Jag mediterade lite över vad som är lärarens största drivkraft i sin pedagogiska gärning under ett möte idag. Det slog mig - Nyfikenhet. Att var nyfiken på sina elever - det borde vara det som gör att en pedagog kan fortsätta arbeta länge. För nyfikenhet kräver ju vidvinkelsyn. Se eleven - men även omgivningen runt eleven. Att bära med sig ett frågande förstoringsglas, att se detaljer och lyfta frågor - genuina undringar. Tänker lite på "Jag undrar"-samtalen som Aidan Chambers talar om i sin bok "Böcker inom oss: om boksamtal" som jag läste på svenskaåret. Är inte det en schysst grej ändå? Det får inte blir retoriska frågor - utan det är verkligen något som jag som pedagog undrar över - helst tillsammans med elevgruppen. Pedagogen får ju inte bli nån rumpnisse som bara säger "Vaffö-då-då?" på rutin, då tröttnar vi ju på att förklara hur vi tänker!Jag vill försöka vara en nyfiken pedagog, någon som hamnar i dialog - som skapar kommukativa situationer. Där kan vi dela med oss - av våra funderingsjuveler - ta fram dom och begrunda tillsammans.
Ojoj - här tror jag att jag fått tag i en tråd som kommer spinna vidare kretsar kring min omgivning! Så - tråden finns här - vad tycker/tänker/tror du? Jag är jättenyfiken!
4 kommentarer:
Jag läser Anne-Maries inlägg http://korlingsord.se/?p=4075 och tycker att det handlar om samma sak. Den där nyfikenheten som håller i sig i alla år och hindrar en från att bli en bakåtsträvare som vill ha det som förr tänker jag bygger på ens kunskapssyn och barnssyn. Finns det något mer jag glömt? En syn på kunskap som något som ständigt förändras och skapas i kontexten. På så sätt finns det en möjlighet för eleverna att faktiskt ha en uppgift i klassrummet utöver att vara inlärande svampar som suger åt sig lärarens äkta kunskap. En barnssyn som bygger på att man ser barnen som kompetenta. Att de faktiskt kan göra undervisningen så mycket bättre, om de bara släpps in! Jag skrev just ett stort arbete där jag analyserade mig själv som lärare i en barngrupp. Och det jag framförallt kom fram till vara att barnen skapade den bästa undervisningen. Då jag tog tillvara på deras idéer, tankar och infall och vägledde, styrde upp samtalet, bad dem utveckla, följde upp UTIFRÅN deras tankar, DÅ blev det bra. Läste böcker med dem och hade boksamtal. Märkte att det där med öppna frågor är väldigt svårt. De får inte vara för stora, utan jag märkte att de som fick barnen att prata mest var öppna men samtidigt konkreta frågor. Detta var på förskolan. När jag hade boksamtal i en femteklass kunde frågorna vara lite större men jag noterade samma förvirring vid för stora och öppna frågor.
öppna frågor är jättesvårt! Själv faller jag lätt för att fråga specifika frågor för att jag själv funderar. Men att filosofera med barn är roligt - de är så kloka! Det finns en bok som heter Undran inför livet eller något liknande av Bo Dahlin - läsvärt.
Att släppa in barnen i undervisningen är något som ger otroligt mycket. Mig hjärta delaktighet och demokrati!
Jag har läst, jag älskar de öppna frågeställningarna och har ett batteri av sådana. Ge mig ett område ska jag stötta tänkandet kring det öppna... ge en slags modell som jag utvecklar. Men bara om ni vill och önskar. Annars är det ett underbart område att undersöka som pedagog. Jag vet då jag ställer slutna frågor, och jag drar genast tillbaka dem från undervisningen, mina elever får inte besvara dem, jag brukar be om ursäkt och säga att jag ska formulera om mig. Genom de öppna frågornas förhållningssätt aktiveras nyfikenheten i rummet, och vägen går långt ifrån den kultur där rätt och fel råder.
Anne-marie
Anne-Marie! Jag vill så gärna få del av ditt universum med öppna frågor! Hur ställa öppna frågor utan att de blir för stora?
(Ämnena har alla sina karaktärer. Jag upplever att inom de estetiska ämnena är det oftast verbalt eftersatt - du upplever men utan att beskriva och tvärtom i de klassiska skolämnena. Det blev en parentes.)
Jag processar just nu öppna frågor inom mina tre "klassiska" skolämnen sv, ma och eng. Ganska spretigt olika.
Skriv gärna hur gör du? Hur tänker du? Hur går det? Modella för mig. Jag vässar öronen!
Skicka en kommentar