Teater ett sätt att få vuxna att lyssna

Nu var det längesedan jag skrev om det viktigaste uppdraget jag har om dagarna. Att lyssna.

Vuxna måste börja lyssna på barnen sa Anna Lindh. Så säger konventionen om barns rättigheter. Så säger även jag.

Jag är lärare. Jag behöver lyssna. Jag ser hur mycket barn behöver någon som lyssnar på deras tankar, åsikter och omvärldsanalyser. Det ser jag så tydligt, varje kväll på Kulturskolan. Där får livet ta plats. Där får berättande stå i fokus. Barnen och ungdomarna berättar, delar med sig och bjuder även in mig i deras tänkande. Vi väljer ut berättelser som vi formar vidare till långa vindlande långpromenader. Några av dessa borderar vi länge på, till slut finns det en vacker färgsprakande duk med trådar från alla med. Vi sätter ljus på det och bjuder in en publik. Ofta kommer vuxna, de kommer för att se - men de får lyssna. Lyssna på det mina fantastiska elever hittat på tillsammans. Den kvällen får de vuxna lyssna på sina och andras barn.

Det är värt, så mycket värt och det behövs sådana här sammanhang. Hur får de finnas i den obligatoriska skolan?

Vilka möjligheter finns i uterummet för barn och vuxnas lärande om naturen och människans sociala, motoriska och estetiska utveckling?

Den orörda naturen är numera en plats som många av oss, även i Sverige, måste söka upp. Det är inte en självklar plats att vara på för många ungdomar av idag, därför behövs det lite reklam för den. Det är en plats som känns obegränsad – både i tanken och i praktiken och bildar en naturlig estetisk ram (Owens och Barber:2006:13) att förhålla sig till.

Utomhus behöver inte vara i naturen. Som pedagog kan jag välja att gå ut på skolgården för en lek som kräver mer utrymme än det klassrum jag har förfogande över. En gräsmatta ger mer svängrum åt eleverna att röra sig utan att vi behöver stapla bord och stolar i något hörn. Det kan vara i en sandlåda där vi bygger ett samhälle eller kanske en vattenpöl där vi seglar barkbåtar. Begränsningarna finns bara i vårt huvud.

En mening med att använda naturen som klassrum är det självklara; var skulle vara lättast att hitta en grankotte om inte i skogen? Var är det enklast att förstå hur skalbaggar lever om inte i deras naturliga omgivning? Men utomhusundervisning behöver inte bara vara reserverat för biologiska lektioner. Som Ericsson (2002:23) skriver så kan en samarbetsövning lämna mer avtryck om den görs utomhus eftersom det finns fler sätt att aktivera sinnena på. I en inomhusmiljö är ofta lukt, smak, och taktil stimuli konstant. Det som kan varieras är det visuella och audiella uttrycket. Ett klassrum inomhus tycks mig nästan lite tvådimensionellt i jämförelse med uterummet. En utomhuslektion tillåter och kräver en högre ljudnivå utan att det blir ansträngande för öronen. En urskog har ett kaos som inte tillåts i ett klassrum, men det ser inte stökigt ut. Det ger barn impulser att röra sig, klättra i träd och testa sina gränser (Utomhusdidaktik:2004:183) på ett mycket mer suggestivt sätt än en standardiserad EU-märkt lekplats. Att spela skogsfotboll är ett exempel där hela gruppen kan samlas för att bemästra landskapet och skratta åt omgivningens överraskningar; när marken är ojämn och fylld av träd blir det inte lika prestationsinriktat. Alla är lika bra under omständigheterna, vilket kan locka fram en gemenskap istället för rivalitet. Det påpekas dock att mötet med sin egen kropp och sig själv föregår mötet med omgivningen. Därför bör den individuella upplevelsen satsas på först genom en kollektiv handling som till exempel ett processdrama. I ett processdrama förminskas inte individen – den växer tillsammans med andra. SOU:2004:104 påstår att människan tycker det är lustfyllt att lösa problem. De ägnar sig gärna åt att lära sig nya saker tillsammans med andra. Människor antar gärna uppgifter för att få utmana sin uppfinningsförmåga och kreativitet. Jag håller med.

Hur kommer jag att använda kursens verktyg i min verksamhet på Kulturskolan?

Jag ser hur jag skulle direkt kunna arbeta med detta som en kompletterande kollationeringsmetod för de pjäser mina barn och ungdomar gör. Att använda det gemensamma processdramat som utgångspunkt för improvisationer kring pjäserna. I höst börjar jag arbetet med en ypperligt bra pjäs för utomhusstrapatser; En midsommarnattsdröm. Vi behöver ”modernisera” innehållet lite (vi har lösa ideer om att göra Titania och Oberon till trötta småbarnsföräldrar bland annat)då gruppen inte är så många som behövs. Detta kan vara ett sätt att få eleverna att ta större del av manusbearbetningen

Det kan också bli ett sätt att utforska de olika hantverksuttrycken inom teater så som till exempel kostym, mask, ljud, ljus och scenografi.

I mitt arbete i grundskolan finns det många användningsområden för processdrama och utomhusdidaktik. Jag tänker hur man skulle kunna utforma alfabetsskogen som ett koncept med en sk ”kultursti” med olika bokstavsutmaningar. Kanske skulle de möta någon person/djur vid några bokstavsstationer som utmanar deras föreställningar. Om barnen går runt i mindre grupper kan de fåuppleva synergierna av samarbete, 1+1=3 ibland, tillsammans vet de mycket utöver vad de vetat enskilt. Dessutom kan de diskutera fram nya tankar och funderingar som de kan ta med sig till klassrummet och klassläraren sen. Jag ser även hur en högläsningsbok med naturtema skulle kunna dramatiseras ute i skog och mark genom olika skapande uttryck. Ett sätt att bearbeta berättelsen och innehållet vore att ta med det ut, leta spelplatser och leka med karaktärerna.

Även på fritidsgårdarna kan jag se hur ungdomarna kan få en snabbare och större upplevelse tillsammans med hjälp av processdramats form. Där kommer jag testa Owen och Barbers ”Gäng” –dramaarbete.

Slutligen…

Hörde på radio för ett tag sedan att många gamla fängelser bevaras genom att bli vandrarhem. De hyrde helt sonika ut fängelsecellerna som dom är och människor strömmar till. Det finns ett oerhört stort intresse att uppleva autentiska platser, att vara på en plats och få fantisera kring. Det är ju positivt i vårt IT-samhälle. Men när jag tänker vidare så kanske naturen i framtiden kommer att bli en sådan sällsam plats dit människor vallfärdar för att försöka förstå oss som hade den runt husknuten. Naturen ska inte vara ett museum eller facilitet. Jag kommer att göra allt för att mina kommande elever ska få uppleva naturen på alla olika sätt de kan.

Referenser

Kulturstien, Tidskriften Drama nummer 2/2004
Läroplan för det obligatoriska skolväsendet 94
Utomhusdidaktik. Red. Lundegård, Iann & Wickman, Per-Olof & Wohlin, Ammi. Lund: Studentlitteratur, 2004. ISBN 91-44-02492-4. Antal sidor: 209.
Ericsson, Gunilla. Lära ute. Upplevelser och lärande i naturen. Friluftsfrämjandet, 2002. Antal sidor: 72.
Owens, A & Keith, B. Dramakompassen - Från planering, innehåll och strukturer till utvärdering och reflektion av processdrama. TMI Airaksinen Raija, 2006. ISBN 951-98945-2-7. Antal sidor: 186.
SOU:2004:104, Att lära för hållbar utveckling
Österlind Karolina, Begreppsbildning i ämnesövergripande och undersökande arbetssätt – studier av elevers arbete med miljöfrågor, doktorsavhandling vid pedagogiska institutionen Stockholms Universitet138

Muntliga källor (från Drama i naturen-kursen)
Lektioner
Föreläsningar
Seminarium

Projektarbetet "från skrot till scenografi"

Genom att skapa rekvisita och scenografi av skrot skulle vi fånga barnens intresse i en gestaltning. Min grupp hade först tänkt gestalta en bit ur Robin Hood, genom oss själva. Men efter lite turbulens och avhopp så bytte vi linje. Vi gjorde ett tält till vår scen, där vi spelade i, omkring och framför med dockor. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som när vi satt och gjorde de här dockorna helt opretentiöst av petflaskor och söndriga keramikvaser och aluminiumfolie och massa annat. Vi var ute i en förskola utanför Göteborg och spelade upp vår berättelse och barnen satt helt tysta och var helt inne i berättelsen och när vi sjungit sista sången satt dom och ville ha mer. gott betyg. det roligaste var nog att det var gjort av saker som dom ser i sin vardag. Det enkla. Vi lät dem behålla sakerna och jag tror de kommer hitta på tusen sagor med det material som folk slängt bort. Jag tror dessutom de kanske kommer skapa sina egna små dockor av saker de hittar. Det är väl ett bra budskap i dessa tider där alla talar om att vi konsumerar för mycket helfabrikat.

Verksamhetsförlagd utbildning v. 18-19

Introduktion
Jag har gjort två veckors VFU på en F-6 skola i en förskoleklass med 16 barn, 12 pojkar och 4 flickor. Förskoleklassen tillhör ett arbetslag som arbetar med F-2 verksamheten, skolan är starkt präglad av arbetslagstanken. I ”mitt” arbetslag finns förskollärare, fritidspedagoger och lärare. Min lokala lärarutbildare (hädanefter kallad LLU) är utbildad förskollärare. Hon är en pedagog som inte låter sig hindras, det är härligt att möta pedagoger med tydlig yrkesstolthet! Förskoleklassen har två rum, ett klassrum med ett angränsande byggrum, som fritids tar över när skoldagen slutar. Under mina två veckor (som av olika anledningar är mina 2 första på den här arbetsplatsen) har jag bland annat utfört två uppgifter, en i rytmik och en i drama, som jag tänker redovisa för här nedan.

Rytmik
Jag skulle genomföra ett Rytmikpass på 20-30 minuter. Mitt redskap till passet var Claves.

Del 1: Introduktion av redskapet
Alla barn håller varandra i händerna i en lång kedja. De kommer smygande in och sätter sig i en ring. Jag ber dom hämta var sin pinne så tyst dom kan för att pinnarna ”sover”. Jag börjar med att berätta lite om pinnarna, hur de en gång var små frön som växte till träd som sedan höggs ner och blev till pinnar. Barnen fick testa att växa upp till träd till min tamburin och på ett slag så ramlar de ner med pinnen i handen. Efter några gånger utvecklas det till att bara pinnarna får ramla ner på golvet. Det var svårt att hitta sin egen pinne efteråt.

Kommentar: Min LLU har vid ett flertal tillfällen påpekat att det är svårt med transporter, gärna vill barnen leka och glömmer bort var de ska i sin lek. Därför ville jag prova att skapa ett spänningsmoment (att smyga för pinnarna sover) och en taktil trygghet (hålla varandra i händerna). Jag tyckte det fungerade bra. Att komma in i ett annat rum, ett rum som används till lekrum och musiklektionsrum tror jag var bra. Det var inte många saker i rummet som stal fokus, utan det var ett rum med tomt golv och en hög med madrasser i ett hörn, samt lite bänkar längs väggarna. Att smyga sig till ”clavesboet” ökade koncentrationen i gruppen. Växa upp och falla blev en rolig tävling, jag tyckte barnen såg ut att ha det roligt i fallet.

Del 2: Lyssna/Samarbete
Vi återgick till sittande i en ring. Jag delade upp gruppen så de hamnade två och två med sina närmaste grannar. Sen bad jag dem att göra en bild med pinnarna. Vi behöll samma par där jag sa att det var lim på båda ändarna av pinnen. Så satte jag ena handflatan mot en ände och lånade LLU´s hand att ”fästa” den andra änden på. Denna övning var en stor utmaning för dem. De fick tid att utforska den nya varelsen de blev. Jag lät dem surra lite. Ett par gick och lade sig i det hörnet där det fanns en madrassliknande hög och sa att det var tråkigt. Jag valde att ta in det men sedan låta dem få titta en stund. Båda återkom till gruppen efter en stund. Jag ökade svårighetsgraden successivt med att byta kontaktyta i ordningen: tumme, bröstet, pannan. Efter detta återgick vi till ringen igen där några delade med sig av sina intryck från övningen.

Kommentar: Bilden med pinnarna, alla gjorde det och det krävdes en del snack för att komma överens. Jag tror kanske inte alla var klara när jag bröt för att vi skulle se på de olika tecknen i golvet. För de flesta barnen hade gjort olika tecken. Bokstäver som T, L, V och =. Men det fanns även ”katapulter” bland alstren. Jag gjorde fel när jag lät dem sitta kvar i ringen och visa. Vi skulle nog ha gått runt som på ”vernissage”. Det hade hindrat en del barns ändringar också. Det fanns de barn som efter att ha sett de andras resultat, ändrade på sin för att likna dem. Om det var ett sätt att visa att det var en bra idé, eller rädsla för att göra annorlunda var svårt att bedöma i stunden. ”Limpinnen” var en stor utmaning för dem. De fick utforska den nya varelsen de blev. Jag lät det surra lite. Ett par gick och la sig i madrasshörnet och sa att det var tråkigt. Jag valde att låta dom vara. När vi talade senare om intrycken var de flestas händer ivrigt viftande i luften och jag ställdes för tidsdilemmat om jag skulle låta alla tala eller bryta för att hinna göra lite fler saker. Jag valde det senare för jag kände mig ivrig att se hur de skulle ta emot nästa moment och för att rastlösheten inte skulle bli för stor i gruppen.

Del 3: Följa instruktioner/Sång
Jag introducerade Flygplanen på handryggen. Pinnarna lades på handryggen och så fick barnen röra sig i rummet. Vi använde mig som ”bas” att återkomma till och min tamburin som flygsignal/homingsignal. När tamburinen hördes så fick barnen flyga, när den var tyst skulle det återgå till basen. Det utvecklade sig till parflygning (de fick hålla varandra i handen och ha flygplanet på andra handen). Jag lät barnen själv välja par. Efter några vändor så återgick vi till ringen där jag körde en imitationslek. Så vi knackade –jag först. Sen dom. Vi skickade till slut en ”gnista” med pinnarna runt i ringen. Man knackar sin pinne i den som sitter bredvid pinne och så skickas pulsen vidare på så sätt från den ena till nästa. Efter detta såg jag att tiden runnit iväg en smula. Pinnarna behövde sova igen sa jag. Alla fick lägga pinnen framför sig och så lärde jag ut en vaggvisa, Öga i Öga, till pinnarna. Jag sjöng först och så fick barnen sjunga efter några gånger. När jag uppfattade det som de var säkra på sången så sjöng vi den långsamt igenom. Vi avslutade med en kort hejdåramsa. Bom(stamp)Bom(stamp)Hej(klapp).

Kommentar: Barnen var inne i sina flygrutter, det var några som krockade med varandra. Detta var tänkt som en ”pausfågel” från varandra men det gick så bra så jag utvecklade det till parflygning. Jag blev lite väl spontan och lät barnen själv dela upp sig – vilket resulterade att flera av dem hade svårt att välja. En tjej gav upp och satte sig i madrasshörnet. Rytmhärmandet var helt oplanerat, men jag hade lust att få barnen att uppfatta hur pinnarna kunde låta tillsammans. Det var inte helt genomtänkt och jag kände mig otydlig i mina instruktioner. Men det fyllde en funktion hos barnen att få höras. Jag observerade att de slutade prata när de knackade i golvet, det tyder på koncentration. Jag blev glad när jag såg hur bra de var på turtagning i ”gnistan”. Här känner jag att det egentligen var ett naturligt avslut i samlingen, men jag ville avrunda lite längre. När jag sa att pinnarna behövde sova sa ett barn direkt på ”Redan? De har ju precis vaknat!” Jag höll med om detta men sa att pinnar bara orkar vara uppe en kort stund i taget. Jag kände att barnen tröttnade och inte konstigt –så länge vi höll på!

Reflektioner
När jag satte mig ner och planerade mitt pass så hade jag mycket mer bakgrundsinformation än vad jag brukar första gången jag möter en grupp. Mitt eget mål med den här uppgiften blev att se barnen arbeta på golvet, se hur de förhöll sig till växlingen mellan jag och vi. Jag ville utmana dem och försöka stärka deras gruppkänsla. Men det var också väldigt viktigt för mig att de skulle uppleva passet positivt, alla skulle lyckas på sin nivå.

