mig gör det att det inte blir så många böcker utöver kurslitteraturen.

Men nu tänkte jag göra en kort sammanfattning om min läsupplevelse denna gången.

Det första jag gör med en bok i handen är att betrakta den. Det exemplar jag fått tag i var riktigt slitet. Pärmens framsida är lös och delar av framsidan är avskavd. Söndernött. Boken har inte åldrats med värdighet om vi säger så. Jag öppnar boken och får reda på vad boken heter. Boken som jag valde heter Kreativ Matematik, skriven av Gudrun Malmer, utgiven på Ekelunds förlag 1990. Min första tanke; jaha boken kom ut när jag var 5 år. Det vill säga att den funnits i 20 år. 1990, Lgr80 sjöng på sista versen och datorer var fortfarande inte vardag. Jag försöker tänka mig tillbaks i tiden. Gudrun Malmer har jag hört om, hon har lärarna på matematikkursen refererat flitigt till. Så det är här hon gömt sig.

Jag läser om en matematikundervisning som går från helhet till del. Malmer kallar det Matemtatik på Talets Grund som en koppling till Ulrika Leimars Läsning på Talets Grund. Jag som närmast innan det här matematikäventyret kommer från mitt inriktningsår i svenska känner igen mig. Matematik och svenska flätas samman för mina ögon och jag trivs i korsreferenserna. Författaren talar om det problembaserade lärandet, om samspelet mellan göra-pröva och tänka-tala. Malmer ger många argument för att läroboken ska få en mindre framträdande roll. Hon talar om behovet av specialpedagoger innan dessa fanns, om friskvård istället för sjukvård, det vill säga att förebygga svårigheter. Men hon fråntar inte eleven sitt ansvar - det är eleven som kunskapar - inte pedagogen, pedagogen är den nyfikna, frågvisa och sambandsvisande samarbetspartnern. Jag finner samma reflektioner jag haft om snuttifieringsmentaliteten i skolan, om behovet av långa sammanhang med tydlig byte av fokus från resultatet till själva processen. Frågorna är viktigare än svaren. Jag känner igen whole language-tankarna om att bygga upp ett gemensamt begreppslandskap. Gudrun Malmer tar in förskolepedagogikens helhetstänkande i skolan, barnet i fokus.

Hennes presentation av Cruisenairestavar är intressant. Att visa på propotioner och att uppskatta storlekar utan att använda siffror. Hade varit roligt att se dessa användas på riktig.

För nästan alltid när jag stänger en bok uppstår en torr känsla i munnen. Böcker är alltid böcer, en sekundärkälla. De lever inte. Metoder i bok kan aldrig överträffas av att höra på en klok. Eller uppleva själv, det är alltid det bästa tycker jag - det går inte att ersätta med böcker. Mer upplevelsebaserat lärande!

En random reflektion; denna boken har funnits under hela min skolgång - inte har jag märkt av detta arbetsätt. Vad är det som gör tröskeln så hög mellan teori och praktik?

Intressant läsning måste jag säga ändå!

Genrepandet

bilden är hämtad från ett projekt jag gjorde på Östersunds Teateverkstad 2006.

Att röra sig mellan studentidentitet och läraridentitet varje dag är rätt spännande. Speciellt när hjärnan inte hänger med till hundra procent, som i torsdags när man börjar spontant stickprovsanalysera sin arbetsplats med mattfilter. Å ena sidan finns universitetet med sin en sak i taget mentalitet - eller tusen ting i samma sak kanske mer. Å andra sidan finns jobbet som består av massa saker som händer samtidigt - många människor att koordinera runt - så smärtfritt som möjligt.

I torsdags åkte jag direkt från en heldag i ekvationer till genrep för dans och musikaleleverna på min arbetsplats. Kände hur fokuset förskjuts från lilla studentjaget till det större arbetsledarjaget. Ljus ska fixas, danssteg sitta, dialog ska höras - helst till sista raden, barn ska underhållas under tiden de väntar på att få dansa sitt dansnummer, barn ska övertalas att ställa sig på scenen - den är inte farlig - även om den är stor, musikalelever ska få en uppsjungning så deras röster håller. Multitasking och översiktsflygning. Men ändå. Matematiken smyger sig på, hur fördelar vi elever jämnt på dansgolvet? (hej geometri) hur många minuter kan varje grupp ha på scenen och när? (hej division och uppskattning) Hur många Parkanne-strålkastare behövs för att bakre raden ska synas? (hej erfarenhet) Hur ska det rörliga ljuset disponeras så de inte trasslar eller korsar varandra? (hej eulers formel) Danserna visas uppdelat i sina prydliga 8:0r. (Hej upprepad addition) Barnen räknar som besatta - hur många åttor går det på första refrängen? (hej multiplikation) Var ska vi hamna när sista åttan är slut på Blackouten? (hej rumsuppfattning).

Ja ni förstår - om allt det här är matte - hur kan jag då ha ägnat 18 år av mitt liv åt att hata det? Självklart har jag inte hatat dessa aktiviteter - jag älskar att organisera och låta kaoset bero till just rätt stund, jag älskar att möta människor i de här situationerna och jag älskar att kunna göra en skillnad för människor, ge dem en upplevelse av att lyckas - som de kan de bära med sig. Mitt jobb och mitt kall. Min danslärarkollega har gjort ett helt fantastiskt jobb under terminen med alla koreografier och eleverna trivs på scenen. Våra gemensamma musikalelever har också gjort stora framsteg och tar bättre plats på scen än någonsin.

Och vem kan motstå en 3åring som dansar med en rytmiksjal - eller musikalelever som hittar komiska effekter på scenen och vågar improvisera loss- inte jag. På måndag får jag se alla solrosorna till elever växa till nya höjder - dags för premiär. 17.30 och 19.00 i Mimers Teater.

Jag har världens bästa jobb!