Här är min äldsta lillkusin Tor på besök från Värmland - som har fått stå ut med alla mina infall och påhitt under sin uppväxt. Han går i förskoleklass nu och är precis lika duktig och busig som alla andra elever i hans klass.
Ni vet dom där söta grynen på 2-6 år. Jag saknar att arbeta med dom. Det skulle vara roligt att få ha rytmik med den åldern igen. Det är så häftigt att se barn i den åldern utforska omvärlden med alla sina sinnen. Att ta del av så många "första-gången"-upplevelser. Jag hade ju ett tag när det var mycket förskolevickande i en kranskommun till Göteborg. Som vikarie kom jag in i förskolan med experimentlust och nya ögon. Jag minns särskillt två tillfällen.
Ett av dom var en grå morgon när jag skulle göra en halvdag på en förskoleavdelning för 1-3åringar (eftermiddagen skulle tillbringas på en av alla Kulturskolor jag vickade runt på.). Jag hade med mig mina rytmiksjalar och några cd-skivor jag skulle använda på eftermiddagens dramapass. Så frågade en av barnskötarna om inte jag kunde hålla i samlingen. Jag tog chansen.
Så vi hade en spontan rytmiksamling - barnen fick varsin sjal över sig och vi såg hur de utforskade materialet till sambatoner. Alla barnen guppade runt och slängde, flög, diggade, rultade, kröp, ålade runt i musikens takt. De var fångade en hel låt (på ungefär 7 minuter). Vilken rörelseglädje!
Det andra minnet är en regnig försommardag - samma förskola fast på en av deras 3-5års avdelningar. Barnen är rastlösa - det har regnat hela veckan och det händer inte så mycket. Ett av barnen kommer till mig med en skatt som hon fått av sin bästa kompis; ett pärlsmycke. Hon säger att det har varit en sjörövarskatt. Detta tolkar jag som en direkt inbjudan till ett processdrama så jag ber henne gömma sin sjörövarskatt i lekhallen och sen rita en skattkarta. Under tiden samlar jag de barn som springer runt och inte har något för sig på avdelningen. Barnet får visa sin skattkarta för alla och vi kommer överrens om att detta är en skatt vi måste hitta. Så vi bygger ett skepp av kuddar och en stor tjockmatta, hissar segel och styr enligt kartläsarnas instruktioner. Vi går genom djungeln med massa djungeldjur och vi går genom öknen och vi klättrar i berg. Barn kommer och går i lekens centrum. Vissa barn leker parallellt i samma rum ett tag för att senare ansluta sig. Hela förmiddagen går åt till att hitta skatten, gömma skatten, rita nya kartor och hitta skatten igenoch barnen fortsätter lektemat flera dagar efteråt (enligt personalen).
Personalen tyckte några gånger jag var en tokfrans som alltid skulle komma och göra tvärtom - men efter en tid lärde vi oss att acceptera varandras egenheter. Jag är glad att de lät mig hållas med mina lekar. Det gav oerhört mycket sen när jag började lärarutbildningen - att få ha testat så mycket i den yngre åldrarna. Allt fungerade ju inte lika smärtfritt som dom här ovanstående aktiviteterna - långt i från. Men det var ju misstagen jag lärde mig mest av.
Ett av dom var en grå morgon när jag skulle göra en halvdag på en förskoleavdelning för 1-3åringar (eftermiddagen skulle tillbringas på en av alla Kulturskolor jag vickade runt på.). Jag hade med mig mina rytmiksjalar och några cd-skivor jag skulle använda på eftermiddagens dramapass. Så frågade en av barnskötarna om inte jag kunde hålla i samlingen. Jag tog chansen.
Så vi hade en spontan rytmiksamling - barnen fick varsin sjal över sig och vi såg hur de utforskade materialet till sambatoner. Alla barnen guppade runt och slängde, flög, diggade, rultade, kröp, ålade runt i musikens takt. De var fångade en hel låt (på ungefär 7 minuter). Vilken rörelseglädje!
Det andra minnet är en regnig försommardag - samma förskola fast på en av deras 3-5års avdelningar. Barnen är rastlösa - det har regnat hela veckan och det händer inte så mycket. Ett av barnen kommer till mig med en skatt som hon fått av sin bästa kompis; ett pärlsmycke. Hon säger att det har varit en sjörövarskatt. Detta tolkar jag som en direkt inbjudan till ett processdrama så jag ber henne gömma sin sjörövarskatt i lekhallen och sen rita en skattkarta. Under tiden samlar jag de barn som springer runt och inte har något för sig på avdelningen. Barnet får visa sin skattkarta för alla och vi kommer överrens om att detta är en skatt vi måste hitta. Så vi bygger ett skepp av kuddar och en stor tjockmatta, hissar segel och styr enligt kartläsarnas instruktioner. Vi går genom djungeln med massa djungeldjur och vi går genom öknen och vi klättrar i berg. Barn kommer och går i lekens centrum. Vissa barn leker parallellt i samma rum ett tag för att senare ansluta sig. Hela förmiddagen går åt till att hitta skatten, gömma skatten, rita nya kartor och hitta skatten igenoch barnen fortsätter lektemat flera dagar efteråt (enligt personalen).
Personalen tyckte några gånger jag var en tokfrans som alltid skulle komma och göra tvärtom - men efter en tid lärde vi oss att acceptera varandras egenheter. Jag är glad att de lät mig hållas med mina lekar. Det gav oerhört mycket sen när jag började lärarutbildningen - att få ha testat så mycket i den yngre åldrarna. Allt fungerade ju inte lika smärtfritt som dom här ovanstående aktiviteterna - långt i från. Men det var ju misstagen jag lärde mig mest av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar