Hur hen tacklar nervositet

Lärarstudenter blir utsatta för olika sorters examinationer under sin tid på lärarhögskolan. Idag hade vi muntlig sådan. Inför en mindre grupp studenter skulle vi individuellt gå fram och förklara ett av tre givna problem som innehöll funktioner... Jag har varit görnervös enda sedan lördagen och sovit mindre bra över detta. Min taktik var att hitta på en roll som jag kunde dra på mig där inne i examinationsrummet. Jag kan detta - jag är inte rädd för att stå och prata - jag gör det hela dagarna. Men just att prata om något jag inte känner mig trygg inom. Huvva. Men när jag kom dit på morgonen (efter en helvetisk bussresa med total zombie-stirrande på papprena) var jag i upplösningstillstånd. Jag hörde inget av vad medstudenterna presenterade, jag försökte fokusera på att inte skaka i benen. Så blev det min tur; jag fick så klart den uppgiften som är svårast och jag ställer mig upp - går in i rollen som den där smarta personen med ett superpedagogiskt tilltal jag föreställt mig. Jag pratar och ritar och det känns som att saker går bra. Jag skämtar till och med (för rollen har humor) om några grejer. Jag underhåller min publik. Så när jag kommer till "har ni några frågor"-artigheten så känner jag hur jag går in i nån halvjagsform (ut ur rollen). En jätteobehaglig känsla där plötsligt all min personliga nervositet rusar upp i superpedagogiska smarthuvvets medvetande. Anspänningen i kroppen släpper bara. Och jag känner hur tårarna tränger fram ur ögonen utan chans att blinka bort dom tappar jag mig totalt och börjar grina. Där rätt upp och ner. Jag gjorde ett bra framträdande - men släppte känslorna för tidigt. Det var så pinsamt så ni kan inte tro det. Jag blev förbannad på mig själv att jag inte kunde hålla mig till sedan. Ja - det blev iallafall inga följdfrågor... Men en reflektion utifrån det här är hur tacklar jag nervositet? hur tacklar barn detta? hur kan jag tackla den när barn känner sig nervösa på det sättet? Jag brukar vara duktig på att spela teater och hålla mig cool - men idag gick det inte. varför då? Vad gjorde skillnadet på den här stunden på "scenen" mellan alla andra? Vad gör min scenskräck - är det ämnet?
Jag får gå till mig själv och utvärdera mitt beteende. Programmera om lite - för min egen skull. Sverige är inte gjort för känsloutfall. Svenskar blir intimiderade av en person som står och gråter. Att visa känslor är typ sista utposten för många - när det borde vara längre upp i prio...