Ännu ett dagsverke gjort på frilansvikariekarriären. Idag var det hemkunskap, sv so i åk 5-6. Fick faktiskt lite cred för min struktur och mitt lugn och handlingsberedskap av ordinarie personal.

Sen bar det iväg till jobbet för mina två fantastiska Alice-produktionsgrupper. Gott arbete från alla håll och kanter där - det kommer bli en jättefin föreställning!

Helg stundar för de vanliga dödliga, jag däremot sitter inne med examensarbete och påbörjad rest av engelskakursen från östersundstiden. Det blir nog några tankar postade här under arbetets gång. I´ll keep you posted.

En fanfar: Ämnet är hittat!

Nu så har jag äntligen bestämt mig för ett ämne för examensarbetet. Så nu är det till att skriva skriva skriva och åter skriva. Samt intervjua.

Jag ska ta reda på vad Kulturskolan kan tillföra grundskolans verksamhet.

Det är utgångsläget.

nu åker vi!

Dagen började på en friskola, i ett omklädningsrum ombyggt till en hemkunskapssal. För att aldrig ha undervisat i hemkunskap innan klarade det rätt så galant. Jag sprang till en spårvagn för SISTA föreläsningen på pedagogen som var urkass och tråkig. Vidare på stan med saker att fixa inför helgen och sen till jobbet. På jobbet möttes jag av 20 post-it-lappar med meddelanden och frågor och massa kontakter. sen sprang ja till bussen och sen till spårvagnen. Och sen till kvarterskrogen för en öl med min fd LLU.

Det sistnämnda var riktigt trevligt och jag tror de va ömsesidigt. Det blev helt okej att byta relation från mästare/lärling till vänner. tack så hjärtligen för att jag fick behålla henne någonstans där i nätverket.

Examensarbetet... tar vi en annan dag. mitt huvud fick lite lätt snurr.

Det känns som att Universitetet försökt ruska av mig den här terminen. Jag har inte fått någon känsla av att min insats spelar någon roll. Missar jag att bli lärare står ca 400 åter och det finns ändå inte några jobb.

Ett uppsatsämne ligger över mig. Jag måste formulera ett pm. Men just nu gör det bara ont. Alla tankar skaver sönder.

Tvivel... Ont i magen och ett konstigt humör... som jacob hellman sjöng.

Det känns som att jag långsamt har skalat bort allt och nu står jag osynlig vid mållinjen och lyckas inte ta steget över.

VFU check

På egen hand har jag faktiskt ansvarat för en klass 9-åringar i tre dagar och båda parter överlevde trots vikarie. Bra!

Jag släckte ljuset, stängde klassrumsdörren, gick ner trappen och lämnade nycklarna till skolexpeditionssolstrålen och visslar min väg hem.

Imorgon

är sista vfu-dagen. De dagar som varit har bjudit in mig i ett sånt där kaospilotiskt sammanhang. Jag är rätt bra på att improvisera tänker jag där jag står på klassrumsgolvet med tusen processer igång i 20 olika elever. Utan klasslärare till städes blir jag plötsligt ansvarig för allt som pågår i klassrummet. Det tänds till i mig och det blir på riktigt. På nåt sätt fick jag access till nåt embryo till handlingskraftig beredskap.

Det kommer gå bra.
Det kommer gå bra.

Och efter imorgon, då lämnar jag VFU-studentrollen bakom mig och jag skriker ut som Ronja: rå hit med lite farligheter! Jag är redo att göra misstagen som bygger mig till den bra lärare jag vill vara!

Så mycket att göra - så lite att hinna. Vattnet rinner fort under broarna nu och jag har börjat skicka signaler ut i världen att här kommer jag - läraren ni behöver.

Ska vikariera i hemkunskap nästa fredag på en friskola. Det blir spännande - jag har aldrig varit på en friskola förut eller vickat i just hemkunskap för den delen. Men nu är tiden att kasta all prestige och börja jobba.

Nu i helgen ska jag göra klart en presentation av mitt utvecklingsarbete. Det känns så långt bort att sätta sig till för att skriva akademiska igen - men bara att vänja sig. Snart kommer uppsatsen och då måste språket lyda mig.

Inser att snart är den här bloggen historia. Frågan är om den ska finnas kvar här i etern? Den har ju fyllt sitt syfte. men sen kommer det nog inte finnas längre. vet inte vad jag ska hinna reflektera högt över sen när jag är mitt upp i lärar-tillblivandet ute i verkligheten?

Det är svårt att vara lärare.

Idag hade jag bedömning med VFU-handledare på besök. Jättenervöst kan jag säga utan att överdriva.

Men nu är det gjort.

Tänk. Snart är allt gjort. På lärarprogrammet. Knepigt att det inte känns bättre än det gör. Just nu känns det som att jag har så himla långt kvar innan det blir bra enligt mina ramar.

Från idag tar jag med mig en uppmaning om att påminna sig om det positiva eftersom ingen annan kommer komma ihåg det.