Skrivprocessen

Skrivprocessen är en jobbig manick. först kommer ingenting. Sen ingenting mer. Och sen aldrig något alls.

Men så plötsligt. SPLASCH: Ketchupeffekten!

Det är nåt som händer - orden flyter på och bara finns där. Alla roller börjar leva ett eget liv och så finns där plötsligt ordet Ridå - vilket betyder att sista repliken är sagd.

Alice har suttit långt inne. Det har funnits så många trådar. Det har inte varit enkelt att hitta och trassla ut de röda trådarna. Dörrar, kaniner, krympningar, haremsdansare, larver - plötsligt är alla där. alla talar till varandra i nåt mönster som är svårgreppat.

men nu så! nuuuuu är manuset till Alice i Underlandet klart! Alla danser, alla sånger, alla repliker - allt sitter på plats. Vill ni se resultatet? 24 maj spelar Kungälv Kulturskola upp detta äventyr. Tills dess kan ni gå in på Dreamteam Maschmallows hemsida och hålla er uppdaterade. Just nu finns det rykande färska videointervjuer med skådisarna där.

Ett fyrfaldigt lever för mina elever!

Kom hem från ännu en lång dag på jobbet.
Mitt underbara jobb med mina fantastiska elever!

De är så glada och goa och jag blir så himla stolt över att se hur bra de tar hand om varandra. Det är aldrig frågan om att jag behöver markera mot någon - ALLA får och ALLA ger plats!

Jag funderar på vad det kan bero på? Vad är det som gör att dessa barn inte bråkar?

Genrepandet

bilden är hämtad från ett projekt jag gjorde på Östersunds Teateverkstad 2006.

Att röra sig mellan studentidentitet och läraridentitet varje dag är rätt spännande. Speciellt när hjärnan inte hänger med till hundra procent, som i torsdags när man börjar spontant stickprovsanalysera sin arbetsplats med mattfilter. Å ena sidan finns universitetet med sin en sak i taget mentalitet - eller tusen ting i samma sak kanske mer. Å andra sidan finns jobbet som består av massa saker som händer samtidigt - många människor att koordinera runt - så smärtfritt som möjligt.

I torsdags åkte jag direkt från en heldag i ekvationer till genrep för dans och musikaleleverna på min arbetsplats. Kände hur fokuset förskjuts från lilla studentjaget till det större arbetsledarjaget. Ljus ska fixas, danssteg sitta, dialog ska höras - helst till sista raden, barn ska underhållas under tiden de väntar på att få dansa sitt dansnummer, barn ska övertalas att ställa sig på scenen - den är inte farlig - även om den är stor, musikalelever ska få en uppsjungning så deras röster håller. Multitasking och översiktsflygning. Men ändå. Matematiken smyger sig på, hur fördelar vi elever jämnt på dansgolvet? (hej geometri) hur många minuter kan varje grupp ha på scenen och när? (hej division och uppskattning) Hur många Parkanne-strålkastare behövs för att bakre raden ska synas? (hej erfarenhet) Hur ska det rörliga ljuset disponeras så de inte trasslar eller korsar varandra? (hej eulers formel) Danserna visas uppdelat i sina prydliga 8:0r. (Hej upprepad addition) Barnen räknar som besatta - hur många åttor går det på första refrängen? (hej multiplikation) Var ska vi hamna när sista åttan är slut på Blackouten? (hej rumsuppfattning).

Ja ni förstår - om allt det här är matte - hur kan jag då ha ägnat 18 år av mitt liv åt att hata det? Självklart har jag inte hatat dessa aktiviteter - jag älskar att organisera och låta kaoset bero till just rätt stund, jag älskar att möta människor i de här situationerna och jag älskar att kunna göra en skillnad för människor, ge dem en upplevelse av att lyckas - som de kan de bära med sig. Mitt jobb och mitt kall. Min danslärarkollega har gjort ett helt fantastiskt jobb under terminen med alla koreografier och eleverna trivs på scenen. Våra gemensamma musikalelever har också gjort stora framsteg och tar bättre plats på scen än någonsin.

Och vem kan motstå en 3åring som dansar med en rytmiksjal - eller musikalelever som hittar komiska effekter på scenen och vågar improvisera loss- inte jag. På måndag får jag se alla solrosorna till elever växa till nya höjder - dags för premiär. 17.30 och 19.00 i Mimers Teater.

Jag har världens bästa jobb!

På jobbet frodas startkablarna

Tid att finna mönster. Tid att finna ordning. Tid att finna reda. Tid att planera. Tid att mötas, stötas, blötas och hitta nya projekt. Kärt återseende med kolleger och bekantskapsbildande med 2 nya medarbetare på Kulturskolan och en nygammal. Den här terminen har jag 35% visstidsanställning. Jättebra! Har fasta tider i höst och det kommer va jättemycket lättare att hålla ordning på vad jag jobbar och vad jag inte jobbar med.

Universitetet dröjer ett tag innan jag behöver ta itu med än. behöver dock läsa en hel del innan skolan sätter fart. matte har aldrig känts så långt borta som nu. Men jag får försöka tänka på Vygotskij som säger att man ska uttöka sin närmaste gräns för att utvecklas kunskapsmässigt.