Jag är nöjd men lite förbluffad över den här nya pedagogrollen som jag kommer stå inför, som den vuxna förebild barnen möts och stöts med varje dag. Innan när jag jobbat i skolan med rytmik/drama har det varit mer som ”gubben i lådan” som dyker in 40 minuter en dag i veckan för att sedan försvinna. Istället för kortdistanslöperska så blir jag en maratonlöperska som springer bredvid barnen varje dag i en längre tid, det ger mig ett helhetsperspektiv som jag saknat innan. Det är två helt olika jobb som LLU påpekade vid ett senare tillfälle. Hon deltog för övrigt i passet. Det är spännande att se vad som händer när klassens ordinarie lärare finns i klassrummet. Barnen checkar hela tiden av hur hon tar emot mina direktiv och de läser av om hon har roligt. Det hade inte gått så bra om hon hade varit passiv åskådare eftersom hon är deras dagliga referens. Hon ryckte in några gånger tillsynes när hon upplevde att barnen inte lyssnade på mig. Det kändes bra. Det var så skönt att inte vara ensam i klassrummet och arbetslagstanken känns för mig väldigt positiv och spännande. Alla var inte med på tåget hela tiden – men alla var delaktiga i rummet på sitt sätt och alla fick lyckas någon gång. Vid en handledarstund sa min handledare lite kort om va hon sett på Rytmikpasset. Hon lyfte en grej som jag inte tänkt så noga på. Det finns ett barn som är väldigt ”vaktigt” mot de andra barnen, hon glömmer sig själv i att vakta så de andra barnen gör ”rätt”. Där hade jag vid ett tillfälle dykt på henne och sagt ”Du ska inte säga tyst, det gör jag”. Det var ett bra sätt att lyfta bor ansvaret från barnet. Själv tycker jag det låter otrevligt i skrift – men i situationen hittade jag inte bättre ord. Budskapet gick fram, du behöver inte kolla de andra barnen – det är mitt jobb. Min LLU sa att det var väldigt intressant att få se barnen i ett utifrånperspektiv. ”De skulle behöva gå med pinnar mellan sig hela tiden!” sa hon och log. Det känns bra att hon fick ut nåt av det med.

Drama
Jag skulle undersöka klassens berättarkultur och sedan utföra spontanberättelser med barnen.

Berättarkulturen
Det råder en varm och levande berättartradition i den förskoleklass jag varit i. Det finns både stora och små lite magiska inslag i skoldagen, alla saker har sina historier och berättandet finns med som ett tydligt pedagogiskt redskap. LLU har utvecklat något hon kallar nallepedagogik. Det består av nallar som kommer från och finns i Nallelandet. Nallelandet ska vara en trygg och omhändertagande plats. Jag tolkar det som att där kan man hitta tröst en stund, vilket kan va skönt. Att börja förskoleklass är rätt omtumlande upplevelse, nya barn, nya vuxna, ny plats, nya rutiner. Jag fick en liten bok som en tidigare årskull hade fått med sig hem genom deras föräldrar. Där presenterades nallen Blunda från Öland som också skulle börja förskoleklass och hans funderingar. LLU sa att det inte bara var skrivit för barnen utan även föräldrarna. Hon försöker få föräldrarna lika insatta som barnen. Det finns en hylla ovanför sofforna som är helt proppfull med nallar, alla har dom sitt namn och sin historia. Några av nallarna har olika kunskapsområden. Nallen Pi till exempel är matteälskare. Han kommer ofta på fredagar och ger barnen matteproblem. Sista fredagen hade Pi och klassnallen Pontus följt med min LLU ner till Skåne på äventyr och utifrån det fick de på mattesamlingen räkna hästben. Utan att tänka på det så arbetade förskoleklassen med 4:ans multiplikationstabell! Jag som själv haft det avigt med matte blev rätt paff när jag insåg hur lustfullt det kunde vara och glasklart. Barnen fick ibland en nalle nertagen åt sig från hyllan om dom ville till samlingen – om nallen lovade att sitta stilla. Nallarna dramatiserar ibland orättvisor i ”nalleteater”. Då kan barnen visa vad som hänt genom nallen, sen pratar de om problemet och försöker lösa det tillsammans. Jag tror det är väldigt bra att få en distansering från jaget i konflikter. Ett barn utmanar LLU och säger vid upprepade tillfällen ”Dom lever inte”. LLU svarar då ”Det beror på dig, om du tror på dom så lever dom.”

Barnens och mitt berättande
Barnen är också väldigt framåt och berättar gärna historier för mig, vilket jag märkte när jag testade småhistorier. Eftersom det redan fanns ett givet karaktärsuniversum med nallarna så tyckte jag det var roligare att barnen fick hitta på figurerna som skulle vara med. Vi fick ju utveckla karaktärer som vi kunde ta ut på VFU, men jag kände ingen lust att använda dom. En dag i början av perioden hittade jag fem barn på en filt i gräset som pärlade. Det var eftermiddag och fritids. Jag föreslog att vi kunde hitta på en historia ihop. Barnen var genast ivriga. Vi hittade på en fantastisk berättelse om en tandlös drake som behövde gå till tandläkaren att få löständer, genom hela berättelsen dök det upp nya karaktärer och i slutet så var draken inte med ens. En annan dag lekte jag och några ur förskoleklassen krokodiljage ute på gården. Efter en stund var vi alla så trötta att vi inte orkade springa mer. Det finns ett litet rödmålat runt lusthus på gården som är väldigt inbjudande till att sitta och berätta historier i. Vi slog oss ner där och medan de hämtade andan så började jag berätta om prinsessan som blev förvandlad till en groda. Vi höll på länge och det blev en följetång över två dagar. En av de sista dagarna så fick jag möjlighet att ta med mig några barn in i det angränsande byggrummet under ett fritt arbetspass för att hitta på en ny historia. Det var fem pojkar och en flicka som var med totalt, men de kom och gick lite under tiden. Det började med en farbror och en flicka och slutade med ett stort spindelslott. Det fanns lådor med plastdjur och insekter och byggklossar som vi använde till att gestalta historien. Berättelsen utvecklade sig till ett lektema för barnen, jag såg hur de lekte med detta flera dagar efteråt. De bjöd också in andra barn i den här leken. Vi hade en utflyktsdag när vi gick rätt långt. Då återkom berättelsen som vi berättat i lusthuset om prinsessgrodan. Jag väljer därför att återge den (så gott minnet räcker) längst bak i den här rapporten.

Hur bemöter vi barn? Det har jag funderat på mycket under hela den här VFU-perioden. I grund och botten är det mötet mellan mig och barnet som avgör om det blir en bra eller dålig dag. Eller berättelse, eller mattestund eller vad nu målet med mötet är just då. ”Barn ska få den gåvan tillit ger, de växer när vi tror och lyssnar på deras förmåga” /LLU. Min LLU kan lätt växla i de olika rollerna som en ”fröken” har; lekkamrat, mattelärare, sagoberättare, gränssättare, inspiratör med mera. Det är tur att jag har många år på mig att öva!

Sagan om prinsessan som blev en groda

Det var en gång en väldigt mäktig kung som hade ett stort slott, kantat av guld och safirer, i ett land där solen alltid sken på dagen och stjärnorna glimmade om kvällarna. Han hade bara en sorg här i världen och det var att hans son inte hittat någon att gifta sig med. Sonen var ju kronprins och skulle ta över styret i landet en dag, dessutom ville både kungen och hans drottning få barnbarn innan de blev för gamla.

Prinsen blev utskickad i världen för att leta efter en prinsessa att gifta sig med. Han fick inte komma tillbaka utan sa Kungen. Så Prinsen tog sin häst och började leta. Han besökte alla närliggande kungariken. Men i ett kungarike var prinsessan så tråkig att hennes tjänare somnade. I ett annat fanns det ett par tvillingar som mest gjorde livet surt för deras tjänare, de var så bortskämda. Det tredje kungariket hade en prinsessa som skrek hela tiden, hon kunde inte hjälpa det men var tvungen att skrika. Efter en lång vecka satte sig Prinsen helt utmattad av att ha träffat så många människor under ett träd i en skog. Vad han inte visste var att den här skogen var en riktig trollskog. Prinsen dåsade till där han satt.

Det fanns en nästa helt osynlig stig vid trädets fot. På den stigen gick en flicka. Hade flickan inte haft en liten krona på huvudet hade ingen misstänkt att hon var Prinsessa, för hon var klädd i fattigkläder, lappade flera gånger. Hon fick syn på Prinsen och blev dökär, så kär att hon glömde bort allt annat och bara tittade på honom. Det gick säkert 10 minuter, då knäcktes en gren… Prinsen vaknade till ”vad va det?”, så såg han att det bara var hästen som trampat på en torr gren – men så. Plötsligt mötte han ögonen till Prinsessan som stod helt förtrollad på stigen och tittade på honom fortfarande. Prinsen hade aldrig sett en så vacker flicka i hela sitt liv. Han for genast upp och sa ”hej!”. Prinsessan svarade inte. Hon var helt förstenad. Prinsen gick närmare och knackade på hennes panna ”hallå, är det någon där?” frågade han. Prinsen blev villrådig. Här stod den Prinsessa han ville gifta sig med och var hon som förtrollad. Han tog upp sin magiska klocka och frågade vad han skulle göra för att ta bort förtrollningen. Den svarade: ”när en prinsessa är förtrollad så kan bara en prins rädda henne genom att pussa henne”. Prinsen tänkte efter; jag är ju en prins. Och jag vill gärna pussa på henne. Saken är klar! Jag gör det nu! Sagt och gjort. Prinsen tog tag i Prinsessans kinder och pussade henne på munnen.

Men det som sedan hände hade han inte räknat med. Prinsessan försvann och en gröngul groda med superlånga ben hoppade fram. Prinsen blev helt förskräckt, hur kunde det bli så? Grodan hoppade runt och kväkte och såg rätt olycklig ut. Prinsen visslade till sig hästen och tog upp grodan i handen och galopperade iväg till hans pappa kungen. När Kungen såg sin son komma in genom portarna blev han glad – nu måste han hittat en fästmö.

”Pappa! Jag har hittat en flicka jag vill gifta mig med!” Sa Prinsen och visade grodan som log lite försiktigt. ”Har du blivit tokig?! Ska du gifta dig med en groda?” utbrast drottningen och svimmade. ”Pappa, det var en vacker flicka, men så var hon förtrollad till sten och min magiska klocka sa att ja måste pussa henne för att hon skulle komma till liv igen. Vi måste rädda henne!”. Kungen tänkte en lång stund och sedan sa han ”Vi går till min morbror trollkarlen, han kan säkert trolla tillbaks henne.” Sagt och gjort – de gick till Trollkarlens hem uppe på ett berg där molnen alltid vilade. De berättade för Trollkarlen om deras problem. ”Det ska vi kunna ordna, om du kan svara på den här gåtan: Vad är lättare än en fjäder men svårare att hålla?” Prinsen svarade direkt ”Andan!”. Så trollade dom tillbaka Prinsessan till sitt vanliga jag. Det blev stort bröllop redan samma helg och vad jag vet så har nog Kungen och Drottningen fler barnbarn än vad dom önskat nu. Snipp snapp snut så va sagan slut.

Verksamhetsförlagd utbildning vecka 14-15

Förutsättningar
Den förskolan jag placerats på är en förskola med 3 avdelningar; två 1-3år avdelningar och en för 3-5år. Jag hamnade på de äldre barnens avdelning. Det är 21 inskrivna barn med 1 till på väg. Min handledare är utbildad fritidspedagog och åk1-6 lärare, hennes ordinarie kollegor är båda föräldralediga sedan 2 år tillbaka. Därför har hon haft skiftande vikarier; när jag var där var det en manlig fritidsledare på en tjänst och två outbildade ungdomar som delade på den andra.

Förskolan är insprängd i ett lägenhetskomplex i källarvåning och första våningen. Avdelningen jag varit på låg i källaren. När man kommer nerför trappan finns det grovfarstu med alla regnkläder. Vidare går jag in där barnen har sina ytterkläder. Det finns ett kombinerat rast och arbetsrum; ett förrådsrum med kopiator och pedagogiskt material, ett omklädningsrum för personal. Det finns en glasad dörr in till avdelningen som gör att man ser in i avdelningen. När vi tar steget in på avdelningen så finns det toaletter/tvättställ direkt till höger, mittemot finns det lådor där barnen kan förvara sina småsaker. Det är en korridor med en soffa som används på vilan. Vidare finns ett datarum, ett läsrum, ett målarrum och alla dessa rum har fönster så det är lätt att se vad som händer. Sedan finns ett kombinerat kök/dockvrå/byggställe och bakom en vikvägg finns en lekhall som innehåller lite kuddar. Det finns högt placerade fönster som släpper in ljus. Intrycket är stort, luftigt och ljust med en flexibel interiör dom lätt kan flytta dit det behövs. Detta skulle Lenz Taguchi klassificera som en barnanpassad miljö.

Barnens fria lek fick lov att ta mycket plats; miljöer de byggt upp fick stå kvar över mellanmål. En typisk dag innehöll frukost, morgonsamling, grupp*, utelek, lunch, vila, fri lek, mellanmål, fri lek och hemgång. Avdelningens barn var uppdelade i 3 grupper som alla hade ”sin” gruppdag. När man hade grupp så kan man ägna sig åt exempelvis skapande eller gymnastik i mindre grupp inomhus medan de andra är ute. När jag var där gjordes ”griseknoar” av papier mache som sedan hängdes upp över matplatserna till barnen.
Grupperna användes även som ”matgrupper”, för att få en lugn måltidsmiljö fick barnen sitta i sina grupper med var sin pedagog i var sitt rum och äta. Den stunden på dagen såg min handledare som en av de viktigaste; det kanske var enda gången som barnen fick oavbruten kommunikation med en vuxen. Ett starkt arv från Fröbel kan tyckas.
Pedagogisk dokumentation använder förskolan sedan några år tillbaka i form av Portfoliopärmar. Några barn var mycket stolta över dessa medan andra försökte komma undan när det var dags att dokumentera. Min handledare var noga med att ta kort när olika aktiviteter gjordes; temasamlingar, skapande, osv. Dessa sätts in i pärmen som innehåller olika rubriker/mål direkt hämtade ur Lpfö. Min handledare tycker att Lpfö är mycket användbar i föräldrakontakt och i motivation varför vissa saker genomförs.

I samband med några intervjuer jag gjorde med barnen framkom en del stress över att det var olika ”fröknar” där varje dag. Några av barnen saknade en fröken som försvunnit väldigt oväntat och fort då hon fått en fast anställning annorstädes. Det är fantastiskt att se att de flesta barnen ha sådan trygghet trots avsaknaden av rutiner så som återkommande vuxna i arbetslaget.

Drama
Eftersom att jag fick reda på att barnen inte var vana vid Lärare i Roll, bestämde jag mig för att närma mig dem försiktigt. Första dagen gick jag bredvid min handledare för observation. Jag såg att barnen var intresserade av att bygga upp kojor och banor. Dessa banor var ofta fyllda med farliga hinder som hav med hajar till exempel. Något jag även såg var rollekar så som familjer, djurägarrelationer. Några barn satt lugnt ner och pysslade med lego och sjöng vad de gjorde under tiden. Mitt första intryck av platsen var frihet och tillåtelse hos barngruppen.

Jag började med att plantera en ”gammal gumma” i deras rollekar genom att ta en sjal om huvudet och knacka på under en pågående rollek. Det var väldigt spännande att se deras reaktioner. Det var 4 barn ”inne i leken”. 2 barn tog hand om gumman och gav henne mat, 1 barn stod stilla och tittade väldigt fascinerat på gumman och tog inte kontakt förrän senare när gumman frågade om vädret. Då tog han tag i gummans hand och pekade på ”fönstret” och berättade att det var sol ute. Det fjärde barnet sa först att ”gumman” inte fanns på riktigt utan att fröken skulle sluta låtsas – ”fröken kan inte leka!”. Men sedan bytte han attityd tvärt och ville hjälpa ”gumman” upp ur stolen när väderbarnet ville visa gumman solen. Leken fortgick en stund – några barn gick in och ur leken. Gumman lämnade rummet och utanför gick jag ”ur roll” och lämnade sjalen på golvet framför dörren. Sen satte jag mig vid ett bord med uppsikt över dörren, under tiden hjälpte jag en tjej att pärla på sitt halsband. Det dröjde inte lång stund förrän en av de lekinvigda kom och plockade med sig sjalen. Under veckan återkom den här ”gamla gumman” inte bara i deras lek, utan också i andras. De lärde också en vikarie hur man skulle vara ”gumman”.

