Den orörda naturen är numera en plats som många av oss, även i Sverige, måste söka upp. Det är inte en självklar plats att vara på för många ungdomar av idag, därför behövs det lite reklam för den. Det är en plats som känns obegränsad – både i tanken och i praktiken och bildar en naturlig estetisk ram (Owens och Barber:2006:13) att förhålla sig till.
Utomhus behöver inte vara i naturen. Som pedagog kan jag välja att gå ut på skolgården för en lek som kräver mer utrymme än det klassrum jag har förfogande över. En gräsmatta ger mer svängrum åt eleverna att röra sig utan att vi behöver stapla bord och stolar i något hörn. Det kan vara i en sandlåda där vi bygger ett samhälle eller kanske en vattenpöl där vi seglar barkbåtar. Begränsningarna finns bara i vårt huvud.
En mening med att använda naturen som klassrum är det självklara; var skulle vara lättast att hitta en grankotte om inte i skogen? Var är det enklast att förstå hur skalbaggar lever om inte i deras naturliga omgivning? Men utomhusundervisning behöver inte bara vara reserverat för biologiska lektioner. Som Ericsson (2002:23) skriver så kan en samarbetsövning lämna mer avtryck om den görs utomhus eftersom det finns fler sätt att aktivera sinnena på. I en inomhusmiljö är ofta lukt, smak, och taktil stimuli konstant. Det som kan varieras är det visuella och audiella uttrycket. Ett klassrum inomhus tycks mig nästan lite tvådimensionellt i jämförelse med uterummet. En utomhuslektion tillåter och kräver en högre ljudnivå utan att det blir ansträngande för öronen. En urskog har ett kaos som inte tillåts i ett klassrum, men det ser inte stökigt ut. Det ger barn impulser att röra sig, klättra i träd och testa sina gränser (Utomhusdidaktik:2004:183) på ett mycket mer suggestivt sätt än en standardiserad EU-märkt lekplats. Att spela skogsfotboll är ett exempel där hela gruppen kan samlas för att bemästra landskapet och skratta åt omgivningens överraskningar; när marken är ojämn och fylld av träd blir det inte lika prestationsinriktat. Alla är lika bra under omständigheterna, vilket kan locka fram en gemenskap istället för rivalitet. Det påpekas dock att mötet med sin egen kropp och sig själv föregår mötet med omgivningen. Därför bör den individuella upplevelsen satsas på först genom en kollektiv handling som till exempel ett processdrama. I ett processdrama förminskas inte individen – den växer tillsammans med andra. SOU:2004:104 påstår att människan tycker det är lustfyllt att lösa problem. De ägnar sig gärna åt att lära sig nya saker tillsammans med andra. Människor antar gärna uppgifter för att få utmana sin uppfinningsförmåga och kreativitet. Jag håller med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar