Med berättarsjalen på

... tog jag mig idag an berättelsen om Abraham och Sara och deras bestyr när de skulle till kaanan och sedan även en bit in på Isak och Rebeckas öden och bravader. Rekvisita: en stol och min berättarsjal.

Jag kan aldrig sluta berätta saker på det viset. Jag älskar det! Det är så roligt att jag knappt vet hur jag ska beskriva det. Men vi låter det förklaras som "mitt element".
Idag kände jag att det var en bra dag. Jag fick utlopp för min berättarlust och eleverna fick sig en upplevelse!

Just idag var första gången jag hade berättarsjalen för denna klassen så jag fick introducera den. Det är spännande just med 9-10-åringar för vissa kan gå in i dramatiseringen så pass att de glömmer bort allt runt - medan andra kan vara väldigt upptagna med att avslöja illusionen.

Den här klassen valde jag att presentera sjalen som min berättarsjal och när jag har den så har jag förmågan att gå från olika roller - jag behöver inte vara Alex längre - utan kan då va Abraham till exempel. Sen frågar jag dom om ifall de kan hålla den överenskommelsen.

Undervisa

Jag går i tusen tankar, har inte en aning vart benen bär.

Silwas föreläsning har gnagt in sig lite i mitt medvetande nu. Hon talade om hur olika modeord kommer och går. Ordet Undervisa har blivit utbytt, nu ska vi bedriva lärande. Men jag tror att undervisa är det ord jag vill använda. Det är vackert. Vänd på det - visa under. Jag visar underverk.

Sista föreläsningen på lärarprogrammet blev med Silwa Claesson

In kom hon till "den lilla tappra skaran". Hon blir det sista jag ser och hör föreläsa innan examen och det passar mig rätt bra. Den här personen berättar om saker som känns personligt och igenkännande. Jag har sett henne en gång innan, de flesta i rummet hade tydligen sett henne första terminen som jag läst tidigare i Örebro i samband med Teaterpedagogstudierna. Ja tycker om hennes mimik. jag kan ju inte helt låta bli att bli avundsjuk på alla dessa lite längre ståtliga kvinnor. Deras gestik blir mer markerad.

Förhoppningsvis kommer ni bli ett skrivande folk säger Silwa och spänner ögona i oss.
Jag hamnade i tankar där jag satt lite i mittens mitten. Hon säger att vi har fått skrivandet som redskap och att forskning ger definitionsmakt - som vi lärare bör ta sen när vi varit lärare ett tag. Att beskriva sin praktik är sällsynt hos lärare. Det är tyst kunskap. Läraren bara lär sig nån gång att fungera i sitt sammanhang och efter det kan den inte sätta fingret på vad som gjorde att den hamnade där.

Jag tyckte om Silwas föreläsning, det var en vindlande färd och det innehöll inte helt perfekta bitar som bara skakats ihop till nåt utan hon gav mig bilder. Det var genomtänkt men samtidigt var hon väldigt närvarande.

Så detta blev den sista föreläsningen. Jag minns inte den första jag var på i Göteborg. Men i Örebro minns jag att vi hade en föreläsning om läroplansteori. Om jag ställde den Alex som satt i Örebro för 6 år sen bredvid hon som satt i Kjell Härnqvist-salen så kan jag bara konstatera att

- Jag var förvirrad i Örebro efter ett års teaterstudier kastas in bland massa lärarstudenter som trodde ja skulle bli fritidsledare. Identiteten var då TEATERpedagog

- Jag är fortfarande förvirrad. Men nu på en högre nivå - som en föreläsare sa i min förra termin. Identiteten ska nu bli LÄRARE - men jag är inte helt där än...

VFU reflektion

okej. nu är en vfu vecka gången och jag har lite svårt att slå mig till ro i lärarkandiderandet. det känns som att allt flyter över gränserna. det är häftigt vad lärare kan. det är mindre häftigt att inse att man inte kan göra samma sak. Jag vet att det kommer med tiden, så var det med teaterpedagogeriet - men nu är det lite uppförsbacke och tvivel.

Jag har inte känt att jag tillfört något mer än kaos, även om jag haft de godaste intentioner. struktur var ju det jag skulle utveckla. jag ska bli miss struktur - efter lovet. Under lovet är det innedagar på universitetet, men jag tänker också kika in på vfu-skolan och kolla upp musiksalen när den är hyfsat folktom. Där ska skapas musik i elementära former efter lovet - på ett strukturerat sätt. Religionsundervisning skall utföras och mitt nya utvecklingsprojekt blir inom engelskan. Ironin ler mot mig när jag utvecklar ett av de ämnen som inte kommer finnas i min examen på grund av en 5hp tenta.

Men - nu ska jag börja fokusera på mitt nya motto som är
sluta deppa och börja steppa.

Gör det bra. Gör fel. Gör om. Gör annorlunda.

Färdig?

Det är så mycket att leva upp till när det är sista vfu. Förebilderna är väldigt duktiga - och rutinerade måste jag påminna mig om. De är självklara i sina sammanhang. Jag har stor respekt för deras arbete men jag kan ju inte bli som dom - Lars Åke Kernell sa det på föreläsningen innan vfun: glöm inte att vara dig själv - alla andra är ju redan upptagna! Jag måste påminna mig om att jag är nybörjare på klasslärarskapet. Jag har erfarenhet av grupper - men inte klasser. Det tar tid att bygga den där den beprövade erfarenheten och tålamod är mitt redskap. Det tog jättelång tid innan jag var självklar i min dramasal - varför skulle då klassrummet gå fortare? no quick fixes! Det är ett stort ansvar att vara lärare. Men det är ett jobb. Ett jobb har arbetstider till skillnad från studier. Jag behöver hitta en balans i mitt lärarskap just nu. Jag har inte hittat rätt våglängd ännu. Men skam den som ger sig. Jag ska försöka och försöka och försöka. Till slut ska det fungera och då har jag vuxit av erfarenheterna. Jag gillar inte hur det sas på ett vfu-möte att "nu ska ni ju vara färdiga". Den dagen jag känner mig färdig hoppas jag att ja har nåt annat jobb att gå till. I mitt universum blir en lärare aldrig färdig. Det är lite poängen - att vi utvecklas med våra uppgifter och ansvar.

varje stund är i sig ny och ger chans till förändring.

VFU i antågande

Idag var jag på VFU-skolan inför slutpraktiken. Det är knäppt. SISTA praktiken. finito.
Det är många känslor i som lever rövare i mig just nu.
Totalt skräckslagen.
Förväntansfull.
Ivrig.
Nervös.
Allt blandas runt som i en centrifug.

Men mitt utvecklingsarbete kommer röra musik iallafall. det känns bra.