Nu var det längesedan jag skrev om det viktigaste uppdraget jag har om dagarna. Att lyssna.
Vuxna måste börja lyssna på barnen sa Anna Lindh. Så säger konventionen om barns rättigheter. Så säger även jag.
Jag är lärare. Jag behöver lyssna. Jag ser hur mycket barn behöver någon som lyssnar på deras tankar, åsikter och omvärldsanalyser. Det ser jag så tydligt, varje kväll på Kulturskolan. Där får livet ta plats. Där får berättande stå i fokus. Barnen och ungdomarna berättar, delar med sig och bjuder även in mig i deras tänkande. Vi väljer ut berättelser som vi formar vidare till långa vindlande långpromenader. Några av dessa borderar vi länge på, till slut finns det en vacker färgsprakande duk med trådar från alla med. Vi sätter ljus på det och bjuder in en publik. Ofta kommer vuxna, de kommer för att se - men de får lyssna. Lyssna på det mina fantastiska elever hittat på tillsammans. Den kvällen får de vuxna lyssna på sina och andras barn.
Det är värt, så mycket värt och det behövs sådana här sammanhang. Hur får de finnas i den obligatoriska skolan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar