Skrivprocessen

Skrivprocessen är en jobbig manick. först kommer ingenting. Sen ingenting mer. Och sen aldrig något alls.

Men så plötsligt. SPLASCH: Ketchupeffekten!

Det är nåt som händer - orden flyter på och bara finns där. Alla roller börjar leva ett eget liv och så finns där plötsligt ordet Ridå - vilket betyder att sista repliken är sagd.

Alice har suttit långt inne. Det har funnits så många trådar. Det har inte varit enkelt att hitta och trassla ut de röda trådarna. Dörrar, kaniner, krympningar, haremsdansare, larver - plötsligt är alla där. alla talar till varandra i nåt mönster som är svårgreppat.

men nu så! nuuuuu är manuset till Alice i Underlandet klart! Alla danser, alla sånger, alla repliker - allt sitter på plats. Vill ni se resultatet? 24 maj spelar Kungälv Kulturskola upp detta äventyr. Tills dess kan ni gå in på Dreamteam Maschmallows hemsida och hålla er uppdaterade. Just nu finns det rykande färska videointervjuer med skådisarna där.

...litet om skådespeleri...

det kan vara skrämmande ibland när en roll tar över, när rollen sätter upp villkor och börjar leva låda inuti sig själv. obehagskänslan av att någon annan huserar och använder min fysiska varelse. Är det den som får min rolltolkning att tveka i den här gången? Det är som att mitt eget väsen tvekar med att släppa in denna påhittade varelses manér. När scentiden är såpass liten får mycket av det tysta livet utanför scenen hittas på. Karaktärsbeskrivning och presentation. Anslag. Att krypa in i en tid som knappt någon minns eller uppmärksammar längre. Svunna tider mellan världskrigen.

Allt detta pågår samtidigt som mitt privata jag bråkar med omtentor, manusskrivning, bussförbindelser, livet, livet, livet! Det är inte något vakuum i min verklighet. Men rollen verkar existera under en ostkupa.

Kom och se Änkeman Jarl i sommar!

Några av Nellas frågor

Jag surfar in på Nellies blogg titt som tätt, vi känner inte varandra egentligen - men vi har gått samma utbildning vid olika tillfällen. Idag hade hon några frågor som jag känder var väldigt intressanta - jag tar det som en utmaning och reflekterar omkring dessa.

1. Får man säga vad som helst i en teaterövning?
Män får väl alltid säga vad de tycker utan konsekvenser - eller? (skämtar bara)
Frågan känns lite kontextbunden. Jag vet inte om detta är ur ledarperspektiv eller ur deltagarperspektiv. Ur ett ledarperspektiv har jag ett större ansvar att välja mina ord. Det är jag som anslår takt och ton. Jag blir mycket ofta en modell som deltagarna testar tills de hittar/vill visa sitt egna uttryck. Det är viktigt att jag som ledare även gör klart att det som händer i teaterövningen är fiktivt. Omständigheterna ändras dock om ledaren kör en Lärare-i-Roll -metod. Men då ligger ofta syftet i att provocera deltagarna till aktion å andra sidan. Som deltagare kan jag känna mig friare. I en teaterövning borde jag vara fri att göra vad som krävs för att visa min idé eller impuls så länge det inte skadar någon. Jag var med om en gång att en persons första impuls var att slå till sin motspelare. Det var över gränsen. Ordet däremot ska vara fritt - ibland behöver vi människor gestalta rätt obehagliga karaktärer för att bearbeta sina íntryck. Jag brukar se teaterövningar som flyglektioner - ibland lyfter hen några centimeter från marken bara - ibland flyger hen högt över alla bedömmande blickar.

Skiljer sig kroppsspråket på teaterscenen från verkligheten?
Det kan göra det. Det beror sig på hur medveten scenkonstnärerna är. Mina elever brukar, under dramalektionerna starta med sitt eget kroppsspråk - allt vartefter de samlar mod och nyfikenhet går de över till ett mer medvetet uttryck. Vuxna nybörjare kan det ibland vara tvärt om med. De är så medvetna att rörelsen uteblir. De blir så att säga fångna i sin egen kropp.
När sedan teaterlektionerna kommer börjar vi skilja på scen och av scen. På scen behövs förstorade rörelser, tydlig mimik och ibland ur ett vardagsperspektiv överdriven karaktärisation. Detta har mycket med att göra vad för sammanhang, kontext igen, teatern är. På en liten intim scen behövs kanske inte dessa överdrivna stora gester. Där kan fler nyanser användas och spelet skådis-publik one-to-one undersökas. Ytterst har vi en berättelse, den försöker vi få vår publik att förstå. Helst ska de också veta om och vad för statement vi gör. Då har vi lyckats. Detta är en stoor fråga - oändlig. Jag kommer fortsätta tänka.

Finns det rätt och fel inom teatern?
Nej. Men personligen tycker jag teater som inte berättar och berör alltid är fel.

Finns det plats för demokrati inom teatern?
Kontext. Kontext. På en Kulturskola finns det ibland inte tid till direktdemokrati tyvärr. Många beslut måste fattas av läraren under veckorna eftersom eleverna bara är där en gång om veckan - kanske två. Demokrati är en tolkningsfråga... Jag får en motfråga i huvudet; vad är demokratiskt inom teater? Jag har varit med i processer där det varit stormöten om allt och då menar jag absolut allt! Från fikabrödsval till färgfilter till regi till manusförändringar till kostymdetaljer and so on. Då tycker jag inte det är bra demokrati. Då litar ingen på de produktionsansvarigas omdöme. Det är väldigt tidsödande att rösta fram varenda beslut - och frågan är om deltagarna blir mer nöjda? Jag tror på demokrati i den mening att det alltid går att som enskild person ha en åsikt. Du kan också alltid säga att du inte känner dig bekväm i ett sammanhang. Men att frånta Regissören sitt uppdrag eller klaga på ljussättning utan att ge konstruktiva förslag är inte demokratiskt. Alla skall ha respekt för allas arbete och åsikter.

Pinsamheter inom teatern
Ja, här måste jag säga min personliga åsikt. Oprovocerat naket tycker jag är pinsamt. Det är någonting med teatermänniskor och kläder - de verkar inte gilla varandra. Mitt största exempel är lånat från filmen: När hon blonda tjejen i Så som i Himmelen bara plötsligt klär av sig helt naken. Det tycker jag är så pinsamt att jag vrider mig bara av minnet...

Teateryrken/utbildningar
Laddat ämne. Utbildning kan öppna dörrar och ge nya perspektiv. Men det kan också stänga dörrar och stänga in ett begrepp inom ett a4. Det finns vissa tillfällen som jag känt mig stympad i utbildningssammanhang. Dumförklarad för att jag inte delat de rådande definitionerna om teater. En sommarvecka var vi på gamla Teaterhögskolan i Stockholm. Vi var där för en sommarkurs på 3 veckor. Meningen var att vi skulle ha en dialog om teaterpedagogeri - trodde jag. Men det vi bjöds på var total monolog om hur det var och vad en teaterpedagog var. Plötsligt var Teaterpedagog likamed Keve Hjelm och djupläsning, det var likamed skådespelarkonst endast. Glöm resten av teateruttrycken. Jag såg hur de förminskade min yrkestitel till någon som bara lär ut just skådespeleri. Det var inte alls roligt. Då kände jag mig stympad. För Teaterpedagogeri handlar om livet, om döden, om grupper, om personer, om berättande, berättande, berättande, om ljus, ljud, musik, dans, rörelse, kostym, smink, scenografi och många fler områden. Teaterpedagogutbildningen handlade mycket om behörighet. Behörighet att undervisa. Behörighet att påstå. Behörighet och behörighet. Min egna fundering var mer existensiellt just då: har jag civil behörighet för att vara ledare? Innebörden av Utbildning förändras hela tiden. Det viktigaste jag tror är att du får utbildning i att ta för dig - att tro på dig och att jobba för dig själv. Entreprenörskap. Det finns inga jobb där ute - du måste skapa dem och framförallt motivera och sälja in dig. Ja. Kan skriva mer om detta. inte uttömt på långa vägar.

Genus inom teatern
Är väldigt intressant. Kan skriva hyllmetrar. Just i vår/sommar är jag projektledare för ett musikalteaterprojekt där vi ställer genus i fokus och kön på ända... Mer info http://rominaochjulius.blogspot.com

Barnteater eller barnslig teater?
Förstår inte - vad är barnslig teater? Skulle barnslig vara ett nedsättande ord? Jag gör mycket barnteater - i den mening att det är, för, med och delvis av barn. Barn som spelar för andra barn växer - de ger ett exempel. Kan hen så kan jag. Upplys mig gärna vad som menas med frågan!

Och slutligen - jag har ju inte aning om ifall jag tolkat frågorna rätt. Men ge gärna kommentarer på tankarna! Detta var något jag gick igång på och behövde diskutera med mig själv om - och gärna med andra. Va sägs om Tepeseminarium i Maj här i gbg på ATR-kongressen? Vore fantastiskt!

Teater ett sätt att få vuxna att lyssna

Nu var det längesedan jag skrev om det viktigaste uppdraget jag har om dagarna. Att lyssna.

Vuxna måste börja lyssna på barnen sa Anna Lindh. Så säger konventionen om barns rättigheter. Så säger även jag.

Jag är lärare. Jag behöver lyssna. Jag ser hur mycket barn behöver någon som lyssnar på deras tankar, åsikter och omvärldsanalyser. Det ser jag så tydligt, varje kväll på Kulturskolan. Där får livet ta plats. Där får berättande stå i fokus. Barnen och ungdomarna berättar, delar med sig och bjuder även in mig i deras tänkande. Vi väljer ut berättelser som vi formar vidare till långa vindlande långpromenader. Några av dessa borderar vi länge på, till slut finns det en vacker färgsprakande duk med trådar från alla med. Vi sätter ljus på det och bjuder in en publik. Ofta kommer vuxna, de kommer för att se - men de får lyssna. Lyssna på det mina fantastiska elever hittat på tillsammans. Den kvällen får de vuxna lyssna på sina och andras barn.

Det är värt, så mycket värt och det behövs sådana här sammanhang. Hur får de finnas i den obligatoriska skolan?

En ny termin är under uppsegling

Som både Kulturskolelärare och Lärarstudent är terminerna lite olika - men på jobbet är alltså vårterminen igång. Det är vår och det är mycket roliga saker som händer. Idag har jag haft samarbetsträff med mina 2 dans och körpedagog kollegor som ska sjösätta ovanstående pjäs tillsammans med mig och hundra kids i åldrarna 4-14. Jag satt med affischen nu på kvällen för på jobbet var det stört omöjligt att hinna med det. Det finns så mycket att prata om när hen kommer tillbaka från uppehåll. Vi är kreativa till tusen på Kulturskolorna runtom i landet. Jag känner verkligen hur vi lyfter när vi ses tillsammans - ofta är ju Kulturskolelivet ensamjobb. Vi lyckas at vara ett vi bland alla starka och självständiga vardagskonstnärer. Nu kan jag knappt vänta tills eleverna kommer på måndag... Ojojoj vad jag är peppad och taggad. Yes. Nu är det dags att kasta loss!

Genrepandet

bilden är hämtad från ett projekt jag gjorde på Östersunds Teateverkstad 2006.

Att röra sig mellan studentidentitet och läraridentitet varje dag är rätt spännande. Speciellt när hjärnan inte hänger med till hundra procent, som i torsdags när man börjar spontant stickprovsanalysera sin arbetsplats med mattfilter. Å ena sidan finns universitetet med sin en sak i taget mentalitet - eller tusen ting i samma sak kanske mer. Å andra sidan finns jobbet som består av massa saker som händer samtidigt - många människor att koordinera runt - så smärtfritt som möjligt.

I torsdags åkte jag direkt från en heldag i ekvationer till genrep för dans och musikaleleverna på min arbetsplats. Kände hur fokuset förskjuts från lilla studentjaget till det större arbetsledarjaget. Ljus ska fixas, danssteg sitta, dialog ska höras - helst till sista raden, barn ska underhållas under tiden de väntar på att få dansa sitt dansnummer, barn ska övertalas att ställa sig på scenen - den är inte farlig - även om den är stor, musikalelever ska få en uppsjungning så deras röster håller. Multitasking och översiktsflygning. Men ändå. Matematiken smyger sig på, hur fördelar vi elever jämnt på dansgolvet? (hej geometri) hur många minuter kan varje grupp ha på scenen och när? (hej division och uppskattning) Hur många Parkanne-strålkastare behövs för att bakre raden ska synas? (hej erfarenhet) Hur ska det rörliga ljuset disponeras så de inte trasslar eller korsar varandra? (hej eulers formel) Danserna visas uppdelat i sina prydliga 8:0r. (Hej upprepad addition) Barnen räknar som besatta - hur många åttor går det på första refrängen? (hej multiplikation) Var ska vi hamna när sista åttan är slut på Blackouten? (hej rumsuppfattning).

Ja ni förstår - om allt det här är matte - hur kan jag då ha ägnat 18 år av mitt liv åt att hata det? Självklart har jag inte hatat dessa aktiviteter - jag älskar att organisera och låta kaoset bero till just rätt stund, jag älskar att möta människor i de här situationerna och jag älskar att kunna göra en skillnad för människor, ge dem en upplevelse av att lyckas - som de kan de bära med sig. Mitt jobb och mitt kall. Min danslärarkollega har gjort ett helt fantastiskt jobb under terminen med alla koreografier och eleverna trivs på scenen. Våra gemensamma musikalelever har också gjort stora framsteg och tar bättre plats på scen än någonsin.

Och vem kan motstå en 3åring som dansar med en rytmiksjal - eller musikalelever som hittar komiska effekter på scenen och vågar improvisera loss- inte jag. På måndag får jag se alla solrosorna till elever växa till nya höjder - dags för premiär. 17.30 och 19.00 i Mimers Teater.

Jag har världens bästa jobb!