En eftermiddag kändes barnen sprattliga. Efter mellanmålet tog jag in de som ville (kanske 8-10 barn?) i lekhallen för att ha lite drama. Det var ytterst spontant och därför kom jag på efterhand i stunden och plockade upp teman barnen tyckte va kul själva. Vi startade med en kullek som jag kallar Stenkull; alla är stenar förutom kycklingen som blir jagad av vargen. Barnen satte igång med liv och lust och jagade varandra. Det var så roligt att de först glömde att knacka stenar på ryggen så de byttes av. Mitt i alltihopa kom en förälder och skulle hämta ett av barnen, vilket gjorde att koncentrationen bröts. Föräldern avbröt leken för barnet rätt så abrupt, vilket hon inte gick med på helt. Barnet fick stanna en stund tills leken hade avslutats. Då de hade gått bytte vi lek till Ormjage (en pojke sa att han ville va orm istället och dom andra ville det också). När alla låg på marken så fick dom låta som ormar och hasa sig fram och åla. Jag började att vara huggorm och det var med skräckblandad förtjusning som de ömsom ville bli ”bitna” ömsom ville därifrån. Efter 2 byten av huggorm kändes det som de var färdiga med ormar så vi ställde oss upp. Jag introducerade en resa genom att fråga var de skulle vilja resa om dem fick välja själva. Det dök upp två förslag: Afrika och Buslandet. Vi valde hur vi skulle åka till Afrika. Alla ville åka buss. Vi la ner en tjockmatta på golvet och befolkade den. Väl i Afrika dök det upp en hövding som lärde barnen en sång (Aloé). Efter sången blev det resa till Buslandet där vi hoppade och sprallade. Barnen visade tydligt att de tyckte det var kul, men när de blev trötta sa jag att alla fick explodera ner i en hög för sig själv. Så tog den lilla stunden slut med att vi alla sa Bombomhej (en magisk formel som fick oss tillbaka till lekhallen).

Pippi Långstrumptema samling
De hade redan planerat Astrid Lindgren-tema när jag kom vilket gjorde att jag per automatik kunde inskränka mina val inom hennes figurvärld. Jag ville ha en busig figur som barnen kunde känna igen sig i. Jag funderade först på Karlsson på Taket och undersökte lite i barngruppen genom sporadiska intervjuer om vad dom verkade mest intresserade av. Karlsson på Taket tyckte några var kul men andra hade aldrig sett honom förut. Det slutade med att Pippi Långstrump var den figur som alla barnen kände någonting för. Eftersom 2 veckor inte är lång tid så valde jag att ta med Pippi Långstrump till samlingen. Jag och handledaren planerade en temaintroduktion med påföljande skapande arbete. Min handledare tipsade om att gå in i roll framför barnen – för att inte fastna i avslöjandefasen att ”du är ju inte pippi – du är ju Alex!”. Därför packade jag en ”rollväska” (som teaterpedagog har jag använt mig av en rollväska i barngrupperna jag mött; en gammeldags väska med färgglada klistermärken.)

På morgonen samlades barnen som vanligt. Några hade redan sett min väska och frågade vad det var i den. Vi satte oss ner i ringen och jag frågade vem som kunde vara i väskan. Det var direkt massor av förslag. Vi tittade i väskan och hittade en grön strumpa den tog jag på mig. Vi hittade en blå klänning och jag tog på mig den. Nu var det några barn som såg varthän det barkade. Sista attributet var en Pippiperuk och alla sa i mun på varandra: Pippi Långstrump. I och med det så ”blev” jag Pippi och sa hej till barnen på nytt. Vi pratade lite de fick säga att de hade pippidockor, filmer osv. Pippi blev förvånad över att dom visste så mycket om henne. Hon tog fram gitarren och undrade om barnen kunde någon sång om henne. Så sjöngs den med sång och gitarr. Sen dök Herr Nilsson upp ur väskan med sången Tänk om jag hade en liten apa, även den med gitarr. Barnen undrade var Lilla Gubben var; Pippi berättade att han var bortsprungen – om dom kunde rita efterlysningsbilder på honom så han blev upphittad igen? Barnen lovade det. Sen undrade Pippi om dom visste vad bus var och om de hade gjort det någon gång. Då berättade Pippi om när hon mötte Kling och Klang och hur Kling hade busat när Klang inte såg. Barnen fick lära sig sången ”här kommer polisen” och själva ge förslag på förbud som polisen sa och några fick vara poliser. Det var mycket populärt. En pojke ville absolut inte vara med, han ställde sig med armarna i kors. När Pippi speglade honom log han lite försiktigt men fortsatte att betrakta det hela – mer aktivt än innan. Sen fick barnen prova att gå baklänges som alla gör i Egypten och Pippi lekte kull med dom en stund. Hon ramlade ner och hittade en kikare ( en tom hushållsrulle) i väskan. Plötsligt kikade hon in i den och utbrast att hon såg sin pappa. Alla barnen ville också se. Det blev mycket snack om pappor. Sen såg Pippi på klockan och sa att barnen skulle hjälpa henne att trolla fram Alex igen så att hon kunde få fortsätta lära sig bli fröken. Pippi introducerade trollformeln Bombomhej. Och vips så var Alex tillbaka och det var dags att gå ut i solen på gården. Herr Nilsson fick cirkulera hos barnen under dagen, det tyckte barnen var riktigt spännande att ta hand om honom i olika situationer.

Rytmik
Jag hade en morgonsamling med hela barngruppen. Vi hade en förälder på besök också. Jag började med en namnsång som Magnus musik lärt oss. Tjena tjejen/grabben; den gick hem. Efter det gjorde jag en fingerlek: gå igenom skogen (kryp med fingrarna ner för håret), knacka på dörren (knacka på pannan) vrid om låset (vrid på näsan) och gå in(fingret i munnen). Den fick vi göra 4 gånger för barnen tyckte den var så rolig. Efter det tog jag fram trumman i ringen (jag har en jättedjembé) och barnen fick höra hur den kunde låta på olika sätt. Jag sa att de skulle ramla ner på basslag och växa upp på kantslag. Det utvecklades till en rolig tävling om vem som kunde komma först ner och upp, roligast var ju såklart att ramla ner! Jag bytte så de skulle gå i rummet när trumman lät och stanna när den var tyst. Jag varierade tempot och barnen hängde på. Efter några test så fick alla som ville prova på att trumma medan de andra gick. Två barn var helt lyckliga där de satt på trumman och slog. Jag tog tillbaks trumman och bad dem dansa till det jag spelade, sen slutade jag tvärt och sa ”hitta några kompisar, era tummar sitter fast i varandra!” alla barnen satte fast tummarna på varandra så sa vi ”tummarna sitter fast!”. Jag introducerade Flyg fula lim – trollformeln och de lossnade och kunde dansa igen. Det här upprepades 3-4 gånger med olika kroppsdelar. Plötsligt bröt sig ett av barnen ut som hade tyckt det var spännande att trumma själv och sa ”tiger!”. Det gick ju inte att motstå frestelsen att dra igång lite tigerjakt. Jag frågade var tigrarna var – plötsligt var golvet fyllt med farliga fräsande tigrar, sen små tigerungar. ”alla tigrar samlas i en ring!” Vi sjöng Aloe på barnens begäran (några av dem hade redan gjort den med mig under dramastunden och var jätteivriga). Sen avslutade vi med en liten tågresa (på barnens begäran) till hopparlandet och simmarlandet. Till slut hamnade vi i sittarlandet och avslutade samlingen.

Musik
Jag hade en ”spontan” gitarrlektion med några barn en eftermiddag. De fick pilla och utforska gitarren och dra på en sträng i taget, sen alla strängar. De fick dra medan jag höll ner några strängar och höra om det var någon skillnad. När alla hade provat en stund så sjöng vi en sång de kunde från innan (Jag och min kompis) tillsammans. Sen ville de göra en egen sång om avdelningen – så det gjorde vi. Den blev riktigt svängig. Vi spelade upp den för de barnen som kom in i rummet. Det blev en hit. Över huvud taget visade barnen stort intresse över att göra egna sånger, prova instrument och sitt eget skapande.

Jag hade även en sångsamling tillsammans med min handledare. Hon började med lite matematik i stil med hur många är vi här idag? Och även svenska som att klappa stavelser i namn och ord. Sen fick jag lära dom ”Tidigt varje morgon” och vi viskade när vi sjöng den för att lugna stämningen. Det gick bra. Barnen fick lära sig ”Om jag vill kan jag dansa” – sången. Den mottogs lite skeptiskt till en början men efteråt sjöng dom den hela tiden. Vi hittade på olika sätt att röra sig till sången ute på gården senare. Aloé-sången återkom ständigt i barnens lekar, det var spännande att se vad mycket de påverkades av min närvaro.

Slutligen…
När jag nu sitter här och skall sammanfatta de två veckorna känns det svårt att hitta saker som inte fungerat alls. Allt har i princip gått som smort vad gäller de praktiska uppgifterna. Jag tycker att jag kunnat balansera min spontanitet med en viss planering. Jag upplever dock en svårighet att sära på rytmik, musik, dramabegreppen då jag arbetat med dom integrerat. Anledningen till att jag valde att integrera ämnena i varandra var för att barnen skulle få en kontinuitet den korta tid (2 veckor) som jag skulle vara där. En röd tråd som motverkar snuttifiering och lösryckta sammanhang.
Min handledare har varit den enda utbildade på plats. De andra har varit strövikarier. Min handledare känner sig mindre spontan, det blir tyvärr barnpassning när resurser och intresset för barnen hos kollegor inte finns. Jag kommer inte att kunna ställa upp på liknande förutsättningar. Att vara den enda utbildade på plats medför ett obetalt mellanchefsjobb. Jag tänker på vilket ansvar det är att hålla ensam i 21 förutsättningar barns välmående/utveckling. Att själv stå till svars för föräldrarna. En pojke var väldigt utåtagerande till följd av osäkerheten som kommer med ständiga personalbyten. Det verkade inte vara väl förankrat hos rektor hur tillståndet var; rektorn hade istället planer på att uttöka barngruppen med 1 barn. Det har varit en liten väckarklocka att få vara ute på praktik, det har fått mig att fundera på om jag verkligen ska ge mig in i detta. Just nu väger det mesta mot. Tyvärr. Det är stor skillnad att gå in som vikarie än som lärarstudent. Man tänker längre och blir nedslagen lättare eftersom det inte bara och endast handlar om här och nu. Som förskolans lärare har man ett långsiktigt ansvar också – vilket skrämmer mig. Det kommer behövas engagerade lärare i förskolan, det räcker ju nästan att en i personalen är ”trött” för att hela arbetslaget ska lida sviter av det. Det finns många energibovar att övervinna. Men samtidigt så mycket att vinna på att använda de praktisk estetiska uttrycksmedlen.